Det mångkulturella samhället kräver välfärdsstatens avskaffande

Det finns en oundviklig konflikt mellan den svenska modellens innersta väsen och mångkulturalism. Men istället för att, som SD, välja att bevara en samhällskonstruktion som tillhör det förflutna, bör borgerliga politiker erbjuda en vision som fungerar för 2000-talet, skriver Carl-Vincent Reimers.

När Fredrik Reinfeldt 2010 förklarade att han ville värna ”välfärdens kärna” var det ännu ett steg mot den allomfattande konsensus som idag råder kring den svenska modellen mellan alla etablerade partier. Men borgerligheten har i grunden missförstått den svenska modellens innersta väsen samt den oundvikliga konflikt som råder mellan förverkligandet av ett mångkulturellt samhälle och bevarandet av den svenska modellen.

För det första är det viktigt att komma ihåg att den svenska modellens minsta gemensamma nämnare utgörs av den allmänt höga sociala tillit som råder mellan människor i vårt land. I mätning efter mätning presterar Sverige och de andra skandinaviska länderna i topp i världen när det gäller graden av social tillit mellan medborgare. Tillit räknas också som den enskilt viktigaste byggstenen för att förverkliga inkluderande välfärdstjänster, inte tvärt om, vilket bekräftas av modern forskning på området. Det är grunden för att medborgare i Sverige i hög grad är lojala mot systemet, betalar sin skatt i tid och respekterar demokratiska principer. Detta skulle de flesta av dagens etablerade politiska partier ställa upp på. Det som är betydligt mer kontroversiellt, och som måste lyftas fram i debatten, är att denna tillit i sin tur har möjliggjorts tack vare att Sverige under överskådlig tid varit ett kulturellt homogent land.

Det räcker med att jämföra oss med våra grannar nere på kontinenten för att se att skillnaderna är slående. I Tyskland har man under århundraden kämpat med regional splittring  som kvarstår än idag i Tysklands administrativa indelning med till exempel Stadtstaaten, och religiös uppdelning mellan protestanter i norr och katoliker i söder. Storbritannien har bara för ett år sedan blivit påmint om de stora kulturella skillnader som finns på hemmaplan, och med nöd och näppe garanterat den 300-åriga unionens överlevnad. Jämför man med USA blir skillnaden ännu större. Där är det de enskilda gemenskaperna, communities, som utgör samhällets kärna. Etniska och religiösa grupper lever, inte nödvändigtvis med varandra, men vid varandras sida och delar samma amerikanska nationella identitet. Sverige, å andra sidan, har varit lite av ett modelland för den europeiska nationalstaten med i princip obefintlig regional, etnisk, kulturell eller religiös uppdelning.

Därför innebär också dagens flyktingströmmar en enormt mycket större utmaning för Sverige rent strukturellt, än vad de betyder för exempelvis USA vars innersta samhällsstruktur bygger på just invandring. När den kulturella sammansättningen av den svenska befolkningen förändras så snabbt som idag betyder detta att den kulturella hörnstenen för välfärdsstaten slås sönder. När befolkningens homogenitet avlägsnas försvinner också tilliten och viljan att leva tillsammans i en inkluderande välfärdsstat. Resultatet är att den höga grad av tillit som är så kännetecknande för Sverige kommer att krympa och avlägsna sig från de områden där nya kulturer kommer att växa fram i svenska städer. I det längre perspektivet kommer detta också att påverka det socio-ekonomiska kontrakt som välfärdsstaten bygger på. En kulturellt svensk majoritet kommer inte i längden att acceptera inkluderande välfärdstjänster för alla, om de i allt högre utsträckning kommer att konsumeras av kulturellt avlägsna enklaver som lever i parallella samhällen. Omvänt så kommer heller aldrig dagens växande etniska minoriteter att känna sig inkluderande i den kulturellt och etniskt snäva svenska identiteten. Detta ser vi tecken på i form av radikalisering av exempelvis unga muslimska män i utsatta förorter.

Problemet är att dagens beslutsfattare utgår från att mångkulturalism är något som kan existera på individnivå. Detta är i grunden en falsk teori. Mångkultur är naturligtvis möjlig att förverkliga men är endast en möjlig samhällskonstruktion på klannivå – där människor tillåts leva i de egna gemenskaperna, men sida vid sida, i en inkluderande stat i motsats till dagens snäva nationalstat.

Valet mellan bevarandet av den svenska modellen och mångkulturalism har blivit Sverigedemokraternas epos, dess raison d’être, där valet självklart är att bevara den kulturellt och etniskt homogena nationalstaten och socialdemokraternas folkhemsvision. Borgerliga partier borde nu inse fakta: Det finns en oundviklig konflikt mellan den svenska modellens innersta väsen och mångkulturalism. Men istället för att, som SD, välja att bevara en samhällskonstruktion som tillhör det förflutna, bör de erbjuda en alternativ vision som fungerar för 2000-talets framgångssaga. I en tid då ökad invandring är en både moralisk och ekonomisk nödvändighet, bör vi titta mer mot en amerikansk modell där welfare ersätts av workfare. En modell där välfärden inte garanteras av en homogen nationalstat, utan av fristående gemenskaper (communities) som lever sida vid sida inom statens ramar. En modell där tilliten mellan människor inte utgår från staten, utan tillåts blomstra på sina egna villkor.

Sverige har goda förutsättningar för att påbörja detta reformarbete. Svenskarna är de överlägset mest positiva till invandring i hela EU och vi har redan tagit de första liberala reformerna för att överlåta välfärdens mest centrala tjänster till privata, decentraliserade alternativ.

Under Sveriges ordförandeskap i den Europeiska Unionen uttryckte sig dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i följande termer i fråga om hur EU borde möta det annalkande klimathotet: ”Förändra er, eller dö”. En liknande inställning behövs nu från borgerliga politiker ifråga om välfärdsstatens framtid.

Carl-Vincent Reimers studerar vid Paris Institut för politiska studier och är bosatt i Bryssel.