Det fornhellenska statssystemets kriser
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DET FORNHELLENSKA
ST ATSSYST.EMETS KRISER
I BELYSNING AV VÅR TIDS POLITISKA
OMVÄLVNINGAR1
Av professor NILS STJERNBERG, Stockholm
FöRST några inledningsord. Om man ställer frågan: kan statsvetenskapens målsmän, de människor som satt som sin uppgift
att utröna sammanhangen i gångna tiders statliga skeenden, i
denna sin egenskap lämna något bidrag till ett bättre förstående
även av samtidens händelser~ – så skall man finna, att meningarna därom äro delade även bland denna vetenskaps egna målsmän. Historien upprepar sig aldrig, heter det från ett håll; dess
skeenden äro individuellt betonade; och de orsaker, som präglat
e t t händelseförlopp, kunna icke förhjälpa oss till ett bättre förstående av ett annat sådant.
Det vore dock för mycket sagt, om man påstode, att en dylik
uppfattning hos dem är allmän. Redan antikens förste store
historieskrivare, Thukydides, delade den tydligen icke. Om honom
veta vi nämligen, att han författade sitt stora historieverk i den
bestämda förväntan, att det för kommande tiders statsmän och
lärde skulle bilda en grundval för ett djupare förstående av statslivets företeelser. Och sällan har väl någon statsvetenskaplig författare fått en sådan förväntan i högre grad uppfylld än han.
Vad särskilt Sverige beträffar, har vår snillrikaste statsvetenskaplige författare i modern tid, Harald Hjärne, i inledningen till
sitt 1914 utgivna arbete »Östeuropas kriser och Sveriges försvar»
starkt betonat det särskilda ansvar att söka belysa tidstilldragelsernas innebörd och sammanhang, som åvilar den, vilken »länge
vant sig att söka följa de levande staternas och folkens inbördes
samliv och sammandrabbningar under den belysning, som kan
hämtas från den tillgängliga kunskapen om de åtminstone delvis
’ Föredrag i Sällskapet !dun den 4 maj 1940.
385
Nils Stjernberg
och småningom avslöjade förutsättningarna i det förgångna». Visserligen understryker han härvid, att »framtidsprofetior» vid ett
sådant strävande äro »vanskliga överloppsverk» – detta ehuru
just han i sådant hänseende vid flera tillfällen ådagalagt en nästan
underbar divinatorisk förmåga. Men kvar står enligt honom för
statsvetenskapsmannen uppgiften att söka tränga fram till väsentligheterna i samtidens skeenden utan att slå sig till ro »i de lösliga
fredsförhoppningarnas och gängse gottköpsfördomarnas bländverk». Och han har i sådant hänseende åstadkommit fullviktiga
ting.
Det får här räcka med ett enda exempel: hans redan på 1880-
talet givna analys av den psykologiska bakgrunden till den ryska
statsomvälvning, som han redan då förbidade. Vi låta honom här
tala med sina egna ord: »Det är icke frihet, som här fattas», skriver
han år 1882 från Moskva, »ty därav finnes här mer än nog, såvida
man menar tillfällen för den enskilde att göra ungefär vad han
behagar, om än vid äventyr att i vissa sällsynta fall komma i
kollision med någon annans och starkares suveräna godtycke. När
ryssarna nu ropa på större ’frihet’, mena de ingenting annat än
undanrödjande av något dylikt godtycke, som tillfälligtvis råkat
· besvära den ropande, men tänka alls icke på att upprätta fasta
och stränga normer, som skydda allas r ä t t.» »De kunna nog
tala om ’rättvisa’ och dylikt, men därmed mena de alldeles ej vad
vi förstå därmed, utan blott olika slags a n s p r å k, som slå an
på deras inbillning. Att de enskilda människorna, de små eller
stora samhällena äro eller böra vara omgärdade med vissa positiva rättsliga skyddsvärn, som andra icke under någon förevändning få godtyckligt kränka – det förefaller ryssarna som ett
’västerländskt’ – pedanteri.»
Man kan nu fråga: hur kommer det sig, att likvisst även vederhäftiga analyser av tidshändelserna från statsvetenskapsmännens
sida finna så litet beaktande hos den stora allmänheten, och ofta
även hos dess politiska ledare~ Huru kommer det sig t. ex. att
även sådana uttalanden som de ovan nämnda av den säkerligen
på sin tid främste västerländske kännaren av ryska förhållanden,
grundade bl. a. även på en flerårig vistelse i detta land, och gjorda
av en man, känd för den samvetsgrannaste forskning, tillika intim
kännare av ryskt språk och rysk historisk litteratur, så litet betytt
för den samtida allmänna opinionsbildningen i vårt land, att det
nyssnämnda arbetet av honom – ett av de värdefullaste statsvetenskapliga arbeten, som skrivits på svenska – intill senaste
386
Det fornhellenska statssystemets kriser
tid i huvudsak varit hänvisat till att förmultna på antikvariatens
bokhyllor~
Skälen därtill äro efter mitt förmenande främst följande trenne:
Dilettanternas skara, de som blott på grund av en ytlig skumning av världshistoriens tilldragelser och en icke obetydlig portion
av egna förutfattade meningar söka undervisa om tidshändelsernas
verkliga innebörd, ha bragt hela denna forskningsgren i vanrykte.
Och deras antal är »mer än legio», ty de äro »mer än många».
Jag skall här dröja vid ett enda exempel: engelsmannen H. G.
Wells’ statsvetenskapliga författarskap. Och jag lånar härvid för
korthetens skull den karakteristik av detta hans författarskap, som
på sin tid gavs av författaren Gustaf Hellström i Dagens Nyheter
vid en anmälan av ett av hans senaste arbeten på området. Den
lyder så: »Ingen nu levande författare har med samma intensitet
som han sysslat med framtiden och dess möjligheter. Han har
väl aldrig varit så sannspådd att hans profetior stört nattron. Han
har väl heller aldrig sett till djupet av tingen, och han gör det
inte heller nu.»
En annan orsak är den stora allmänhetens förkärlek för vad
Hjärne kallade »de lösliga fredsförhoppningarnas och de gängse
gottköpsfördomarnas bländverk». Allmänhe~en v i l l taga livet
lätt; och för det bistra allvar, som talar ur de på en så vitt möjligt
Qpartisk och samvetsgrann undersökning av händelseförloppen
vilande framställningarna, har den icke något synnerligt intresse
till övers.
En tredje anledning är, att så många av de hithörande framställningarna söka sin utgångspunkt i det o m e d e l b a r a nuets
tilldragelser. Det är publicistiskt frestande att så göra, men för
Qfelbart utöver vetenskapens råmärken. Att fastställa vad som
j u s t n u sker i människosjälarna och i människornas handlingar
är nämligen omöjligt – redan på grund av bristerna i dagsreportaget. J ag skall även i detta hänseende nöja mig med e t t
exempel. Då det led mot folkomröstningen i Saar-området, sände
alla större svenska tidningar sina reporters dit. De blevo i sina meddelanden allt mera eniga därom, att det skulle sitta hårt åt om
man kunde uppbringa ens det erforderliga minimum av röster för
en anslutning till Tyskland. Som skäl åberopades särskilt de stora
folkmöten, som kväll efter kväll höllos på torget i Saarbrticken,
besökta av lO-tusentals personer, och vilka så gott som alla opinerade för s t a t u s q u o. Vi veta numera – icke minst genom
vittnesbörd av svenskar, som officiellt medverkat vid nämnda folk·….
387
Nils Stjernberg
omröstning – att dessa folkmöten till största delen bestodo av
fransmän, som gått över gränsen för att deltaga i dessa opinionsyttringar. S å otillförlitligt kan dagsreportaget vara!
Att indraga de o m e d e l b a r a dagshändelserna under sin undersökning kan därför endast föra på villovägar. I det följande
skola därför ock dessa lämnas åsido. Vad jag här åsyftar är blott
att ställa fram en politisk kris, som en kulturmänsklighet, i hög
grad andligen besläktad med vår egen, en gång genomlevde, och
som erbjuder så många påfallande paralleller till de politiska skeenden, som vår egen tid genomlevde i samband med det förra
världskriget – sådana dessa skeenden numera låta sig i de stora
huvuddragen överblickas. J ag syftar härmed på den hela den
fornhellenska världen förhärjande politiska kris, som i historien
sedan gammalt går under benämningen: det peloponesiska kriget.
Benämningen är egentligen ganska missvisande; ty i verkligheten
avspelade sig hela den senare och avgörande delen av denna kraftmätning överallt inom hela den hellenska världen- från Siciliens
västligaste delar ända till Hellesponten – utom just på Peloponesus!
Det har på många håll i vår tid varit brukligt att beteckna
Versailles-freden såsom en »karthagisk fred». Ännu i sina på senare år utgivna memoarer har Lloyd George gjort sig en betydande
möda att vederlägga en dylik uppfattning. Denna hans möda förefaller dock tämligen onödig. Versailles-freden företer icke den
avlägsnaste likhet med vad som under antiken förstods med en
karthagisk fred. Man har visserligen velat fästa sig vid, att Versailles-freden var en fred, vid vilken den besegrade i strid mot
»tro och loven» förmåtts att på förhand nedlägga sina vapen. Men
även om detta vore riktigt -vilket ännu långt ifrån kan anses till
fullo utrett – har man därmed alls icke träffat det väsentliga i
vad som under antiken förstods med uttrycket: en karthagisk fred.
En karthagisk fred var enligt antik uppfattning en fred, vilken e n
stat, som a v e g e n m a k t besegrat en fiende, i kraft härav
påtvingade denne, och vid vilken inga andra fredsvillkor uppställdes än sådana, som den segrande staten visste sig beredd att
när som helst ånyo med vapenmakt hävda. Versailles-freden är
däremot något helt annat. Den var en fred, som dikterats av ett
flertal, i fråga om egna intressen inbördes starkt divergerande
stater, och som kunde dikteras endast med samtycke av en från
början utomstående stormakt, vars insatser voro avgörande för
388
Det fornhellenska statssystemets kriser
stridens utgång – och vilken sedermera vägrade att ställa sin
makt bakom fredsvillkoren. En slående parallell inom antiken till
en s å d a n fred erbjuder däremot just den fred, som preliminärt
avslöt nämnda stora politiska kris i den fornhellenska världen.
Och parallellen inskränker sig ingalunda härtill; även själva g es t a l t n i n g e n av denna det fornhellenska statssystemets stora
kris erinrar på det mest slående sätt om den kris, som fick sin
preliminära avslutning i Versailles-freden.
Det historiska material, varpå vi för kännedomen om denna kris
ha att bygga, är – för att gälla antikens historia – ganska rikhaltigt och i det väsentliga enhetligt. Det utgöres i huvudsak av
Thukydides’ förutnämnda samtida, men ofullbordade historieverk
samt den fortsättning därav, som efter hans död givits av Xenofon
i hans hellenska historia. Det kompletteras i viktiga stycken av
det år 1890 ur de egyptiska papyrusfynden framdragna, en mansålder senare tillkomna aristoteliska verket »Atenarnas stat» samt
av ett par av de hellenska statsmannabiografier, som återfinnas i
Plutarkos’ betydligt senare författade berömda verk över hellenska
och romerska statsmän; och i någon mån även av den sicilianske
hellenen Diodoros’ ävenledes långt senare författade historieverk,
till den del detta är bevarat åt eftervärlden.
Den värld, i vilken vi genom detta material införes, är en politisk miniatyrvärld, såväl i fråga om de särskilda staternas som
deras befolkningars storlek. Men vad som är litet eller stort, är
i grunden en relativitetsfråga. Å ven 15- och 1600-talets europeiska
stormakter voro ju lilleputt-stater i jämförelse med nutidens
världsmakter. Och de människor, som levde i denna miniatyrvärld,
och vars begär och lidelser präglade händelseförloppen inom densamma, äro i högre grad »kött av vårt kött och ben av våra ben»
än vad fallet är i fråga om någon annan historisk tidsålder: det
är i båda fallen fråga om en högtstående kulturmänsklighet, som
hemsökes av intressekampens stormar och kastvindar och av dem
skakas i sitt innersta, utan att likvisst lyckas bemästra desamma.
Gemensamt för båda epokerna är vidare, att den politiska krisen
avspelas mot samma ideologiska bakgrund – kampen mellan
demokratiska och autoritära statsåskådningar. Visserligen voro
de dåtida demokratiern~ i alldeles särskilt hög grad miniatyrstater; ty det var icke alla myndiga innebyggare inom dessa demokratier, som voro statsmaktens bärare. Först ha vi att undantaga
slavarna. Enligt undersökningar av bl. a. även en förtjänt yngre
389
~- ~-~- —-
,-
..
Nils Stjernberg
svensk forskare synas de i Aten till och med ha utgjort majoriteten av befolkningen. Men vidare ha vi även ofta att utsöndra
en stor grupp skyddsborgare, i Aten kallade metoiker, vilka icke
hade någon del i den allmänna och lika rösträttens utövning –
lika litet som de till myndig ålder komna kvinnorna över huvud
hade någon del i denna. Vaä som återstod utgjorde i verkligheten
en sannskyldig miniatyrdemokrati. I Aten torde i regel knappast
mera än 4- å 5,000 medborgare ha deltagit i folkförsamlingens förhandlingar. Man kan sluta sig till detta därav att det för vissa
viktiga ärendens behandling krävdes minst 6,000 medborgares deltagande. Men likvisst gällde även inom dessa demokratier, att
varje fri manlig medborgare oberoende av börd och förmögenhet
formellt hade lika mycket att säga till om, och att inom dem de
demokratiska idealen förfäktades med lika stor frenesi som någonsin inom våra dagars demokratier.
Man kunde nu tycka, att det inom denna lilla värld – liksom
för övrigt även inom vår egen- borde varit möjligt, att de stater,
som förverkligat ett sådant demokratiskt ideal, skulle kunnat nå-
gorlunda lugnt framleva s i t t liv sida om sida med sådana stater,
som på grund av historiska och kulturella traditioner hyste större
benägenhet för ett av autoritära institutioner mera klavbundet
folkligt deltagande i statsuppgifternas fyllande. Men ett sådant
förhållande omöjliggjordes d å liksom n u därigenom att den i
ekonomiska motsättningar bottnande maktkampen mellan statssystemets båda mäktigaste stater tillika kom att innebära en
maktkamp mellan dessa skilda politiska statsåskådningar. Den
av autoritära politiska traditioner bundna mäktiga militärstaten
inom detta statssystem, Sparta, såg med oblida ögon det av den
framväxande atenska demokratien grundade attiska sjöförbundet
och de rikedomar, som därigenom tillfördes den atenska statskassan, samt det stöd, som därigenom skapades för Atens världshandel.
Och detta var t i l l r ä c k l i g t för att förläna denna ideologiska
kamp en skärpa, som sannerligen icke stod vår egen tids efter. När
Alkibiades efter att ha blivit landsförvist av sina atenska landsmän trätt i spartanernas tjänst, nödgades han enligt Thukydides
vid sitt första framträdande inför den spartanska folkförsamlingen
börja med att söka urskulda icke blott sig själv, utan även h e l a
s i n s l ä k t, för att den överhuvud ägnat sig åt politisk verksamhet inom en sådan statsordning som den »tygellösa atenska
demokratien». Och så långt ha v i dock väl ännu icke hunnit ens
i vår egen sönderslitna värld!
390
Det fornhellenska statssystemets kriser
Det nu sagda ställer, inom parentes sagt, tillika d e r a s uppfattning i en egendomlig belysning, vilka hålla före att det egentligen är den internationella judendomen, som är ansvarig för uppkomsten av samma extrema ideologiska motsättning i vår egen
tid. Kunde redan den blotta maktkampen mellan statssystemets
båda mäktigaste stater såsom bärare av skilda politiska traditioner orsaka en dylik ideologisk kampställning i denna hellenska
värld, så måste den otvivelaktigt anses utgöra en alldeles tillräcklig förklaring för uppkomsten av samma fenomen i vår egen moderna värld.
Den politiska kris, som utlöstes av dessa motsättningar utbröt
även d å utan att, såvitt man kan finna, någon av de båda tävlande stormakterna just då önskade framkalla dess utbrott. Det
var de inrikespolitiska tilldragelserna inom en stat av andra
rangen, republiken Korkyra, som framkallade dess utbrott. Men
konflikten blev likvisst även då långvarig. Den varade den gången
en hel mansålder, vilket har sin naturliga förklaring däri, att
nutidens snabba kommunikationer och övriga tekniska uppfinningar då icke stodo de stridande till buds. Det går långsammare
även att föra krig, när dessa förutsättningar icke äro tillfinnandes!
Det var naturligt, att vid en dylik kris inom en kulturmänsklighet åtskilliga små stater såväl i sitt eget som i den samfällda
kulturens intresse skulle livligt eftersträva att hålla sig neutrala.
Det lyckades dem ungefär lika väl som det lyckats sådana stater
i vår egen tid. Ett exempel må här framdragas. Innebyggarna å
den lilla ön Melos strävade att hålla sig utanför konflikten under
åberopande av att de egentligen voro kolonister från Sparta och
att därför redan deras n e u t r a l i t e t borde av atenarna anses
såsom en respektabel attityd från deras sida. En atensk delegation
infann sig likvisst i deras folkförsamling och påyrkade deras uppslutning i kriget på atenarnes sida. Och då de vidhöllo sin vägran
fingo de enligt Thukydides av den atenska delegationen följande
ganska modernt klingande svar: »Nåväl, så vilja vi å vår sida
icke framföra något vidlyftigt tal med skönt klingande talesätt,
vare sig om att herradömet med rätta tillkommer oss, därför att
vi krossat perserna, eller att det är därför att vi blivit förorättade,
som vi nu söka hämnd på spartanerna – ett tal, som dock ingen
fäster sig vid. Men å andra sidan kräva vi också av eder, att icke
heller ni skola inbilla eder, att ni göra intryck på oss genom föreställningar om att ni, ehuru nybyggare från Lacedaemon, i allt fall
icke följt dem i kriget, eller att ni icke förorättat oss på något sätt.
391
..
Nils Stjernberg
Nej, ni gör bättre i att söka uppnå det som efter maktförhållandena låter sig uppnås under hänsyn till de tankar, som vi båda i
verkligheten hysa. Ty det veta vi ju gott båda parter, när vi stå
här inför varandra, att om rättfärdighet såsom rättesnöre för avgörandet är det vid förhandlingar mellan människor blott tal, när
båda parter äro i stånd att utöva lika starkt tvång. Men vad makt
kan uppnå, det kräver den starkare för sig, och det må den svage
inrymma honom.»
Det var ävenledes naturligt, att inför en dylik långvarig kamp
inom en kulturmänsklighet även d å tanken på konfliktens avvecklande genom en samförståndsfred skulle uppdyka i människornas sinnen. Det var Sparta som härvid tog initiativet genom att avsända en delegation till Aten för att under ett visst
skede i kriget inför den atenska folkförsamlingen plädera för en
dylik uppgörelse. Och några av de mest lysande bladen i den
antika litteraturen utgöras av de kapitel hos Thukydides, där han
redogör för meningsutbytet mellan denna delegation och den aten- ;ska folkförsamlingen rörande frågan: samförståndsfred eller förintelsefred. När man läst igenom dem, kan man alls icke finna
otroligt, vad en engelsk vän berättat för mig, nämligen att det
högsta krigsrådet i England gav sig tid att låta dessa kapitel för
sig föredragas en gång på våren 1917, då den ryska revolutionens
utbrott och det tyska u-båtskrigets utveckling gjorde läget tvivelsamt. Man må nämligen härvid erinra sig vilken hög klassisk
bildning, som av ålder kännetecknat ledande engelska statsmän.
Winston Churchill berättar ju oss i sina hågkomster, hurusom
.en mr Asquith under sina rekreationsresor i Medelhavet ombord
.å dennes tjänsteyacht bl. a. plägade sysselsätta sig med att efter
klassiskt mönster utforma eleganta epigram på grekiska. H a n
.satt nu visserligen icke vid detta tillfälle i högsta krigsrådet; men
i detsamma sutto sådana av en djupgående klassisk bildning utmärkta män som mr Balfour och lord Curzon of Kedleston.
Spartanerna hade vid tillfället lidit en betydande motgång i
kriget. Av deras argumentering för en samförståndsfred hos Thukydides må här allenast några få ställen citeras. De rikta genom
.årtusendena sin udd även mot vår egen tid. »Nu är det», yttra
spartanerna till atenarne, »möjligt för eder att åt eftervärlden
lämna ett av ingen fara hotat rykte för styrka och klokhet. Låt
det därför aldrig ske, att man en gång senare i tiden, ifall ni
kanske genom att nu icke lyda vårt råd skulle ådraga eder en
eller annan olycka, må komma till den uppfattningen om eder,
:392
– – – – – – – – – ~—….._ _________
Det fornhellenska statssystemets kriser
att det blott skyldes lyckans tillfälligheter, att ni vunnit de fördelar, som nu tillfallit eder.» »Det är också vår mening, att svår
fiendskap snarast kan på ett säkert sätt biläggas, icke därigenom,
att man, i det man söker hämnd på sin fiende och fått övermakten
över honom på de flesta punkter, sluter fred på för honom obilliga
villkor och sedan binder honom genom påtvungna eder till en slik
överenskommelse; utan tvärtemot därigenom, att man, fastän man
hade det i sin makt att göra detta, besegrar honom genom mildhet
och ädelmod, i det man sluter förlikning med honom på mera
måttfulla villkor än han väntade sig. I det nämligen motståndaren då känner det som sin skyldighet, icke att söka hämnd, såsom
den där blivit tvungen med våld, utan att gengälda ädelmod med
ädelmod, är han mera beredvillig att troget hålla fast vid den
ingångna överenskommelsen.» »Nu är det också, om någonsin, det
rätta ögonblicket för oss båda, att sluta en sådan förlikning, innan
någon obotlig olycka drabbat o s s och träder hindrande emellan
oss och eder; ty sker det, blir den oundgängliga följden den, att
ni blir föremål för evig fiendskap icke endast från hela vår stat,
utan också från dess enskilda medborgares sida; och att vi då
icke längre kunna uppnå det som vi nu uppfordra er att gå med
på. Låt oss därför sluta fred, medan det ännu är oavgjort, huru
sakerna komma att utfalla, och medan ni kunna vinna ära och
vänskap med oss, och vi å vår sida kunna råda hjälplig bot på vår
olycka, innan någon vanära drabbat oss; och låt oss icke endast
för egen del föredraga fred framför krig, utan också skaffa övriga
hellener ro från olyckorna. De komma då också att skriva detta
företrädesvis på eder räkning. Ty vad angår det krig, varunder
vi nu lida, står det säkerligen oklart för dem, vem av de två parterna som egentligen har börjat detsamma; men kommer en försoning till stånd, varom· n i nu företrädesvis har makten att bestämma, så komma de att giva eder tacken därför.»
Trots den upphöjda opartiska anda, vilken här liksom eljest
präglar Thukydides’ framställning, är det icke svårt för läsaren
att få en känsla av, på vilken sida hans hellenska hjärta var att
finna. Men den atenska demokratien, säger Thukydides, traktade
efter m e r a och menade, att de redan nu hade sina motståndare
i klämma, och att det var en lätt sak för dem att få freden till
stånd i det ögonblick, de själva ville. Och hos Thukydides antydes
icke ens, att någon medlem av den atenska folkförsamlingen biträdde motståndarens synpunkter. Den atenska demokratien visade, lika litet som den engelska, något sinne för en samförstånds- 29- 41456. Svensk Tidskrift 1941.
’•…
393
–· .
Nils Stjernberg
fred. I England fanns det dock undantag, däribland ett mycket
betydande sådant. Jag syftar på den gamle beprövade statsmannen lord Lansdowne’s öppna brev i Daily Telegraph på hösten
1917, i vilket han efter det tyska u-båtskrigets misslyckande och
den ryska bolsjevismens stigande makttillväxt starkt förordade en
samförståndsuppgörelse mellan England och Tyskland.
Det är förvisso riskabelt för en ansvarig statsman att lyssna till
sådana siren-sånger, som hos Thukydides ljuda ur spartanernas
ord. Men gäller det att genom högsint tillmötesgående av en motståndares intressen med framgång verka för en allmän fred, så bör
det otvivelaktigt ske just i en sådan situation, som den hos Thukydides angivna. Och ligger det icke i de citerade orden likvisst något
mera än b l o t t siren-sånger~ Hade det t. ex. icke varit bättre
för det brittiska imperiet att även i framtiden ha att göra med
de hos folken djupt rotfästade gamla habsburgska, wittelsbach’ska
och hohenzollerska dynastierna~ De betecknade dock i all sin
skröplighet i vida högre grad, än vad som plägat anföras rörande
romanovernas dynasti i Ryssland, ett slags »säkerhetsventiler mot
plötsliga och oväntade explosioner inom statssystemet».
Det nämnda mötet mellan spartanernas delegerade och den
atenska folkförsamlingen blev ett av de avgörande ögonblicken i
de hellenska stammarnas historia. D ä r e f t e r blev det endast
fråga om förintelsefreden. Aten utrustade sin för dåtida förhållanden oerhört dyrbara expedition till Syrakusa i syfte att skaffa
sig den oinskränkta kontrollen även i den västra delen av Medelhavet- och misslyckades. Men även däreft.er var Aten mäktigt
nog att hålla spartanerna och deras hellenska bundsförvanter
stången.
Det var även d å ingripandet av en från början utomstående
stormakt, som bragte det slutliga avgörandet. Det var det rikliga
tillflödet av den persiske storkonungens dareiker – den tidens
dollarvaluta – till de spartanska amiralerna, enkannerligen till
den hos storkonungen särskilt väl anskrivne Lysander, som slutligen möjliggjorde ett avgörande till atenarnas nackdel.
Men atenarna gåvo icke utan vidare spelet förlorat. Och år 404
möttes så i Hellesponten de båda största hellenska slagflottor, som
världen dittills skådat, c:a 200 skepp å vardera sidan. Genom en
skicklig krigslist lyckades det Lysander att förstöra hela den
atenska flottan. Han kvarlämnade sedan där blott något lO-tal
394
Det fornhellenska statssystemets kriser
skepp för att uppfånga de fartyg, som från de hellenska kolonierna
vid Svarta havets nordkust plägade föra spannmål till Aten. Därefter underlade han sig, utan att göra sig någon större brådska,
Atens bundsförvanter på Trakiens sydkust och på de aegeiska
öarna, samt visade sig så slutligen med sin flotta utanför Aten
och blockerade dess hamnar.
