Det kortsiktigt populära eller det långsiktigt rätta?
Idéernas betydelse var det centrala temat när Gösta Bohmans fond för idédebatt höll sitt årliga seminarium i tisdags, 100 år efter Bohmans födelse. Utan idéer är risken överhängande att det som är kortsiktigt populärt tillåts segra över det som faktiskt är långsiktigt rätt, sa Fredrik Reinfeldt i sitt tal.
Efter välkomsthälsningar från Bohmanfondens ordförande Mats Johansson och Stockholms handelskammares vd Maria Rankka höll partiordförande Fredrik Reinfeldt tal.
Därefter delade han, som representant för partiledningen, ut årets Bohmanpris, det sjunde i ordningen. Priset går till ”den som gjort särskilda insatser i den liberala och konservativa idédebatten i Gösta Bohmans anda, med tonvikt på frågor som rör demokrati, rättsstat och marknadsekonomi.”
2011 års pristagare är Hans Zetterberg ”för hans mångåriga insats att på sociologins grund och med vetenskapsmannens skärpa utveckla begrepp som har förnyat det liberalkonservativa tänkandet i Sverige. Som opinionsbildare i den centrala zonen har han bland annat i Ratios vetenskapliga råd, det moderata framtidsprogrammet Idéer för vår framtid och Cityuniversitetets socialstatsprojekt fördjupat den frihetliga och marknadsekonomiska analysen med det civila samhällets, den lilla världens och subsidiaritetens värden och principer – teman som utvecklats i artiklar och skrifter fram till pågående arbete i bokverket The Many-Splendored Society.”
 |
|
|---|---|
|
|
Hans Zetterberg utvecklade i en längre föreläsning sina idéer om de olika samhällssfärerna. Samhällets olika delar, exempelvis näringsliv, vetenskap och politik är förknippade med olika värden – välstånd, kunskap och ordning. Alla fyller sin roll och vi bör akta oss för att låta någon av dem ta över. Samhället är inte en pyramid med politiken i topp.
”Man kan bara hoppas att statsministrar och finansministrar och deras partier inte fångas i självbilderna som samhällets ledfåglar, även om talet från statskunskpare och nationalekonomer om att vara ’samhällsbärare’ kan vara lockande.”
Avslutade gjorde Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, PJ Anders Linder, vars tal finns att läsa i sin helhet här.
Vad hade Sverige varit utan politiska idéer? Och hur hade landet sett ut utan Gösta Bohman?
”Tro inte en bred och välskriven biografi om Palme och hans tid av Henrik Berggren, vars undertext är att Palme egentligen var en stor liberal. För det var han aldrig. Hans Sverige skulle utan att använda våldsmedel bli en mönsterstat i den socialistiska traditionen, och, det måste sägas, en annorlunda och bättre än den dåvarande mönsterstaten DDR.”
Hans Zetterberg gav en kuslig påminnelse om hur Sverige och socialdemokratin radikaliserades i 68-rörelsens spår. Sverige socialiserades. Till slut var det fler väljare som arbetade i den offentliga sektorn än i den privata. I princip kunde alltså de som arbetade i den offentliga genom demokratiska beslut plundra den privata sektorn. Ett förstatligande av hela banksektorn stod i (S) partiprogram.
Bohman konfronterade dem som ville ha en socialistisk samhällsordning, menade Fredrik Reinfeldt. Han såg hoten från löntagarfonderna. Hur politisk stordrift och rovdrift slår sönder gemenskaper. Hur allt detta skapar otrygghet. Då var det långt ifrån självklart att Sverige skulle gå i den riktning dit där vi är idag.
Zetterberg beskrev det med begreppet ”tipping point”. En punkt i tiden då samhällsinsitutioner – utan att någon nödvändigtvis tar det stora beslutet – tippar över från en sida till en annan. Det var, med Zetterbergs ord, en
 |
|
|---|---|
|
i riksdagen, med 2010 års Bohmanpristagare, filmaren Martin Borgs |
”farlig situation”.
Men det borgerliga 70-talet vände Sverige bort från den tipping point som annars skulle ha gjort Sverige till en socialistisk mönsterstat, menade Zetterberg. När Fälldins regering förlorade hade opinionsklimatet redan vänt i världen. Thatcher hade varit premiärminister i tre år, Reagan president i ett år. Sverige undkom hotet.
Det var alltså inte bara opinionssiffrorna för det egna partiet – från 10 procent av väljarstödet enligt SIFO när han tillträdde till 20 procent när han avgick – som Bohman lyckades vända. Han förändrade också den politiska debatten. Bohmans svar på socialismen, menade Reinfeldt, var den nya individualismen. Att förmänskliga staten istället för att förstatliga människan.
 |
|
|---|---|
|
PJ Anders Linder och Carl Bildt. |
Fredrik Reinfeldt pekade på hur idéerna var centrala för Bohman och hur idéerna är centrala för politiken och samhällsdebatten.
”Och inte minst i de tider som vi nu upplever med finans och skuldkris. Då är det viktigt att vi har något stabilt att stå på. Annars är ju risken överhängande att det som är kortsiktigt populärt tillåts segra över det som faktiskt är långsiktigt rätt.”
Även i PJ Anders Linders anförande var idéernas betydelse för politiken centralt. En sak hade Bohman gemensamt med Palme, en politiker kan inte bara lyssna med örat mot marken, ansåg de båda.
Idéerna finns alltid med oss, oavsett om vi gillar det eller inte, menade Linder. När Herbert Tingsten skrev Från 
idéer till idyll, om hur politiken skulle övergå i förvaltning, var året 1966. Två år senare 1968. ”Lugn och frid idag betyder inte med nödvändighet att det är det imorgon.”
Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.
Foto: Erika Aldenberg