Det har inte bara varit flyt

Theodor Paues & Fabian Wallen
Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet
Timbro 2009

De kan inte minnas så mycket av 70-talet, Theodor Paues och Fabian Wallen. När 70-tal övergick i borgerligt 80-tal var pojkarna bara sex år gamla. Trots det är de ohyggligt bra bärare av den där, enligt rödflanken, så typiskt liberala framtidsoptimismen: sjuttiotalets muggiga träsk, orangebrunt, manchester och proggmusik i bastukällare, var ingen svensk glansperiod. Inte heller var det en tid bland andra tider, där utvecklingen långsamt tickade på. Istället var det en tid av politisk hybris, en statlig tillväxt som skrämde livet ur näringslivet och fick gemenskaphetsvänstern (som då även omfattade högersympatisörer) att mysa in sig i folkabussar och samlas vid TV-apparater som visade Vilse i Pannkakan. Och i miljonprogrammets småhus – finansierade genom ränteavdrag som kompensation för den rekordhöga marginalskatten (87 procent 1979) – kontrollräknade folk fortfarande på papper vad nymodigheten miniräknaren visade för siffror.

Flyt! är egentligen ingen bok, det är snarare en personlig bild- och faktasamling som med fördel läses en kväll efter jobbet. Men det räcker, budskapet når fram, och trots att den politiska biten av 70-talet i stort sett utelämnas känner man ”usch, var det verkligen så illa?” efter att ha läst boken. Var spädbarnsdödligheten verkligen tre gånger så stor? Lever män i snitt sju år länge idag? Betraktades grönpeppar på allvar som en exotisk krydda?
Flyt! går – understundom lite väl sifferstint – igenom de materiella förbättringar som har skett sedan 70-talet. Men boken glimmar till på allvar först när författarna beskriver de sociala förflyttningar vi har gjort på dessa fyrtio år. Om den 15-åriga homosexuella killen i Norrland som på 70-talet inte kan hitta en vän. Om centerpartisten Gunde Raneskogs uttalande om homosexuella som ”steriliteten, ofruktbarheten och döden i sig”. Boken hade berikats av att ta upp mer om det sociala värderingskifte vi upplevt sedan dess.

Ofrivilligt jämför man boken med Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar, vilket i sig måste betraktas som ett gott betyg. Och även om Flyt! saknar en politisk måltavla mer än det vagt definierade ”dumskallar som tror att det var bättre förr” är ämnet relevant, språket kul och anekdoterna väl valda.

Men jag lämnas ändå lite besviken av Flyt! Bokens mål är att belysa förbättringar och det gör den på ett lättsmält sätt. Problemet är att budskapet är så pass lättsmält att den nästan övergår i fatalistisk optimism, en bild av att de förbättringar som skett har skett per automatik. Det gör att kritiker, såsom Arbetarens chefredaktör Rikard Warlenius, kan invända att mycket av det som är bättre i dag är en direkt följd av politiska reformer och kamper som fördes under 1970-talet; kvinnofrigörelse, pappaledighet, värdiga arbeten. Mot den kritiken står författarna onödigt nakna i boken.

En näve politiskt sprängstoff hade inte skadat. Författarnas politiska analys av decenniet hade kunnat få mer utrymme. En passage om de reformer som gjorde globaliseringen möjlig och några rader om den svenska modellens totala kris hade räckt för att utmana den rådande bilden av 70-talet som vänsterns stora framgångsdecennium. Det hade också gjort debatten kring boken politiskt mer intressant.

Flyt! är överlag en mysig sjuttiotalsbok av coffee-table klass. Sjuttiotalsestetiken i kombination med ett snabbt språk gör boken lämplig för alla läsare som vill bli påminda över hur dåligt allting var förr. En rolig och snäll present att ta med sig till träsko-mamma, plysch-pappa eller den äldre skolans Södermalmsbor.

Lydiah Wålsten arbetar som kommunikationskonsult på Kreab Gavin Anderson. Hon har tidigare arbetat på Magasinet Neo och bland annat skrivit rapporten “Vad rättvisemärkt inte berättar” (Timbro 2008).
Läs också hennes recension av Gustav Fridolins Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation här.