Den fred, som preliminärt gjorde slut på krisen, blev sålunda,
liksom i vår moderna tid, en h u n g e r-fred. Då de första av Atens
innebyggare av hunger segnade ned på Atens gator sände atenarna
en delegation till Lysander och anhöllo om fredsförhandlingar.
Freden blev, ävenledes efter modernt mönster, en d i k t a t-fred,
ehuru i kanske något mindr·e bryska former än Versailles-freden.
Lysander förklarade, att h a n icke ägde någon fullmakt av Spartas regering att inleda några fredsunderhandlingar och hänvisade
atenarna att sända underhandlare till regeringen i Sparta. Då
dessa underhandlare skulle beträda spartanskt område, möttes de
av tvenne av Spartas eforer, som tillsporde dem angående innehållet i deras fullmakter; och då dessa icke befunnos motsvara de
spartanska kraven, förbjödos de att beträda Spartas statsområde
och förständigades att omedelbart återvända till Aten för att
skaffa sig nya fullmakter. När de så för a n d r a gången återkommo till Spartas gräns, förklarades det, att deras fullmakter
nu välvoro tillfredsställande, men att den spartanska regeringen
n u m e r a uppdragit åt sin amiral Lysander att ombord å sin
flotta avsluta fredstraktaten.
Fredsvillkoren voro, om man bortser från att det i d e t t a fall
var de autoritära stadsåskådningarnas ledande stat som segrade,
i sina huvuddrag alldeles desamma som Versailles-fredens: l. Aten
skall avstå från alla transmarina besittningar; 2. Aten skall utlämna sin flotta, med undantag för tolv skepp; 3. Aten skall rasera
sina fästningar, särskilt de berömda »långa murarna», som gjorde
Aten till en praktiskt taget ointaglig stad från såväl land- som
sjösidan; 4. Aten skall förplikta sig att upphäva sin demokratiska
statsförfattning och återinföra den »i fädernas tid» härskande författningen.
Detta sista fredsvillkor omnämnes icke i de samtida källorna.
Det är egentligen först den förut nämnda, i senare tid återfunna
aristoteliska skriften »Atenarnas stat», som giver ett någorlunda
samtidigt belägg härför. Måhända har ock detta villkor om en
författningsändring närmast utgjort en förutsättning för fredsförhandlingarnas upptagande, liksom fallet var i fråga om Ver- 395
..:.’·——
{- ••f –
Nils Stjernberg
sailles-freden, ehuru i d e t t a fall dess genomförande fick anstå
till efter fredstraktatens avslutande.
Däremot avstod man i fredsslutet från alla gränsförändringar
i fråga om den atenska statens eget statsterritorium. starka krafter voro visserligen i rörelse särskilt inom Atens grannstat, det
med Sparta förbundna Thebe, för att genomdriva Atens förstöring
och dess statsterritoriums uppdelning på närliggande stater. Men
detta avböjdes av regeringen i Sparta. Det berodde dock nog icke
e n b a r t av denna. Den persiske storkonungen var visserligen
i ett lyckligare läge än presidenten Wilson. Den frestelse, för vilken presidenten Wilson, trots sin främste väns och rådgivares,
överste House’s ivriga avrådan föll- nämligen att taga ledningen
av fredsförhandlingarna i egen hand – existerade icke ens för
storkonungen. Han hade icke en gång förklarat Aten krig. Han
hade väl genom ingångna traktater ålagt Sparta en förpliktelse
att icke sluta fred utan hans samtycke, men hade i övrigt nöjt sig
med att genom sin ställföreträdande resident i Sardes, den kunglige prinsens Kyros, till den spartanske amiralen Lysander giva
den utfästelsen: »Kommer det blott an på att bestrida avlöningar
för skeppsbesättningar, så skola medel därtill icke komma att
fattas.» Men att storkonungen haft sin hand med i fredsvillkorens
bestämmande, är tydligt. Vi veta av källorna, att då kriget ingick
i sitt sista avgörande skede, en spartansk ambassad uppsökt storkonungen själv i hans residens i Susa. Om vad därvid förhandlats,
meddela våra källor intet. Men tydligt är, att det icke kan ha
legat i storkonungens intresse att alldeles tillintetgöra Spartas
främste medtävlare i den hellenska världen. Det ryktades för
övrigt ganska snart i Aten, att han icke ens var villig att ställa
sin makt bakom de av spartanerna genomdrivna fredsvillkoren.
Men därom visste man vid fredsslutet ännu intet.
Sedan freden sålunda högtidligen avslutits ombord på Lysanders
amiralsskepp utanför Aten, gick Lysander efter någon tid med
en del av sitt skeppsfolk i land för att övervara en liten symbolisk
ceremoni, som tog sikte på det viktigaste fredsvillkoret. Den avsåg
det högtidliga nedrivandet av ett litet stycke av Atens murar.
Akten begicks vid ljudet av flöjter och strängaspel, heter det i
källorna. Det var inte precis meningen att därigenom ytterligare
förödmjuka den besegrade; ty, säger Xenofon, som givit oss skildringen av denna högtidlighet, »man tänkte, att den dagen var
begynnelsen till frihetens tid för Hellas». Känns den musiken
igen~
396
————–~-~-··
Det fo·rnhellenska statssystemets kriser
När en förutvarande stormakt, såsom Aten dittills varit, genom
ett dylikt fredsslut bringas ned till fullständig politisk vanmakt,
uppstår- liksom fallet var i Tyskland efter Versailles-freden –
med. nödvändighet en orons och jäsningens tid, som ställer stora
krav på dess ledande statsmän. I båda fallen utsöndrades härvid
en krets av statsmän, som- om av hänsyn till önskan att skapa
en varaktig allmän fred eller av en önskan att med det nya maktläget som utgångspunkt skaffa sig själv en säker politisk plattform (ho kan i detta avseende pejla själarna~) – gjorde sig till
målsmän för det mest skrupulösa genomförande av fredsvillkoren.
Härvid möter oss i förstone främst en av den atenska historiens
såväl inom samtid som eftervärld mest omstridda politiska gestalter. Hans namn var Theramenes. Liksom t. ex. en Erzberger i
Tyskland, från början en motståndare till det härskande regeringssystemet därstädes, vid världskrigets utbrott blev den där rådande
politiska regimens starkaste stöd, men e f t e r sammanbrottet blev
en av de främsta ivrarne för ett noggrant uppfyllande av fredsvillkoren, så finna vi här denne Theramenes, som tidigare tillhört
den atenska demokratiens vedersakare, men som under krigets avgörande skede framträtt såsom en energisk befrämjare av det demokratiska systemets befästande i Aten, nu- efter nederlagetgöra sig till en energisk förespråkare för fredsfördragets skrupulösa fullgörande. Och liksom åtskilliga tyskar efter nederlaget
satte en ära i att till segraremakterna inberätta varje försummelse
i fråga om avrustningsbestämmelsernas fullgörande, så vidtog
denne Theramenes, då han fann att nedrivningen av de långa
murarna icke bedrevs med tillräcklig energi, den extrema åtgärden
att återkalla Lysander och hans flotta till Aten för att pådriva
arbetet och tillika få insatt den nya trettiomannaregering i Aten,
som skulle hava till uppgift att genomföra fredsvillkorens bestämmelse rörande författningens omläggning. Liksom en Erzberger, en Rathenau m. fl. fick han med livet plikta för denna sin
farliga mellanställning – i detta fall dock icke genom åtgärder
från deras sida, som opponerade mot fredsfördraget. Ty den politiska reaktionen i Aten gick vidare hand i hand med en ökad
undergivenhet för segraren. Kulmen nåddes, då den nya trettiomannaregeringen beslöt att utlysa entreprenad på upphuggandet
av de stora skeppsvarven i Piraeus, på vilka alltsedan Salamisslagets dagar Atens havshärskande flottor blivit till. Men denna
regerings välde blev mycket kortvarigt. N u gjorde sig reaktionen mot fredsfördraget gällande och dess medlemmar fingo i stor
397
··……
Nils Stjernberg
utsträckning plikta med livet. Ännu ett år, och Atens demokratiska statsförfattning hade återupprättats. Och sedan det alltmera
blivit tydligt, att den persiske storkonungen icke längre stod bakom
de av Sparta genomdrivna fredsvillkoren, dröjde det icke mera
än 11 år- alltså t. o. m. något kortare tid än vad fallet var i Tyskland – till dess Atens långa murar voro återuppbyggda och en
respektingivande atensk flotta åter visade sig på havet.
Hellas’ »frihet» gick nya och ovissa öden till mötes. Och för oss
nutidsmänniskor ter det sig väl snarast som en skämtsam ironi
av ödet, att den nya stora oron inom det hellenska statssystemet
kom att utgå från en av segrarestaterna i den stora kraftmätningen,
vilken ansåg sig otillräckligt honorerad för sina i verkligheten
dock relativt blygsamma insatser i densamma – nämligen från
Epaminondas’ Thebe.
398
ST ATSSYST.EMETS KRISER
I BELYSNING AV VÅR TIDS POLITISKA
OMVÄLVNINGAR1
Av professor NILS STJERNBERG, Stockholm
FöRST några inledningsord. Om man ställer frågan: kan statsvetenskapens målsmän, de människor som satt som sin uppgift
att utröna sammanhangen i gångna tiders statliga skeenden, i
denna sin egenskap lämna något bidrag till ett bättre förstående
även av samtidens händelser~ – så skall man finna, att meningarna därom äro delade även bland denna vetenskaps egna målsmän. Historien upprepar sig aldrig, heter det från ett håll; dess
skeenden äro individuellt betonade; och de orsaker, som präglat
e t t händelseförlopp, kunna icke förhjälpa oss till ett bättre förstående av ett annat sådant.
Det vore dock för mycket sagt, om man påstode, att en dylik
uppfattning hos dem är allmän. Redan antikens förste store
historieskrivare, Thukydides, delade den tydligen icke. Om honom
veta vi nämligen, att han författade sitt stora historieverk i den
bestämda förväntan, att det för kommande tiders statsmän och
lärde skulle bilda en grundval för ett djupare förstående av statslivets företeelser. Och sällan har väl någon statsvetenskaplig författare fått en sådan förväntan i högre grad uppfylld än han.
Vad särskilt Sverige beträffar, har vår snillrikaste statsvetenskaplige författare i modern tid, Harald Hjärne, i inledningen till
sitt 1914 utgivna arbete »Östeuropas kriser och Sveriges försvar»
starkt betonat det särskilda ansvar att söka belysa tidstilldragelsernas innebörd och sammanhang, som åvilar den, vilken »länge
vant sig att söka följa de levande staternas och folkens inbördes
samliv och sammandrabbningar under den belysning, som kan
hämtas från den tillgängliga kunskapen om de åtminstone delvis
’ Föredrag i Sällskapet !dun den 4 maj 1940.
385
Nils Stjernberg
och småningom avslöjade förutsättningarna i det förgångna». Visserligen understryker han härvid, att »framtidsprofetior» vid ett
sådant strävande äro »vanskliga överloppsverk» – detta ehuru
just han i sådant hänseende vid flera tillfällen ådagalagt en nästan
underbar divinatorisk förmåga. Men kvar står enligt honom för
statsvetenskapsmannen uppgiften att söka tränga fram till väsentligheterna i samtidens skeenden utan att slå sig till ro »i de lösliga
fredsförhoppningarnas och gängse gottköpsfördomarnas bländverk». Och han har i sådant hänseende åstadkommit fullviktiga
ting.
Det får här räcka med ett enda exempel: hans redan på 1880-
talet givna analys av den psykologiska bakgrunden till den ryska
statsomvälvning, som han redan då förbidade. Vi låta honom här
tala med sina egna ord: »Det är icke frihet, som här fattas», skriver
han år 1882 från Moskva, »ty därav finnes här mer än nog, såvida
man menar tillfällen för den enskilde att göra ungefär vad han
behagar, om än vid äventyr att i vissa sällsynta fall komma i
kollision med någon annans och starkares suveräna godtycke. När
ryssarna nu ropa på större ’frihet’, mena de ingenting annat än
undanrödjande av något dylikt godtycke, som tillfälligtvis råkat
· besvära den ropande, men tänka alls icke på att upprätta fasta
och stränga normer, som skydda allas r ä t t.» »De kunna nog
tala om ’rättvisa’ och dylikt, men därmed mena de alldeles ej vad
vi förstå därmed, utan blott olika slags a n s p r å k, som slå an
på deras inbillning. Att de enskilda människorna, de små eller
stora samhällena äro eller böra vara omgärdade med vissa positiva rättsliga skyddsvärn, som andra icke under någon förevändning få godtyckligt kränka – det förefaller ryssarna som ett
’västerländskt’ – pedanteri.»
Man kan nu fråga: hur kommer det sig, att likvisst även vederhäftiga analyser av tidshändelserna från statsvetenskapsmännens
sida finna så litet beaktande hos den stora allmänheten, och ofta
även hos dess politiska ledare~ Huru kommer det sig t. ex. att
även sådana uttalanden som de ovan nämnda av den säkerligen
på sin tid främste västerländske kännaren av ryska förhållanden,
grundade bl. a. även på en flerårig vistelse i detta land, och gjorda
av en man, känd för den samvetsgrannaste forskning, tillika intim
kännare av ryskt språk och rysk historisk litteratur, så litet betytt
för den samtida allmänna opinionsbildningen i vårt land, att det
nyssnämnda arbetet av honom – ett av de värdefullaste statsvetenskapliga arbeten, som skrivits på svenska – intill senaste
386
Det fornhellenska statssystemets kriser
tid i huvudsak varit hänvisat till att förmultna på antikvariatens
bokhyllor~
Skälen därtill äro efter mitt förmenande främst följande trenne:
Dilettanternas skara, de som blott på grund av en ytlig skumning av världshistoriens tilldragelser och en icke obetydlig portion
av egna förutfattade meningar söka undervisa om tidshändelsernas
verkliga innebörd, ha bragt hela denna forskningsgren i vanrykte.
Och deras antal är »mer än legio», ty de äro »mer än många».
Jag skall här dröja vid ett enda exempel: engelsmannen H. G.
Wells’ statsvetenskapliga författarskap. Och jag lånar härvid för
korthetens skull den karakteristik av detta hans författarskap, som
på sin tid gavs av författaren Gustaf Hellström i Dagens Nyheter
vid en anmälan av ett av hans senaste arbeten på området. Den
lyder så: »Ingen nu levande författare har med samma intensitet
som han sysslat med framtiden och dess möjligheter. Han har
väl aldrig varit så sannspådd att hans profetior stört nattron. Han
har väl heller aldrig sett till djupet av tingen, och han gör det
inte heller nu.»
En annan orsak är den stora allmänhetens förkärlek för vad
Hjärne kallade »de lösliga fredsförhoppningarnas och de gängse
gottköpsfördomarnas bländverk». Allmänhe~en v i l l taga livet
lätt; och för det bistra allvar, som talar ur de på en så vitt möjligt
Qpartisk och samvetsgrann undersökning av händelseförloppen
vilande framställningarna, har den icke något synnerligt intresse
till övers.
En tredje anledning är, att så många av de hithörande framställningarna söka sin utgångspunkt i det o m e d e l b a r a nuets
tilldragelser. Det är publicistiskt frestande att så göra, men för
Qfelbart utöver vetenskapens råmärken. Att fastställa vad som
j u s t n u sker i människosjälarna och i människornas handlingar
är nämligen omöjligt – redan på grund av bristerna i dagsreportaget. J ag skall även i detta hänseende nöja mig med e t t
exempel. Då det led mot folkomröstningen i Saar-området, sände
alla större svenska tidningar sina reporters dit. De blevo i sina meddelanden allt mera eniga därom, att det skulle sitta hårt åt om
man kunde uppbringa ens det erforderliga minimum av röster för
en anslutning till Tyskland. Som skäl åberopades särskilt de stora
folkmöten, som kväll efter kväll höllos på torget i Saarbrticken,
besökta av lO-tusentals personer, och vilka så gott som alla opinerade för s t a t u s q u o. Vi veta numera – icke minst genom
vittnesbörd av svenskar, som officiellt medverkat vid nämnda folk·….
387
Nils Stjernberg
omröstning – att dessa folkmöten till största delen bestodo av
fransmän, som gått över gränsen för att deltaga i dessa opinionsyttringar. S å otillförlitligt kan dagsreportaget vara!
Att indraga de o m e d e l b a r a dagshändelserna under sin undersökning kan därför endast föra på villovägar. I det följande
skola därför ock dessa lämnas åsido. Vad jag här åsyftar är blott
att ställa fram en politisk kris, som en kulturmänsklighet, i hög
grad andligen besläktad med vår egen, en gång genomlevde, och
som erbjuder så många påfallande paralleller till de politiska skeenden, som vår egen tid genomlevde i samband med det förra
världskriget – sådana dessa skeenden numera låta sig i de stora
huvuddragen överblickas. J ag syftar härmed på den hela den
fornhellenska världen förhärjande politiska kris, som i historien
sedan gammalt går under benämningen: det peloponesiska kriget.
Benämningen är egentligen ganska missvisande; ty i verkligheten
avspelade sig hela den senare och avgörande delen av denna kraftmätning överallt inom hela den hellenska världen- från Siciliens
västligaste delar ända till Hellesponten – utom just på Peloponesus!
Det har på många håll i vår tid varit brukligt att beteckna
Versailles-freden såsom en »karthagisk fred». Ännu i sina på senare år utgivna memoarer har Lloyd George gjort sig en betydande
möda att vederlägga en dylik uppfattning. Denna hans möda förefaller dock tämligen onödig. Versailles-freden företer icke den
avlägsnaste likhet med vad som under antiken förstods med en
karthagisk fred. Man har visserligen velat fästa sig vid, att Versailles-freden var en fred, vid vilken den besegrade i strid mot
»tro och loven» förmåtts att på förhand nedlägga sina vapen. Men
även om detta vore riktigt -vilket ännu långt ifrån kan anses till
fullo utrett – har man därmed alls icke träffat det väsentliga i
vad som under antiken förstods med uttrycket: en karthagisk fred.
En karthagisk fred var enligt antik uppfattning en fred, vilken e n
stat, som a v e g e n m a k t besegrat en fiende, i kraft härav
påtvingade denne, och vid vilken inga andra fredsvillkor uppställdes än sådana, som den segrande staten visste sig beredd att
när som helst ånyo med vapenmakt hävda. Versailles-freden är
däremot något helt annat. Den var en fred, som dikterats av ett
flertal, i fråga om egna intressen inbördes starkt divergerande
stater, och som kunde dikteras endast med samtycke av en från
början utomstående stormakt, vars insatser voro avgörande för
388
Det fornhellenska statssystemets kriser
stridens utgång – och vilken sedermera vägrade att ställa sin
makt bakom fredsvillkoren. En slående parallell inom antiken till
en s å d a n fred erbjuder däremot just den fred, som preliminärt
avslöt nämnda stora politiska kris i den fornhellenska världen.
Och parallellen inskränker sig ingalunda härtill; även själva g es t a l t n i n g e n av denna det fornhellenska statssystemets stora
kris erinrar på det mest slående sätt om den kris, som fick sin
preliminära avslutning i Versailles-freden.
Det historiska material, varpå vi för kännedomen om denna kris
ha att bygga, är – för att gälla antikens historia – ganska rikhaltigt och i det väsentliga enhetligt. Det utgöres i huvudsak av
Thukydides’ förutnämnda samtida, men ofullbordade historieverk
samt den fortsättning därav, som efter hans död givits av Xenofon
i hans hellenska historia. Det kompletteras i viktiga stycken av
det år 1890 ur de egyptiska papyrusfynden framdragna, en mansålder senare tillkomna aristoteliska verket »Atenarnas stat» samt
av ett par av de hellenska statsmannabiografier, som återfinnas i
Plutarkos’ betydligt senare författade berömda verk över hellenska
och romerska statsmän; och i någon mån även av den sicilianske
hellenen Diodoros’ ävenledes långt senare författade historieverk,
till den del detta är bevarat åt eftervärlden.
Den värld, i vilken vi genom detta material införes, är en politisk miniatyrvärld, såväl i fråga om de särskilda staternas som
deras befolkningars storlek. Men vad som är litet eller stort, är
i grunden en relativitetsfråga. Å ven 15- och 1600-talets europeiska
stormakter voro ju lilleputt-stater i jämförelse med nutidens
världsmakter. Och de människor, som levde i denna miniatyrvärld,
och vars begär och lidelser präglade händelseförloppen inom densamma, äro i högre grad »kött av vårt kött och ben av våra ben»
än vad fallet är i fråga om någon annan historisk tidsålder: det
är i båda fallen fråga om en högtstående kulturmänsklighet, som
hemsökes av intressekampens stormar och kastvindar och av dem
skakas i sitt innersta, utan att likvisst lyckas bemästra desamma.
Gemensamt för båda epokerna är vidare, att den politiska krisen
avspelas mot samma ideologiska bakgrund – kampen mellan
demokratiska och autoritära statsåskådningar. Visserligen voro
de dåtida demokratiern~ i alldeles särskilt hög grad miniatyrstater; ty det var icke alla myndiga innebyggare inom dessa demokratier, som voro statsmaktens bärare. Först ha vi att undantaga
slavarna. Enligt undersökningar av bl. a. även en förtjänt yngre
389
~- ~-~- —-
,-
..
Nils Stjernberg
svensk forskare synas de i Aten till och med ha utgjort majoriteten av befolkningen. Men vidare ha vi även ofta att utsöndra
en stor grupp skyddsborgare, i Aten kallade metoiker, vilka icke
hade någon del i den allmänna och lika rösträttens utövning –
lika litet som de till myndig ålder komna kvinnorna över huvud
hade någon del i denna. Vaä som återstod utgjorde i verkligheten
en sannskyldig miniatyrdemokrati. I Aten torde i regel knappast
mera än 4- å 5,000 medborgare ha deltagit i folkförsamlingens förhandlingar. Man kan sluta sig till detta därav att det för vissa
viktiga ärendens behandling krävdes minst 6,000 medborgares deltagande. Men likvisst gällde även inom dessa demokratier, att
varje fri manlig medborgare oberoende av börd och förmögenhet
formellt hade lika mycket att säga till om, och att inom dem de
demokratiska idealen förfäktades med lika stor frenesi som någonsin inom våra dagars demokratier.
Man kunde nu tycka, att det inom denna lilla värld – liksom
för övrigt även inom vår egen- borde varit möjligt, att de stater,
som förverkligat ett sådant demokratiskt ideal, skulle kunnat nå-
gorlunda lugnt framleva s i t t liv sida om sida med sådana stater,
som på grund av historiska och kulturella traditioner hyste större
benägenhet för ett av autoritära institutioner mera klavbundet
folkligt deltagande i statsuppgifternas fyllande. Men ett sådant
förhållande omöjliggjordes d å liksom n u därigenom att den i
ekonomiska motsättningar bottnande maktkampen mellan statssystemets båda mäktigaste stater tillika kom att innebära en
maktkamp mellan dessa skilda politiska statsåskådningar. Den
av autoritära politiska traditioner bundna mäktiga militärstaten
inom detta statssystem, Sparta, såg med oblida ögon det av den
framväxande atenska demokratien grundade attiska sjöförbundet
och de rikedomar, som därigenom tillfördes den atenska statskassan, samt det stöd, som därigenom skapades för Atens världshandel.
Och detta var t i l l r ä c k l i g t för att förläna denna ideologiska
kamp en skärpa, som sannerligen icke stod vår egen tids efter. När
Alkibiades efter att ha blivit landsförvist av sina atenska landsmän trätt i spartanernas tjänst, nödgades han enligt Thukydides
vid sitt första framträdande inför den spartanska folkförsamlingen
börja med att söka urskulda icke blott sig själv, utan även h e l a
s i n s l ä k t, för att den överhuvud ägnat sig åt politisk verksamhet inom en sådan statsordning som den »tygellösa atenska
demokratien». Och så långt ha v i dock väl ännu icke hunnit ens
i vår egen sönderslitna värld!
390
Det fornhellenska statssystemets kriser
Det nu sagda ställer, inom parentes sagt, tillika d e r a s uppfattning i en egendomlig belysning, vilka hålla före att det egentligen är den internationella judendomen, som är ansvarig för uppkomsten av samma extrema ideologiska motsättning i vår egen
tid. Kunde redan den blotta maktkampen mellan statssystemets
båda mäktigaste stater såsom bärare av skilda politiska traditioner orsaka en dylik ideologisk kampställning i denna hellenska
värld, så måste den otvivelaktigt anses utgöra en alldeles tillräcklig förklaring för uppkomsten av samma fenomen i vår egen moderna värld.
Den politiska kris, som utlöstes av dessa motsättningar utbröt
även d å utan att, såvitt man kan finna, någon av de båda tävlande stormakterna just då önskade framkalla dess utbrott. Det
var de inrikespolitiska tilldragelserna inom en stat av andra
rangen, republiken Korkyra, som framkallade dess utbrott. Men
konflikten blev likvisst även då långvarig. Den varade den gången
en hel mansålder, vilket har sin naturliga förklaring däri, att
nutidens snabba kommunikationer och övriga tekniska uppfinningar då icke stodo de stridande till buds. Det går långsammare
även att föra krig, när dessa förutsättningar icke äro tillfinnandes!
Det var naturligt, att vid en dylik kris inom en kulturmänsklighet åtskilliga små stater såväl i sitt eget som i den samfällda
kulturens intresse skulle livligt eftersträva att hålla sig neutrala.
Det lyckades dem ungefär lika väl som det lyckats sådana stater
i vår egen tid. Ett exempel må här framdragas. Innebyggarna å
den lilla ön Melos strävade att hålla sig utanför konflikten under
åberopande av att de egentligen voro kolonister från Sparta och
att därför redan deras n e u t r a l i t e t borde av atenarna anses
såsom en respektabel attityd från deras sida. En atensk delegation
infann sig likvisst i deras folkförsamling och påyrkade deras uppslutning i kriget på atenarnes sida. Och då de vidhöllo sin vägran
fingo de enligt Thukydides av den atenska delegationen följande
ganska modernt klingande svar: »Nåväl, så vilja vi å vår sida
icke framföra något vidlyftigt tal med skönt klingande talesätt,
vare sig om att herradömet med rätta tillkommer oss, därför att
vi krossat perserna, eller att det är därför att vi blivit förorättade,
som vi nu söka hämnd på spartanerna – ett tal, som dock ingen
fäster sig vid. Men å andra sidan kräva vi också av eder, att icke
heller ni skola inbilla eder, att ni göra intryck på oss genom föreställningar om att ni, ehuru nybyggare från Lacedaemon, i allt fall
icke följt dem i kriget, eller att ni icke förorättat oss på något sätt.
391
..
Nils Stjernberg
Nej, ni gör bättre i att söka uppnå det som efter maktförhållandena låter sig uppnås under hänsyn till de tankar, som vi båda i
verkligheten hysa. Ty det veta vi ju gott båda parter, när vi stå
här inför varandra, att om rättfärdighet såsom rättesnöre för avgörandet är det vid förhandlingar mellan människor blott tal, när
båda parter äro i stånd att utöva lika starkt tvång. Men vad makt
kan uppnå, det kräver den starkare för sig, och det må den svage
inrymma honom.»
Det var ävenledes naturligt, att inför en dylik långvarig kamp
inom en kulturmänsklighet även d å tanken på konfliktens avvecklande genom en samförståndsfred skulle uppdyka i människornas sinnen. Det var Sparta som härvid tog initiativet genom att avsända en delegation till Aten för att under ett visst
skede i kriget inför den atenska folkförsamlingen plädera för en
dylik uppgörelse. Och några av de mest lysande bladen i den
antika litteraturen utgöras av de kapitel hos Thukydides, där han
redogör för meningsutbytet mellan denna delegation och den aten- ;ska folkförsamlingen rörande frågan: samförståndsfred eller förintelsefred. När man läst igenom dem, kan man alls icke finna
otroligt, vad en engelsk vän berättat för mig, nämligen att det
högsta krigsrådet i England gav sig tid att låta dessa kapitel för
sig föredragas en gång på våren 1917, då den ryska revolutionens
utbrott och det tyska u-båtskrigets utveckling gjorde läget tvivelsamt. Man må nämligen härvid erinra sig vilken hög klassisk
bildning, som av ålder kännetecknat ledande engelska statsmän.
Winston Churchill berättar ju oss i sina hågkomster, hurusom
.en mr Asquith under sina rekreationsresor i Medelhavet ombord
.å dennes tjänsteyacht bl. a. plägade sysselsätta sig med att efter
klassiskt mönster utforma eleganta epigram på grekiska. H a n
.satt nu visserligen icke vid detta tillfälle i högsta krigsrådet; men
i detsamma sutto sådana av en djupgående klassisk bildning utmärkta män som mr Balfour och lord Curzon of Kedleston.
Spartanerna hade vid tillfället lidit en betydande motgång i
kriget. Av deras argumentering för en samförståndsfred hos Thukydides må här allenast några få ställen citeras. De rikta genom
.årtusendena sin udd även mot vår egen tid. »Nu är det», yttra
spartanerna till atenarne, »möjligt för eder att åt eftervärlden
lämna ett av ingen fara hotat rykte för styrka och klokhet. Låt
det därför aldrig ske, att man en gång senare i tiden, ifall ni
kanske genom att nu icke lyda vårt råd skulle ådraga eder en
eller annan olycka, må komma till den uppfattningen om eder,
:392
– – – – – – – – – ~—….._ _________
Det fornhellenska statssystemets kriser
att det blott skyldes lyckans tillfälligheter, att ni vunnit de fördelar, som nu tillfallit eder.» »Det är också vår mening, att svår
fiendskap snarast kan på ett säkert sätt biläggas, icke därigenom,
att man, i det man söker hämnd på sin fiende och fått övermakten
över honom på de flesta punkter, sluter fred på för honom obilliga
villkor och sedan binder honom genom påtvungna eder till en slik
överenskommelse; utan tvärtemot därigenom, att man, fastän man
hade det i sin makt att göra detta, besegrar honom genom mildhet
och ädelmod, i det man sluter förlikning med honom på mera
måttfulla villkor än han väntade sig. I det nämligen motståndaren då känner det som sin skyldighet, icke att söka hämnd, såsom
den där blivit tvungen med våld, utan att gengälda ädelmod med
ädelmod, är han mera beredvillig att troget hålla fast vid den
ingångna överenskommelsen.» »Nu är det också, om någonsin, det
rätta ögonblicket för oss båda, att sluta en sådan förlikning, innan
någon obotlig olycka drabbat o s s och träder hindrande emellan
oss och eder; ty sker det, blir den oundgängliga följden den, att
ni blir föremål för evig fiendskap icke endast från hela vår stat,
utan också från dess enskilda medborgares sida; och att vi då
icke längre kunna uppnå det som vi nu uppfordra er att gå med
på. Låt oss därför sluta fred, medan det ännu är oavgjort, huru
sakerna komma att utfalla, och medan ni kunna vinna ära och
vänskap med oss, och vi å vår sida kunna råda hjälplig bot på vår
olycka, innan någon vanära drabbat oss; och låt oss icke endast
för egen del föredraga fred framför krig, utan också skaffa övriga
hellener ro från olyckorna. De komma då också att skriva detta
företrädesvis på eder räkning. Ty vad angår det krig, varunder
vi nu lida, står det säkerligen oklart för dem, vem av de två parterna som egentligen har börjat detsamma; men kommer en försoning till stånd, varom· n i nu företrädesvis har makten att bestämma, så komma de att giva eder tacken därför.»
Trots den upphöjda opartiska anda, vilken här liksom eljest
präglar Thukydides’ framställning, är det icke svårt för läsaren
att få en känsla av, på vilken sida hans hellenska hjärta var att
finna. Men den atenska demokratien, säger Thukydides, traktade
efter m e r a och menade, att de redan nu hade sina motståndare
i klämma, och att det var en lätt sak för dem att få freden till
stånd i det ögonblick, de själva ville. Och hos Thukydides antydes
icke ens, att någon medlem av den atenska folkförsamlingen biträdde motståndarens synpunkter. Den atenska demokratien visade, lika litet som den engelska, något sinne för en samförstånds- 29- 41456. Svensk Tidskrift 1941.
’•…
393
–· .
Nils Stjernberg
fred. I England fanns det dock undantag, däribland ett mycket
betydande sådant. Jag syftar på den gamle beprövade statsmannen lord Lansdowne’s öppna brev i Daily Telegraph på hösten
1917, i vilket han efter det tyska u-båtskrigets misslyckande och
den ryska bolsjevismens stigande makttillväxt starkt förordade en
samförståndsuppgörelse mellan England och Tyskland.
Det är förvisso riskabelt för en ansvarig statsman att lyssna till
sådana siren-sånger, som hos Thukydides ljuda ur spartanernas
ord. Men gäller det att genom högsint tillmötesgående av en motståndares intressen med framgång verka för en allmän fred, så bör
det otvivelaktigt ske just i en sådan situation, som den hos Thukydides angivna. Och ligger det icke i de citerade orden likvisst något
mera än b l o t t siren-sånger~ Hade det t. ex. icke varit bättre
för det brittiska imperiet att även i framtiden ha att göra med
de hos folken djupt rotfästade gamla habsburgska, wittelsbach’ska
och hohenzollerska dynastierna~ De betecknade dock i all sin
skröplighet i vida högre grad, än vad som plägat anföras rörande
romanovernas dynasti i Ryssland, ett slags »säkerhetsventiler mot
plötsliga och oväntade explosioner inom statssystemet».
Det nämnda mötet mellan spartanernas delegerade och den
atenska folkförsamlingen blev ett av de avgörande ögonblicken i
de hellenska stammarnas historia. D ä r e f t e r blev det endast
fråga om förintelsefreden. Aten utrustade sin för dåtida förhållanden oerhört dyrbara expedition till Syrakusa i syfte att skaffa
sig den oinskränkta kontrollen även i den västra delen av Medelhavet- och misslyckades. Men även däreft.er var Aten mäktigt
nog att hålla spartanerna och deras hellenska bundsförvanter
stången.
Det var även d å ingripandet av en från början utomstående
stormakt, som bragte det slutliga avgörandet. Det var det rikliga
tillflödet av den persiske storkonungens dareiker – den tidens
dollarvaluta – till de spartanska amiralerna, enkannerligen till
den hos storkonungen särskilt väl anskrivne Lysander, som slutligen möjliggjorde ett avgörande till atenarnas nackdel.
Men atenarna gåvo icke utan vidare spelet förlorat. Och år 404
möttes så i Hellesponten de båda största hellenska slagflottor, som
världen dittills skådat, c:a 200 skepp å vardera sidan. Genom en
skicklig krigslist lyckades det Lysander att förstöra hela den
atenska flottan. Han kvarlämnade sedan där blott något lO-tal
394
Det fornhellenska statssystemets kriser
skepp för att uppfånga de fartyg, som från de hellenska kolonierna
vid Svarta havets nordkust plägade föra spannmål till Aten. Därefter underlade han sig, utan att göra sig någon större brådska,
Atens bundsförvanter på Trakiens sydkust och på de aegeiska
öarna, samt visade sig så slutligen med sin flotta utanför Aten
och blockerade dess hamnar.
Den fred, som preliminärt gjorde slut på krisen, blev sålunda,
liksom i vår moderna tid, en h u n g e r-fred. Då de första av Atens
innebyggare av hunger segnade ned på Atens gator sände atenarna
en delegation till Lysander och anhöllo om fredsförhandlingar.
Freden blev, ävenledes efter modernt mönster, en d i k t a t-fred,
ehuru i kanske något mindr·e bryska former än Versailles-freden.
Lysander förklarade, att h a n icke ägde någon fullmakt av Spartas regering att inleda några fredsunderhandlingar och hänvisade
atenarna att sända underhandlare till regeringen i Sparta. Då
dessa underhandlare skulle beträda spartanskt område, möttes de
av tvenne av Spartas eforer, som tillsporde dem angående innehållet i deras fullmakter; och då dessa icke befunnos motsvara de
spartanska kraven, förbjödos de att beträda Spartas statsområde
och förständigades att omedelbart återvända till Aten för att
skaffa sig nya fullmakter. När de så för a n d r a gången återkommo till Spartas gräns, förklarades det, att deras fullmakter
nu välvoro tillfredsställande, men att den spartanska regeringen
n u m e r a uppdragit åt sin amiral Lysander att ombord å sin
flotta avsluta fredstraktaten.
Fredsvillkoren voro, om man bortser från att det i d e t t a fall
var de autoritära stadsåskådningarnas ledande stat som segrade,
i sina huvuddrag alldeles desamma som Versailles-fredens: l. Aten
skall avstå från alla transmarina besittningar; 2. Aten skall utlämna sin flotta, med undantag för tolv skepp; 3. Aten skall rasera
sina fästningar, särskilt de berömda »långa murarna», som gjorde
Aten till en praktiskt taget ointaglig stad från såväl land- som
sjösidan; 4. Aten skall förplikta sig att upphäva sin demokratiska
statsförfattning och återinföra den »i fädernas tid» härskande författningen.
Detta sista fredsvillkor omnämnes icke i de samtida källorna.
Det är egentligen först den förut nämnda, i senare tid återfunna
aristoteliska skriften »Atenarnas stat», som giver ett någorlunda
samtidigt belägg härför. Måhända har ock detta villkor om en
författningsändring närmast utgjort en förutsättning för fredsförhandlingarnas upptagande, liksom fallet var i fråga om Ver- 395
..:.’·——
{- ••f –
Nils Stjernberg
sailles-freden, ehuru i d e t t a fall dess genomförande fick anstå
till efter fredstraktatens avslutande.
Däremot avstod man i fredsslutet från alla gränsförändringar
i fråga om den atenska statens eget statsterritorium. starka krafter voro visserligen i rörelse särskilt inom Atens grannstat, det
med Sparta förbundna Thebe, för att genomdriva Atens förstöring
och dess statsterritoriums uppdelning på närliggande stater. Men
detta avböjdes av regeringen i Sparta. Det berodde dock nog icke
e n b a r t av denna. Den persiske storkonungen var visserligen
i ett lyckligare läge än presidenten Wilson. Den frestelse, för vilken presidenten Wilson, trots sin främste väns och rådgivares,
överste House’s ivriga avrådan föll- nämligen att taga ledningen
av fredsförhandlingarna i egen hand – existerade icke ens för
storkonungen. Han hade icke en gång förklarat Aten krig. Han
hade väl genom ingångna traktater ålagt Sparta en förpliktelse
att icke sluta fred utan hans samtycke, men hade i övrigt nöjt sig
med att genom sin ställföreträdande resident i Sardes, den kunglige prinsens Kyros, till den spartanske amiralen Lysander giva
den utfästelsen: »Kommer det blott an på att bestrida avlöningar
för skeppsbesättningar, så skola medel därtill icke komma att
fattas.» Men att storkonungen haft sin hand med i fredsvillkorens
bestämmande, är tydligt. Vi veta av källorna, att då kriget ingick
i sitt sista avgörande skede, en spartansk ambassad uppsökt storkonungen själv i hans residens i Susa. Om vad därvid förhandlats,
meddela våra källor intet. Men tydligt är, att det icke kan ha
legat i storkonungens intresse att alldeles tillintetgöra Spartas
främste medtävlare i den hellenska världen. Det ryktades för
övrigt ganska snart i Aten, att han icke ens var villig att ställa
sin makt bakom de av spartanerna genomdrivna fredsvillkoren.
Men därom visste man vid fredsslutet ännu intet.
Sedan freden sålunda högtidligen avslutits ombord på Lysanders
amiralsskepp utanför Aten, gick Lysander efter någon tid med
en del av sitt skeppsfolk i land för att övervara en liten symbolisk
ceremoni, som tog sikte på det viktigaste fredsvillkoret. Den avsåg
det högtidliga nedrivandet av ett litet stycke av Atens murar.
Akten begicks vid ljudet av flöjter och strängaspel, heter det i
källorna. Det var inte precis meningen att därigenom ytterligare
förödmjuka den besegrade; ty, säger Xenofon, som givit oss skildringen av denna högtidlighet, »man tänkte, att den dagen var
begynnelsen till frihetens tid för Hellas». Känns den musiken
igen~
396
————–~-~-··
Det fo·rnhellenska statssystemets kriser
När en förutvarande stormakt, såsom Aten dittills varit, genom
ett dylikt fredsslut bringas ned till fullständig politisk vanmakt,
uppstår- liksom fallet var i Tyskland efter Versailles-freden –
med. nödvändighet en orons och jäsningens tid, som ställer stora
krav på dess ledande statsmän. I båda fallen utsöndrades härvid
en krets av statsmän, som- om av hänsyn till önskan att skapa
en varaktig allmän fred eller av en önskan att med det nya maktläget som utgångspunkt skaffa sig själv en säker politisk plattform (ho kan i detta avseende pejla själarna~) – gjorde sig till
målsmän för det mest skrupulösa genomförande av fredsvillkoren.
Härvid möter oss i förstone främst en av den atenska historiens
såväl inom samtid som eftervärld mest omstridda politiska gestalter. Hans namn var Theramenes. Liksom t. ex. en Erzberger i
Tyskland, från början en motståndare till det härskande regeringssystemet därstädes, vid världskrigets utbrott blev den där rådande
politiska regimens starkaste stöd, men e f t e r sammanbrottet blev
en av de främsta ivrarne för ett noggrant uppfyllande av fredsvillkoren, så finna vi här denne Theramenes, som tidigare tillhört
den atenska demokratiens vedersakare, men som under krigets avgörande skede framträtt såsom en energisk befrämjare av det demokratiska systemets befästande i Aten, nu- efter nederlagetgöra sig till en energisk förespråkare för fredsfördragets skrupulösa fullgörande. Och liksom åtskilliga tyskar efter nederlaget
satte en ära i att till segraremakterna inberätta varje försummelse
i fråga om avrustningsbestämmelsernas fullgörande, så vidtog
denne Theramenes, då han fann att nedrivningen av de långa
murarna icke bedrevs med tillräcklig energi, den extrema åtgärden
att återkalla Lysander och hans flotta till Aten för att pådriva
arbetet och tillika få insatt den nya trettiomannaregering i Aten,
som skulle hava till uppgift att genomföra fredsvillkorens bestämmelse rörande författningens omläggning. Liksom en Erzberger, en Rathenau m. fl. fick han med livet plikta för denna sin
farliga mellanställning – i detta fall dock icke genom åtgärder
från deras sida, som opponerade mot fredsfördraget. Ty den politiska reaktionen i Aten gick vidare hand i hand med en ökad
undergivenhet för segraren. Kulmen nåddes, då den nya trettiomannaregeringen beslöt att utlysa entreprenad på upphuggandet
av de stora skeppsvarven i Piraeus, på vilka alltsedan Salamisslagets dagar Atens havshärskande flottor blivit till. Men denna
regerings välde blev mycket kortvarigt. N u gjorde sig reaktionen mot fredsfördraget gällande och dess medlemmar fingo i stor
397
··……
Nils Stjernberg
utsträckning plikta med livet. Ännu ett år, och Atens demokratiska statsförfattning hade återupprättats. Och sedan det alltmera
blivit tydligt, att den persiske storkonungen icke längre stod bakom
de av Sparta genomdrivna fredsvillkoren, dröjde det icke mera
än 11 år- alltså t. o. m. något kortare tid än vad fallet var i Tyskland – till dess Atens långa murar voro återuppbyggda och en
respektingivande atensk flotta åter visade sig på havet.
Hellas’ »frihet» gick nya och ovissa öden till mötes. Och för oss
nutidsmänniskor ter det sig väl snarast som en skämtsam ironi
av ödet, att den nya stora oron inom det hellenska statssystemet
kom att utgå från en av segrarestaterna i den stora kraftmätningen,
vilken ansåg sig otillräckligt honorerad för sina i verkligheten
dock relativt blygsamma insatser i densamma – nämligen från
Epaminondas’ Thebe.
398