Det liberala kejsardömet

Napoleons tid vid makten associeras av naturliga skäl mest med krig och erövringar. Han försökte sig dock på att ändra sin relation till rikets övriga maktcentra. Det liberala kejsardömet var den nya modellen. Problemet var att trovärdigheten i budskapet var mycket begränsad, skriver Mats Fält.

I juni genomfördes en imponerande iscensättning av slaget vid Waterloo utanför Bryssel. Det är inget unikt men årets upplaga var speciell – nu var det 200 år sedan misslyckad taktik resulterade i Napoleons slutgiltiga nederlag. Marskalk Grouchy, som skickats på jakt efter preussarna, hörde kanonmullret men försökte inte ens ansluta sig till huvudstyrkan. Kejsarens försök att krossa engelsmän och holländare genom blodiga frontalattacker misslyckades. Samma öde mötte marskalk Neys heroiska och imponerande men samtidigt obegåvade kavallerichocker.

Det var slutet på ett oväntat och osannolikt snabbt genomfört försök att återupprätta det kejsardöme som nyligen störtats. Napoleon lämnade sitt lilla furstendöme Elba utanför den italienska västkusten och lyckades i spetsen för sina till en början endast tusen soldater få Bourbonernas återupprättade kungadöme på fall. Den nya regimen kollapsade som ett korthus. Armens regementen bytte sida eller gav upp. Kungens trogna officerare deserterade eller anslöt sig åter igen till sin mytomspunne tidigare ledare. Kungen flydde landet och bad, åter igen, om hjälp från utlandet.

Regimens förbluffande snabba kollaps är en tydlig illustration av hur lite kungahuset lärt av åren sedan revolutionen 1789. Trots en miljon döda i eviga och slutligen även för Frankrike katastrofala krig, lyckas Napoleon få ett återupprättat kejsardöme att framstå som ett bättre alternativ. Ett bättre alternativ än ett kungahus som på ett klumpigt och charmlöst sätt försökt återupprätta en svunnen värld, ivrigt påhejade av exilaristokrater som inte heller förmått känna av stämningarna i landet.

En vecka är lång tid i politiken, konstaterade Harry Truman. Det franska folket bevisade att satsen på 1800-talet definitivt gällde för ett knappt år. Redan året efter Napoleons förnedrande degradering till ledare för en italiensk operettstat kunde myten om hans storhet som militär ledare för en stat som dominerat Europa återupplivas. Glansen från hovet och kejsardömets förmåga att med hjälp av intensiv propaganda knyta Napoleons person till landets lycka och ära hade lämnat tydliga spår. Kejsardömets Frankrike hade i praktiken varit en centralstyrd militärdiktatur, men en glänsande sådan.

Den tyske historikern Sebastian Haffner såg saknaden efter krigets drama och spänning som en av förklaringarna till att tyskarna vände sig till en aggressiv och militant rörelse som nazismen. Världskriget och ransoneringarna hade tärt på befolkningen men det hade också varit en tid fylld av mening och spänning. Här finns nog också en del av förklaringen till att Napoleon så snabbt kunde återta makten. Hans krig var blodiga och dyra men de skapade rubriker och känslosvall. Weimarrepubliken har ett överdrivet dåligt rykte men som underhållning kunde inte arbetet med att återskapa ett fungerande samhällsliv mäta sig med kampen om världsherravälde.

Napoleons tid vid makten associeras av naturliga skäl mest med krig och erövringar och vissa speciella insatser, som den nya lagboken. Den nya oberoende riksbanken var, helt i linje med hur landet i övrigt styrdes, bara oberoende i några månader. Landets politiska system var en kuliss avsedd att dölja självhärskardömets sanna natur. Napoleon var ingen Stalin men hans diktatur var av ett modernare, mer allomfattande, snitt.

Efter Elba försökte dock Napoleon sig på att ändra sin relation till rikets övriga maktcentra. Nu skulle makten delas och fler röster höras i den nationella debatten. Det liberala kejsardömet var den nya modellen. Problemet var att trovärdigheten i budskapet var mycket begränsad. Kejsarens gamla allierade var skeptiska och tvivlade på det realistiska i försöket. De mer liberala bland motståndarna var inte emot idéerna men tvivlade starkt på hans ärliga avsikter. Resultatet blev en utbredd skepsis och att många i båda grupperna avstod från att satsa på den nya kejserliga regimen. Ett antal liberaler charmades men de fick av naturliga skäl aldrig chansen att på allvar pröva om Napoleons nya linje var ärligt menad eller bara en del i spelet om makten i Paris.

Den som vill veta mer om de dramatiska händelserna under de hundra dagarna mellan landstigningen i Provence och nederlaget vid Waterloo kan med fördel konsultera ”Les Cent-Jours ou l’esprit de sacrifice” (Perrin, 2001). Den är skriven av Dominique de Villepin, en adelsman och gaullist som varit bland annat utrikesminister och premiärminister i Frankrike. Hans senaste insats var en misslyckad kampanj för att bli presidentkandidat istället för Sarkozy 2007.

Som framgår av titelns ord om uppoffringar har de Villepin en förvånansvärt positiv syn på kejsaren, och då inte alls bara för hans sentida liberala böjelser. De Villepin hyser stor sympati för Napoleon och hans heroiska insatser för fosterlandet, diktaturen och de många dödsoffren till trots. Han förstår varför så många var villiga att gå i döden för den lille ”korsikanske korpralen”. Lite handlar det nog även i författarens fall om Haffners delförklaring till Hitlers framgångar. Napoleon var en klassisk hjälte med enorm lyskraft, dessutom en Horatio Alger som rest sig från en alldaglig tillvaro på en ö som tidigare aldrig satt några spår i historien. Det är svårt att inte åtminstone delvis låta sig dras med i entusiasmen för segrarna och glansen, speciellt om man råkar vara fransman.

Mer ironiskt är det faktum att författaren var huvudpersonen i det franska motståndet mot den amerikanskledda attacken mot Saddam Husseins Irak. de Villepin höll brandtal i FN om det förkastliga i att gå till angrepp mot Iraks diktator. I Napoleons fall var uppenbarligen krig och erövringståg ett mindre problem.

Mats Fält är ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö.