Det liberalkonservativa Turin gav viktiga bidrag då Italien enades

Turin har haft en viktig roll för Italien. Det kom först att förmedla de kontakter mellan Italien och Europa, som inte gick via Lombardiet eller Venetien mot Österrike. Sannolikt kom Turin också att vårda egenskaper som inte framstår ”typiskt” italienska, men som nog bäddade för enhet, anpassningsförmåga och framsteg. Carl Johan Ljungberg skriver om Turins betydelse för Italien.

Vilken italiensk stad vi föredrar säger något om vilka vi är.

De rationellt lagda dras till de nordliga industristäderna och esteterna mer till Florens, de känslomässigt öppna kanske till Venedig eller de små medeltidsorterna. Medan de religiösa sökarna beundrar det katolska Rom med dess kyrkliga och klassiska arv.

Vad sägs till omväxling om Turin, den piemontesiska provinshuvudstaden med sitt romerska förflutna, den som i dag blivit ett högindustriellt nav med nära en miljon invånare och med såväl universitet som teknisk högskola? I Turin gjorde Italiens historia för 150 år sedan en djärv sväng då en djup förnyelse inleddes, som utom på det industriella området stimulerade nationalekonomi, litteratur och humaniora.

Utmärkande för Turin sägs dess invånares omtalade moderation och kompromissvilja vara, likaså deras strävan att låta saker växa fram otvunget och i beprövade former. I jubilemsnumret av tidskriften Cartaditalia speglar historikern Walter Barberis läsvärt den sidan hos Turin. Han visar hur den ort som tre gånger varit Italiens huvudstad tack vare en sorts kollektiv insikt och taktkänsla även har fått tillfälle att spela en storpolitiskt vital och medlande roll.

Allt börjar dock med några negativer. I Turin, som varit huvudstad i Savojen och Sardinien, fanns således aldrig en framstående hov- eller handelskultur. Turin är som bekant heller ingen hamnstad. Där fanns ingen nämnvärd världslig eller kyrklig makt, inte något högtstående litterärt eller musikaliskt skapande och inga ryktbara konstnärer eller mecenater. I Turin talades inte ens italienska utan dialekten piemontesiska, allt medan eliten på sin höjd behärskade dålig franska. Staden tyckes alltså ganska obetydlig.

Ändå fick Turin en viktig roll. Det kom först att förmedla de kontakter mellan Italien och Europa, som inte gick via Lombardiet eller Venetien mot Österrike. Sannolikt kom Turin också att vårda egenskaper som inte framstår ”typiskt” italienska, men som nog bäddade för enhet, anpassningsförmåga och framsteg. Om den Apenninska halvön som helhet med dess uppsplittring i provinser, statsbildningar och särarter ansågs präglad av bristande verklighetssinne och handlingsoförmåga, medgav miljön i Turin tack vare provinsens historia desto djärvare, alltmer konstruktiva möjligheter.

Professor Barberis menar att ”i Piemonte hade det aldrig funnits en tradition med furstendömen och tyranner som rivaliserat med varandra och inte heller städer som försökt sätta sig över den omgivande landsbygden. Piemontes historia hade handlat om en långsamt uppbyggd sammanflätad enhet, i vilken de yttre delarna spelat en lika stor roll som centrum och där aristokratin på landsbygden inte behövt rivalisera med den centrala förvaltningens administration, samt där regenter och undersåtar lyckats upprätta ett samhällskontrakt som när allt kommer omkring hade upplevts som godtagbart”.

Att Turin hade gjort detta möjligt kring förklaras inte minst av att en enda dynasti suttit vid makten och främjat människornas trygghet och känsla av kontinuitet. Iakttagelsen, som kommer från 1800-talstänkaren Cesare Balbo, utvecklas av Barberis: ”Denna stabilitet hade haft en positiv inverkan på det piemontesiska samhället och inneburit en välgörande samlande kraft som resulterat i ett allmänt sinne för ordning, en allmänt accepterad militär disciplin och en effektiv och respekterad statlig administration. På det personliga planet var människorna inte så lidelsefulla till karaktären och inte heller särskilt livliga men däremot pålitliga, karaktärsfasta och stabila.” En lojalitet med fursten och den rådande ordningen var länge en given attityd och därmed också något att räkna med. Turin var också, då det avgörande skedet i frihetens utveckling väl kom, inför de europeiska stater mot vilka det skulle spela en vital roll väl medvetet om vilka värden dess inre stadga och auktoritet gjorde. Det gäller även dess kontakter med omvärlden.

Vad innebar då enhetsverket för Turin? Här tränger sig frågan om det nationella på. Märkligt nog kan staden ha förberett sig inför enheten inte genom att ta till sig, utan genom att förhålla sig avvaktande till, de föregående europeiska nationalitetsrörelserna. Turin visade en ”försiktig öppning i kombination med en förutseende återhållsamhet” som Barberis skriver. Konkret innebar det att kung Karl Albert av Savojen gick med på att utarbeta en konstitution, kallad ”lo Statuto Albertino”, ett lagverk som gav medborgarna friheter som ännu var okända i det övriga Italien och som här lyckligtvis kom att gälla också under efterföljaren kung Viktor Emanuels II:s tid.

Denna konstitution blev redskapet som gjorde Piemonte till en rättstat. Den gjorde även att Turin och Piemonte kunde bli en aktiv skapande miljö liksom en migrationspolitisk magnet. Trenden stärktes då parlamentet upphöjde italienskan till officiellt språk. Staden blev därmed tillflyktsort för landsflyktiga liksom för dem som ville se en positiv förnyelse. Barberis: ”Därmed förändrades Turin. Från att ha varit en stillsam landsortsstad där livet gick sin gilla gång… blev den ett centrum för de mest häftiga offentliga debatter, en mötesplats där man fantiserade kring och planerade för en framtida enad och självständig italiensk stat och ett forum för sammankomster såväl som för sammandrabbnigar där monarkisternas och de moderatas allvarliga röster blandades med republikanernas och demokraternas eldigare tongångar”.

Till Turin kom givetvis också människor som sökte arbete, vilket gynnade industri och hantverk. Nykomlingar från södra Italien hade från början låga livskvalitets- och löneförväntningar. Nya idéer och företagaranda satte fart på en piemontesisk arbetsvärld som i frånvaro av reformer hotat att stelna. Mer märktes nog ändå de intellektuella, och de lät höra tala om sig. De kom från Milano och Neapel, från Bologna och Rom för att arbeta fram den nya lagboken i Piemonte, utveckla universitetsundervisningen och förlagssektorn liksom höja det ekonomiska och administrativa livet.

Ett nytt socialt patos väcktes då många upprördes över de nyinflyttades villkor men förenades med, eller stöptes om, enligt stadens vidsynta traditionalism. De sociala stödformerna lät sig även förena med kyrkans välgörenhet. De radikalas våldsretorik tonades ned, då företagsägare sökte ge arbetare och tjänstemän del i företagens skötsel. Män som Antonio Gramsci och Leone Ginzburg gav från 1930-talet samtidigt andra än traditionella eller marknadsliberala idéer röst. I Turin blev FIAT, grundat av familjen Agnelli och byggt på idéer från bilälskande lokala aristokrater, en teknisk pionjär som också införde medbestämmande. Med nationalekonomen Luigi Einaudi fick Turin både en god marknadsliberal och Italien efter 1945 en duglig president.

Historien om hur den slipade politikern greve Cavour på 1860-talet med kungahuset Savojens stöd fört samman Italiens stater, låt vara med lock och pock, även med utnyttjande av den revolutionäre Garibaldi, är för välkänd för att återges här. Däremot bör sägas att idéer och impulser till den blomstring som nu inleddes i vidare delar av landet utgick just från Turin. Att staden under sent 1800-tal även blivit en högborg för den italienska nationallitteraturen, en plats där DeAmicis och Carduccis verk hyllades och lästes, hjälpte moderniseringen. Då statsförvaltningen efter enandet flyttade från Turin, tog staden i stället ett grepp om den industriella tillväxten.

Visst drogs också Piemonte och Turin efter första världskriget in i Mussolinis maktsystem. Det tvång som regimen utsatte Italien för skapade också här mer eller mindre frivilliga medlöpare. Tiden skapade pinsamma minnen. Genom sina intellektuella sökare och sina förlag bidrog Turin samtidigt aktivt till den intellektuella och politiska uppgörelsen med fascismen efter 1945.

De välgörande processer som hade inletts på 1800-talet fortsatte. Vid 1960-talets början nådde staden Turins invånartal miljonstrecket. Reformvänlighet och framtidsvisioner av ett slag som rotats i provinsens frihets- och hantverkstraditioner utmärker ännu industri- och kulturstaden Turin. Dess egenart har knappast skildrats bättre än av diktaren Cesare Pavese, som mot den rotlösa metropolen Milano kärleksfullt ställer Turin, vars ”gåtfulla verklighet” beror på att den så lyckosamt vilar i sina minnen, vägleds och stärks av dem.

Turins anda får på det sättet det tidlösas prägel. Den bildar en sorts syntes som tar sin styrka ur det faktum att skarpa motsatser och människor med olika skaplynne här har mötts, kämpat och kommit att lära av varandra.

Europa har mycket att lära av ”andan från Turin”.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare, verksam i ett projekt om den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke, som stöds av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.

Att läsa: Maike Albath: Der Geist von Turin. Pavese, Ginzburg und die Wiedergeburt Italiens nach 1943. (Berlin: Berenberg, 2010).
Filmen Noi credevamo (Vi trodde) av regissören Mario Martone handlar om Italiens ”pånyttfödelse” (risorgimento) och har jämförts med G T di Lampedusas klassiska roman Leoparden (Il gattopardo), också den filmatiserad.