Det glömda övergreppet

För de flesta länder som var direkt inblandade började andra världskriget på allvar först 1940. För Polen var det annorlunda. Redan i början av september 1939 invaderades landet av Tyskland. Storbritannien och Frankrike, som lovat landet sitt stöd, gjorde absolut ingenting för att rädda polackerna från undergång, skriver Mats Fält.

Kriget var inte över på några dagar och något i förväg planerat blixtkrig var det inte heller. Efter några veckor hade dock den överlägsna tyska krigsmaskinen kommit nära att krossa sina motståndare. Då händer det som ofta glöms bort men som blev spiken i kistan för det polska motståndet – Sovjetunionen invaderar från öster. Allt i enlighet med pakten mellan Stalin och Hitler. Invasionen stöds av alla kommunistiska partier i Europa – inklusive det svenska.

Det polska gränsförsvaret hade under mellankrigstiden blivit mycket professionellt i sin jakt på sovjetiska infiltratörer och terrorgrupper. Under flera år efter den oväntade polska segern vid Warzawa1920, är östgränsen ett område präglat av osäkerhet och våld. När Sovjetunionen invaderar har de polska gränstrupperna dock inga möjligheter att slå tillbaka på allvar. Trupperna retirerar och delar av armén går till slut över gränsen till Rumänien. Senare kommer fria polska styrkor att delta i kriget i både Afrika och Västeuropa. Andra polacker slåss på rysk sida i egna regementen.

Det som sedan händer i östra Polen är ungefär det som sedan händer i Baltikum och andra områden som tas över av Röda Armén. Den gamla eliten fängslas, sätts i läger och mördas i många fall. Särskilt utsatta är judiska företagare och polacker. Många fattigare judar och vitryssar, som upplevt polackerna som förtryckare, går i rysk tjänst och hjälper KGB och militären med att krossa all opposition och bygga upp en ny administration efter sovjetiskt mönster.

Polen förde en hård politik mot minoriteterna i öster men den kan på inget sätt jämföras med situationen i Sovjetunionen. Motsättningarna från mellankrigstiden ökade efter den ryska invasionen och bidrog till de blodiga utvecklingen under kriget. Ukrainarna var i en annan situation eftersom deras strävan var att ansluta sig till ett framtida självständigt Ukraina. Även mellan polacker och ukrainare utkämpades dock blodiga strider om rätten till östra Polen och västra Ukraina.

Artur Szulc redogör i sin bok ”I Stalins våld” (Norstedts, 2010) för det glömda övergreppet mot östra Polen – en händelse som redan under kriget kom i skuggan av andra händelser. Eftersom området efter kriget införlivades med Sovjetunionen fanns det inget intresse hos de nya lokala makthavarna att påminna om just denna konsekvens av Molotov-Ribbentropp-pakten.

En intressant del av boken handlar om det ofta väl fungerande samarbetet mellan Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. Länderna bytte fångar, samordnade gränsbevakningen, underlättade handeln och berömde varandras insatser under gemensamma middagar och konferenser. Det blir uppenbart att det var mer som förenade än skilde de båda totalitära regimerna åt. Våren 1940 dödades över 20 000 polska officerare, underbefäl och tjänstemän i östra Polen – bland annat i massakern i Katyn. Samtidigt mördade tyskarna tusentals medlemmar av den polska samhällets elit och många judar i sin del av landet.

Målet och metoderna var desamma – skillnaden är att vi kommer ihåg Tysklands våldtäkt på västra Polen 1939 – Sovjetunionens brott i öster har fallit i glömska. Stödet från kommunisterna i väst och det faktum att Stalin vann kriget mot Hitler i öster har bidragit till glömskan. Under kriget var så mycket annat viktigare – efter kriget hade det redan blivit för sent. Samhället var krossat och människorna döda, fördrivna eller kuvade. Det är dock inget argument för att även vi ska glömma Polens andra tragedi hösten 1939.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun