Det klirrar i glashuset (MP)!

Miljöpartiet söker desperat efter halmstrået som ska rädda det krisande partiet och lyfta dem från fyraprocentsspärren. Som alltid tror de att bästa sättet är att utmåla sig som motpolen till och svaret på Sverigedemokraterna. Men mycket av det de varnar för har de själva drivit, skriver Peter J Olsson.

Till exempel när nu språkröret Isabella Lövin och kulturministern Amanda Lind ägnar en hel debattartikel (SvD 28/2) åt ett upphaussat SD-hot mot den fria journalistiken – det sedan SD velat kalla företrädare för Public service till utfrågning i riksdagen om hur objektivitetskravet följs.

Syftet är uppenbart. Trots klimatfrågan, trots att andra gröna partier i Europa går framåt, så är kräftgången för MP uppenbar. Sönderregerade tillsammans med Socialdemokraterna och fast ganska långt ute på vänsterkanten går de inte bra. Man kan jämföra med det tyska gröna partiet som placerat sig i den politiska mitten: de har nu överflyglat de tyska socialdemokraterna som landets nästa största parti.

Den poäng de båda miljöpartisterna vill göra är viktig: God och oberoende journalistik är en bristvara och statsmakten ska ha begränsat inflytande över denna.

Däremot har de inte förstått vilka konflikterna är. Det är inte demokratin som hotas om riksdagen tar ett hårdare grepp om public service. Tvärtom är det en utvidgning av politikens, demokratins område på samhällssektorer som borde vara mer oberoende.

Lösningen är därmed inte att en annan politik (den ”goda” miljöpartistiska) får råda, utan att mångfalden ökas.

Och då får inte den statliga inblandningen vara för stor. Och då är troligen dagens public service för dominerande och alternativen för få. Att staten via Telia nu köpt TV4 och C-more är ett större hot mot mångfalden. Och kanske det riksdagen borde hållit ett och annat förhör om. Även dagspressens koncentration till allt färre koncerner är i sammanhanget en risk.

Sett i det sammanhanget är den så kallade swishjournalistiken och distribution på sociala medier en ljusglimt: Det är bra om läsarna direkt kan finansiera budskap som inte platsar i Sveriges Television eller Dagens Nyheter. Eller som ogillas av kulturministern.

Det verkligt provocerande med de två miljöpartisternas stora ord är att partiet nu för andra mandatperioden styr kulturdepartementet och där använt all kraft för att likrikta och politisera den offentliga kulturen. Museer har tvingats bli politiskt korrekta. Filmskapare som vill ha stöd har avkrävts politiska deklarationer. Och så vidare.

Det Lövin och Lind varnar för har de redan själva drivit på för. Miljöpartiet och kulturministern är ett större hot än det de varnar för, i själva verket värnar de främst om den egna makten över den kulturella agendan.

Vi behöver en seriös debatt om oberoende kultur och journalistik.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne