Det nordiska jordbrukets effektivitet

333
DET NORDISKA JORDBRUKETs
EFFEKTIVITET
Av agr. lic. SVEN HOLMSTRöM
Är de nordiska ländernas
jordbruk effektiva? Den frå-
gan ställs -och besvaras –
i denna artikel av chefen för
jordbrukets utredningsinstitut, agr. lic. Sven Holmström.
Vill man diskutera jordbrukets
effektivitet i olika länder, bör man
först klarlägga utifrån vilka synpunkter man önskar belysa effektiviteten. Man kan t. ex. göra detta
utifrån följ ande frågeställning:
Hur är effektiviteten i det berörda landets jordbruk jämfört
med den optimala effektivitet, som
skulle kunna uppnås vid den för
tillfället rådande allmänna tekniska utvecklingen?
Man kan emellertid också behandla problemen ur följande synpunkt:
Hur ter sig effektiviteten gentemot den effektivitetsnivå, som
man har lyckats uppnå inom jordbruket i andra länder med i stort
sett jämförbara förutsättningar
vad beträffar industrialisering och
allmän teknisk standard?
Nordens jordbruk kommer i det
följande att behandlas växelvis utifrån båda dessa synpunkter.
Effektiviteten i varje lands jordbruk påverkas av vissa förutsättningar. Dessa är i huvudsak:
1. De naturliga förutsättningarna
– klimat, jordmån, åkerjordens topografi och belägenhet
m. m.;
2. De organisatoriskt betingade
förutsättningarna främst
jordbruksföretagens storlek,
ägosplittringen etc.;
3. Den allmänna tekniska standarden;
4. Jordbruksbefolkningens utbildning och kunnighet.
Naturliga förutsättningar
Klimatet. Den allmänna inställningen till klimatets inverkan på
möjligheterna att driva jordbruk
i ett land torde ofta vara något
missriktad. I allmänhet tänker
man sig att ett varmare klimat genomgående ger stora skördar och
att ett land med nordligt klimat
naturnödvändigt redovisar sämre
skördar. Så är det naturligtvis om
man i ett land med ett visst klimat
försöker att odla växtslag, som inte lämpar sig för klimatet ifråga.
Häri ligger självfallet en stark begränsning för vissa typer av jord- :J34
bruksproduktion i de nordiska länderna.
Om man å andra sidan inriktar
jordbruket med hänsyn till de
lämpligaste grödorna, råder inte
dylika skillnader. Som exempel
kan för Sveriges del nämnas, att
skördarna av potatis, gräs (första
skörd) etc. är ungefär lika höga
uppe i Tornedalen vid sextiosjätte
breddgraden som i Skåne och Danmark. Om man däremot odlar grö-
dor uppe i norra Finland, Norge
eller Sverige som ej passar för klimatet, blir skördarna avsevärt lägre. En första förutsättning för ett
effektivt jordbruk i de nordliga delarna av Skandinavien och Finland
är alltså att man anpassar till den
lämpligaste produktionen. Sedan
är det naturligtvis en annan sak
att de grödor som är möjliga att
odla i ett nordligt läge med kort
vegetationstid kan ge en sämre lönsamhet än vissa grödor som kan
odlas i ett annat klimat.
Klimatet medför emellertid andra viktiga förutsättningar som delvis utgör ett betydande handikapp
för det nordliga jordbruket. Först
kan då nämnas frostrisken. Även
om man begränsar odlingen till de
grödor, som normalt ger stor skörd
i nordliga lägen, kan man inte
komma ifrån att man under vissa
år får betydande ekonomiska bakslag på grund av vårfrost. Detta
medför stora risker för jordbruk
i nordligt läge. Frostrisken är en
av de förutsättningar som skiljer
det sydskånska jordbruket från
jordbruket i det närliggande sydsvenska höglandet.
Om vi nu förutsätter att ett
nordligt beläget jordbruksområde
utnyttjas för de lämpliga grödorna
och om vi vidare förutsätter att
frostriskerna hjälpligt kan övervinnas genom lämpliga val av grö-
dor och sorter, återstår emellertid
en ytterligare klimatbetingad omständighet, som kan vara av stor
ekonomisk betydelse. Det är vegetationstidens längd. Med vegetationstid avses här den tid av året,
under vilken klimatet tillåter normal utveckling av kulturväxter.
Perioder med torka kan i detta avseende vara till lika stort hinder
som perioder med låg temperatur.
Vegetationstidens längd har för
det första inverkan på möjligheterna att välja den ena eller andra
grödan. Den bestämmer dessutom
den tid, under vilken effektivt fältarbete kan bedrivas.
Bonden nere i Rhone-dalen i
Frankrike liksom hans kollega på
Storbritanniens sydkust kan arbeta i fältarbete inom jordbruket i
ungefär elva månader. Den danske
bonden på Själland eller den sydsvenske bonden i Skåne och Halland kan i varje fall om han odlar
sockerbetor, vilka utsträcker fältarbetstiden med ca en månad, arbeta med effektivt fältarbete under
ca nio månader och för vissa växtslag skörda mer än en gröda. Han
kan även skörda sina vallar flera
gånger än vad som är möjligt
Mellansverige. Jordbrukaren
Svealand – den breddgrad, där vi
finner Oslo, Stockholm och Helsingfors – kan måhända bedriva
fältarbete under ca sex månader
eller i bästa fall sju. De finländska
och svenska jordbrukarna uppe i
Tornedalen – för att ta ett annat
exempel – kan arbeta med fältarbete i ca 4-41/2 månad.
Här har vi det måhända allvarligaste handikappet för jordbruk på
nordliga breddgrader. Detta spelar
så mycket större roll för de nordiska länderna och i synnerhet
Sverige på grund av det höga löneläget. Det finns ingen möjlighet att
driva kommersiellt jordbruk med
de löner som förekommer i våra
länder med mindre än att arbetstiden kan effektivt utnyttjas under
praktiskt taget hela året. Självfallet ställer sig detta svårt ifråga om
den del av jordbrukets arbetskraft
som är knuten till fältarbetena.
För att belysa innebörden av dessa
påståenden må erinras om att en
jordbrukare i Sydsverige nu måste
sälja 125 liter mjölk eller lika stor
kvantitet vete för att kunna betala
ett dagsverke. Förhållandet torde
vara likartat i Danmark – enär
såväl produktionspris som arbetslön där är lägre än i Sverige.
Man kommer alltså fram till ett
mycket viktigt villkor, nämligen
att fältarbetspersonalen i jordbruket i länder, där vegetationstiden
är kort, måste kunna sysselsättas
med något annat effektivt arbete
under den tid fältarbete inte kan
bedrivas. Det bör tilläggas, att pro- 335
blemet som här beröres inte enbart
gäller den tid av året, då fältarbete över huvud taget inte kan bedrivas. Jordbruket har även betydande perioder under själva vegetationstiden, då insatser i fältarbete
inte behövs. Detta problem är dock
inte speciellt för de nordiska länderna. Det är ett problem som gäller jordbruk i alla delar av världen. Inom de nordiska länderna
och särskilt inom Finland, Norge
och Sverige är emellertid stora delar av jordbruket kombinerat med
skogsbruk. Detta underlättar en effektiv användning av jordbrukets
fältarbetande personal. Dessutom
underlättas växlingen mellan jordbruk och andra näringar genom
det i de nordiska länderna i allmänhet tämligen starkt differentierade näringslivet. Integrationen
mellan jordbruk och andra näringar är som bekant mycket omfattande. Jordbrukarna är i stor utsträckning deltidsjordbrukare respektive deltidsarbetare i andra nä-
ringar. I Sverige hade redan 1960
ca 17 procent av alla jordbrukare
sin huvudsysselsättning utanför
den egna brukningsenheten.
Åkerjordens beskaffenhet
De nordiska länderna kan uppvisa en provkarta på såväl de allra
bästa som de allra sämsta åkerjordarna. Som exempel på detta kan
nämnas Danmark, där viss del av
hedområdena på Jylland ifråga om
naturlig bördighet torde kunna inrangeras bland de sämre jordarna,
336
medan samtidigt andra delar av
Danmark torde få räknas till de
bästa jordbruksområdena i världen. Liknande exempel kan anfö-
ras från Sverige, där de bästa åkerjordarna finns på så spridda områ-
den som Söderslätt i Skåne, östgötaslätten vid sjön Vättern samt
Tornedalen vid finska gränsen,
medan dåliga jordar finns i såväl
Skåne och Halland som de nordligaste delarna av landet. Förhållandena är likartade i de övriga nordiska länderna.
Jordens naturliga bördighet har
emellertid under senare år förlorat
i betydelse, sedan handelsgödsel
blivit ett relativt sett billigt produktionsmedel. I nuvarande läge
med höga arbetslöner kan det
många gånger vara lika värdefullt
att en åkerjord är lätt att bearbeta
som att jorden har hög naturlig
bördighet.
Om vi vidgar perspektiven finner vi de mest gynnsamma naturliga förutsättningarna för jordbruk
i delar av Västeuropa, måhända
från norra Frankrike upp till Danmark och sydsvenska slättbygden
samt i stora delar av USA. Dessa
områden karakteriseras av sammanhängande slättbygdsområden
med gynnsamma klimatiska förutsättningar för produktion av produkter anpassade till ett tempererat klimat samt dessutom jordar
med hög växtnäringshalt
Vegetationsperiodens inverkan
på valet av mer eller mindre högavkastande grödor är följaktligen
högst betydelsefull i sammanhanget.
Ju längre norrut man kommer
desto mindre betydelse har spannmåls- och oljeväxtodlingen. Jordbrukarna har tydligen i hög grad
gjort den tidigare omnämnda erforderliga anpassningen. Dessutom
gäller att man i de nordligare områdena endast kan odla mera lågavkastande sorter jämfört med
bättre gynnade områden. Detta bidrar till att exempelvis spannmålsskördarna blir lägre ju längre mot
norr man kommer. Vallen får likaledes en alltmer dominerande betydelse i norr.
Som förut nämnts behöver den
lägre avkastande vallens större andel av totalarealen inte innebära
sämre förutsättningar för effektiv
produktion. Vallodling ger i norr
totalt sett per år en lägre avkastning per hektar än i sydligare lä-
gen, men detta beror på kortare
vegetationsperiod och färre skördar per år. Lönsamhetseffekten av
den lägre sammanlagda årsskörden per arealenhet motväges delvis
genom lägre jordpriser än i sydliga områden.
Till jordbrukets naturliga förutsättningar hör förutom klimatet
och jordmånen åkerjordens belä-
genhet och topografi. Någon egentlig redogörelse för detta kan inte
inrymmas i denna framställning.
Det bör dock understrykas, att
skillnaderna ifråga om topografi
i de nordiska länderna är mycket
stora. Åkerjordens koncentration
kan i någon mån belysas genom
följande procenttal för åkerjordens
andel av totalarealen i de olika
nordiska länderna:
Danmark 64 procent
Sverige 8 ,
Norge 3 ,
Finland 4
”En starkt koncentrerad åkerareal medför stora fördelar i vad
gäller möjligheterna att åstadkomma brukningsenheter lämpade för
modern jordbruksteknik Danmark är i detta avseende gynnsamt
ställt och delvis även Sverige genom att åkerarealen här i övervä-
gande del är koncentrerad till
slättbygderna i södra och mellersta
delen av landet. I Sveriges skogsbygder samt i Norge och Finland
är åkerjorden spridd i så stor utsträckning att förutsättningarna
för att bygga upp strukturellt sett
goda enheter är väsentligt sämre
än i de västeuropeiska länder, med
vilka vi har anledning att göra
jämförelser. Om däremot en jämförelse i detta hänseende skulle gö-
ras t. ex. med bergsjordbruken
runt Medelhavet och stora delar av
Syrlösteuropa utfaller sannolikt
denna jämförelse till det nordsvenska jordbrukets fördel.
Jordbruksföretagens struktur
Det är angeläget understryka,
att strukturen i de europeiska ländernas jordbruk har utformats under tider då alternativ för människornas sysselsättning i stort sett
saknades. styckning av större en- 337
heter till mindre för att åstadkomma sysselsättning har som bekant
ägt rum i Sverige fram till 1930-
talet, i Danmark långt senare och
i Finland på grund av de speciella
omständigheterna även efter andra
världskriget och intill de senare
åren.
Det förtjänar även understrykas,
att jordsplittringen tidigare inte
hade den ödesdigra betydelse som
den senare har kommit att få. Vid
de tidpunkter, då en stor del av de
små brukningsenheterna bildades,
var tekniken helt annorlunda. Då
dragkraften bestod av djur och arbetskraften var billig, hade fältens
storlek och form inte den avgörande betydelse den har nu. Även vid
en strängt ekonomisk granskning
skulle alltså jordsplittringen vid
den tid, då denna ägde rum, inte
ha bedömts till den grad oekonomisk som den måste framstå vid
den nuvarande maskintekniken.
Det kan konstateras att brukningsenheterna i synnerhet i Norge
och Finland mestadels är mycket
små. Samma sak gäller även för
Sveriges skogsbygder. Sett utifrån
förhållandena i Mellaneuropa i
dess helhet är företagsstrukturen
i Danmark och Sydsverige mycket
god. Det är endast Storbritannien
som har högre medelarealer per
brukningsenhet. Norra Sverige
samt Norge och Finland har däremot medelarealer som är lägre än
i genomsnitt för länderna i Mellaneuropa. Att effektiviteten, som
behandlas senare, ändå inte ens i
:-l38
våra småbruksområden är lägre än
i t. ex. Tyskland och Frankrike
torde delvis bero på att vi i Norden
kommit ifrån den ägosplittring
som karakteriserar södra och mellersta Europa. I t. ex. Sydtyskland
är åkerjorden så starkt uppdelad
att ett effektivt utnyttjande av tekniska hjälpmedel omöjliggörs.
Internationell och intemordisk jämförelse
Den tekniska utvecklingen i
jordbruket åskådliggörs delvis av
traktoriseringen, som redovisas nedan.
ter att utnyttja tekniska hjälpmedel på ett ekonomiskt sätt.
Norges jordbruk karakteriseras
av anmärkningsvärt höga handelsgödselgivor. Internationellt sett är
de nordiska ländernas handelsgödselgivor höga. Högre förbrukning
än i Norge och Danmark förekommer endast i Holland, Belgien och
Västtyskland.
A vkastningsnivån i växtodlingen
visar ett nära samband med gödslingen.
I Danmark och sydsvenska slättbygden uppnås avkastningsnivåer,
Danmark Sverige Norge Finland
Antal traktorer 1963 o o o • • • • • • • • o .
1964 • • • • • • • • • • o . o
Ha åker per traktor • • o • • o • • • • • • • •
Traktoriseringen är praktiskt taget fullständig i Danmark, Sverige
och Norge men däremot inte i Finland. Det höga antalet traktorer
per ha i Norge är delvis betingat
av den mycket starka uppdelningen av åkerjorden på småföretag.
Detta förhållande medför svårighe- 113.000
159.000 107.000 87.000
17,1 19,4 9,8 23,8
som endast överträffas av Holland
och Belgien. Även i Sverige i övrigt
samt i Norge uppnås förhållandevis höga skördar, medan nivån i
Finland är lägre än inom flertalet
andra industriländer. Skördesiffrorna måste anges med reservation
för olikheter i mätningsmetoderna.
Genomsnittlig avkastning för viktigare grödor i de nordiska länderna,
medeltal1961, 1962 och 1963, dt per ha
Da Sv No Fi’)
Vete höst • • • • • • • • • • • o • • • • • o • • • • • •
} 40,0
34,7
} 31.2 24,8 18.0
vår 25,3
Korn • • • o . o • • • • • • o • • • • o o . o • • o o . o 37,0 27,0 24,8 18,5
Havre o o • • • • • • • o • • • • • • • • o o . o • • • • 36,1 25,2 24,6 19,2
Potatis • o . o o • • • • o • • • • • • o . o • • • • • • • 201 191 215 148
Sockerbetor • • • • • o o o o • • • • • • • o o • • • 359 366 (2()5)
Vall, totalskörd • • • • • • • • • • • • • • • o • • • 69,6 56,9 61,2 4452 )
1 ) För Finland gäller medeltalen 1961 och 1963
”) Beräknad totalskörd per ha och år förutsatt att återväxten motsvarar 30
procent av första skörden
Avkastningsnivån inom djurproduktionen representeras här av
mjölkproduktionen per ko år 1963
som var i Danmark 3.590 kg, Sverige 3.310 kg, Norge 2.920 kg och
Finland 2.170 kg. Internationellt
sett är avkastningsnivån hög. Holland ligger före Danmark. Högre
än Norge och Finland ligger även
Belgien, Västtyskland och Storbritannien. Det bör observeras att avkastningsnivån i Norge, Finland
och norra Sverige avviker mindre
från Danmark och Sydsverige än
vad som gäller inom växtproduktionen. Detta sammanhänger med
att klimatet inte har avgörande betydelse för effektiviteten i djurproduktionen.
Produktivitet. Ordet produktivitet bör användas som ett uttryck
för produktion i förhållande till insatsen av produktionsmedel. Man
talar som bekant om nettoproduktivitet, om man jämför produktionens värde med värdet av alla insatta produktionsmedel. På grund
av arbetskostnadernas allt större
betydelse i ekonomiska sammanhang nöjer man sig ofta med att
redovisa arbetsproduktiviteten, dvs
produktionen i förhållande till insatt arbete. Tyvärr förväxlas ofta
arbets- och nettoproduktiviteten.
Oplimal produktivitet. Inledningsvis har anförts att effektiviteten i ett lands jordbruk kan analyseras i förhållande till:
a) Vad som är optimal effektivitet vid rådande allmän teknik;
b) .Jordbrukets effektivitet i andra länder.
Svaret med punkt a) som utgångsläge blir ett avgjort nej. Enligt Hjelm borde ett jordbruksföretag år 1960 omfatta ca 60 ha åker
plus animalieproduktion eller ca
100 ha åker eller däröver utan animalieproduktion, innan ytterligare
utökning av företaget ej medför
nämnvärda storleksfördelar. En effektiv mjölkkobesättning borde
omfatta minst 30-40 kor osv.
Jordbruksföretagen som i Danmark, Sverige, Norge och Finland
1960 i genomsnitt omfattade 16,7
resp. 14,2, 6,0 och 9,0 ha åker och
kobesättningarna om nio resp. sju,
sex och fem kor per besättning är
utifrån dagens teknik långt ifrån
optimala. Alla jordbruk kan emellertid ej samtidigt vara rationella.
Ingen företagare – hur rationell
han än är – lyckas varje år att
organisera sin produktion på så-
dant sätt, att den teoretiskt optimala effektiviteten nås. Ibland gör
han ofrånkomligen felbedömningar. En begränsning l igger redan
däri, att han inte på förhand kan
avgöra prisrelationernas utveckling för produktionsmedlen. Den
produktionsprocess och driftsorganisation som han i dag planerar
blir redan av dessa skäl inte med
säkerhet den mest rationella för
några år framåt. En successiv omställning för att följa upp och anpassa till nya förutsättningar (nya
prisrelationer, ny teknik) kan inte
ske utan extra kostnader. Ju var- 340
aktigare produktionsmedlen är,
desto större inverkan får dessa
omständigheter. Följden blir, att
ingen grupp av företagare i genomsnitt kan producera fullt effektivt
under en viss tid. Begränsningen
av möjligheterna att uppnå en viss
effektivitet blir även beroende av
svårigheten att ändra företagsstorleken.
Rimlighetsbedömning
Resonemanget leder över till
slutsatsen att man vid definierandet av det rationella företaget även
måste införa en rimlighetsbedömning.
Är då Nordens jordbruk effektiva sett utifrån frågeställningen enligt punkt b) ovan? För åren 1959-
1961 har vid JU utförts en beräkning över ”nettoproduktiviteten”
per i jordbruk sysselsatt. Denna
beräkning är så utförd att från den
totala jordbruksproduktionens värde (värderad i svenska producentpriser) har dragits kostnaden för
inköpt foder och handelsgödsel
samt maskinkostnader (också värderade i svenska priser). Detta
”nettoproduktionsvärde” har sedan dividerats med antalet sysselsatta i jordbruk. Om produktionsvärdet per sysselsatt i Sverige sättes lika med 100 erhålles följande
relativa produktivitet.
Sverige, hela landet 100
Sverige, enbart Skåne 140
USA 199
Danmark 141
Storbritannien 122
Nederländerna
Frankrike
Västtyskland
Italien
118
65
48
31
De övriga länder som torde ligga
över Sverige är Belgien, Kanada
och Australien. Man får alltid ange
jämförelser av denna art med
stark reservation. Primäruppgifterna till beräkningarna kan i hög
grad påverkas genom olikheter i
terminologi, mätningssätt etc.
För Norge och Finland finns
inga motsvarande effektivitetsberäkningar utförda men man kan
dra vissa slutsatser om effektiviteten i dessa länders jordbruk från
andelen yrkesverksamma i jordbruk i procent av totala antalet yrkesverksamma samt från självförsörjningsgraden. År 1960 var andelen yrkesverksamma i jordbruk
inkl. trädgårdsskötsel m. m.:
Sverige l O,9
Norge 13,4
Finland 29,2
Reduceras dessa siffror för deltidsarbetsinsatser i skog (för Finland även fiske och hushållsarbete) erhålls för år 1960:
Sverige
Norge
Finland
9,91)
12,3
19,8
l) För dagen kan motsvarande procenttal för Sverige beräknas till 7
å 8 procent. Dagsaktuella uppgifter
för övriga länder saknas. Efte1·
rensning för yrkesverksamma i
trädgårdar m. m. kvarstår nu som
jordbrukets andel av de yrkesverksamma endast sex procent.
Självförsörjningsgraden i Sverige och Finland torde vara någorlunda jämförbar, medan den i Norge är väsentligt lägre. Norge och
Finland torde i den tidigare nämnda effektivitetsskalan med Sverige
lika med l 00 ligga på en nivå om
ca 75 resp. drygt 50.
Särskilt Sveriges jordbruk uppvisar mycket stora effektivitetsvariationer i olika delar av landet.
De sydsvenska slätt- och mellanbygderna är sålunda fullt jämförbara med Danmark, medan de
nordliga delarna mera är att jämföra med Norge och Finland.
Danmarks och Sydsveriges slättbygdsjordbruk torde internationellt sett ligga på en toppnivå och
från effektivitetssynpunkt endast
överträffas av de bättre delarna
av USA :s jordbruk. Däremot synes
Norges, Finlands och norra Sveriges jordbruk närmast ligga på en
medelnivå, om man jämför med
världens industriländer i övrigt.
Krav på hög effektivitet
Jordbruksproduktionens effektivitet och dess lämpligaste omfattning i ett visst land eller större
område av världen kan inte enbart
bedömas med hänsyn till den relativa effektiviteten för jordbruksproduktionen i förhållande till andra länders jordbruk. I en värld
med växande specialisering måste
de olika näringsgrenarnas lämpligaste omfattning bedömas även utifrån de s. k. komparativa fördelarna för olika delar av näringsli- 341
vet. Härav följer att i länder med
hög effektivitet i andra näringar
än jordbruket, måste höga krav
ställas även på jordbruket, om detta ur ekonomisk synpunkt skall
kunna försvara en plats som en betydande sektor av näringslivet –
en sektor som binder en mer eller
mindre betydande del av de mest
efterfrågade resurserna. I högt industrialiserade länder som bl. a. de
nordiska har som bekant arbetskraften blivit en i hög grad efterfrågad resurs.
Strängt samhällsekonomiskt uppfyller en betydande del av de nordiska ländernas jordbruk ej de
krav som kan ställas på en högeffektiv sektor av näringslivet.
Av olika skäl är det dock inte
möjligt att inskränka jordbruksproduktionen till enbart de områ-
den som kan anses bäst tillgodose
kraven på effektivitet.
Det är sålunda angeläget att avslutningsvis understryka att produktion av livsmedel i världen
måste bedrivas med ianspråktagande av stora arealresurser, som
ej hör till de bästa ifråga om naturliga förutsättningar. Om produktionen skulle inskränkas till
enbart de bästa områdena, skulle
bristen på livsmedel givetvis bli ännu mer ödesdiger än den nu är.
För ett enskilt land eller en viss
gruppering av länder kommer även
beredskapsfrågorna in som ett viktigt motiv för att producera livsmedel även på åkerarealer, där
produktionskostnaderna ligger vä-
342
sentligt högre än som motsvarar
kostnaderna vid import på längre
sikt. Beredskapsmotivet torde ha
spelat en stor roll i de flesta ländernas jordbrukspolitik. Det är
t. ex. ett faktum att EEC-länderna,
som inte var självförsörjande med
livsmedel, då det vidgade samarbetet inleddes, tillskapade en politik
som redan tidigt förutsågs leda till
full självförsörjningsgrad. Storbritannien, som befinner sig i det enligt vissa svenska politiker gynnsamma läget att endast delvis (65
procent) kunna täcka sitt livsmedelsbehov med egna produkter, investerar som bekant väldiga belopp
för att öka jordbruksproduktionen. Valutaskälet har i detta fall
åberopats. Om det är riktigt att
livsmedelsproduktion är ogynnsam
sett med hänsyn till samhällsekonomiska komparativa fördelar eller nackdelar, så måste Storbritanniens politik i detta hänseende bero på att den strikt ekonomiska
internationella arbetsfördelningen
i praktiken är omöjlig att nå, vilket i sin tur står i samband med
att beredskapsskälen är en mycket
viktig faktor som grund för jordbruksproduktionens lokalisering.
Trögheten
En ytterligare faktor som motverkar den strikt ekonomiska arbetsfördelningen är trögheten och
den därav betingade långa omställningstiden i näringslivet. När de
europeiska staterna mött den nya
tiden med möjligheter till en starkt
vidgad industrialisering har man
haft att utgå ifrån ett jordbruk
med ytterst oförmånlig struktur –
en kvarleva från den tid som
egentligen ligger nära bakom oss,
då problemet var att bereda så
många som möjligt sysselsättning
– delvis utan hänsyn till komparativa fördelar och nackdelar. Det
har på grund av människornas
bindning till den gamla strukturen
i jordbruket inte varit möjligt att
forcera utvecklingen med vilken
fart som helst. Omflyttningen har
i de flesta länder skett i den takt
som uppstått som ett resultat av
samspelet mellan den ekonomiska
drivkraften å ena sidan och människornas bedömning av sin situation i den gamla miljön å andra
sidan. En viktig hämmande faktor
har varit bostadsbristen i de högt
industrialiserade områdena.
I de nordiska ländernas jordbruk spelar en annan omständighet sin viktiga roll, när det gäller
att bedöma vad som är lämpligt
eller olämpligt ur hela samhällets
synpunkt ifråga om omställningstakten. Finland, Norge och Sverige
har stora områden i norr med ett
näringsliv, som är mindre differentierat än i de södra delarna av
de ifrågavarande länderna. Underlaget för näringslivet är begränsat.
Kraven på funktionsdugliga tätortsbildningar ställes allt högre. De
som skall planera känner väl till
att möjligheterna att nå eller bibehålla den funktionsdugliga samhällsbildningen minskar, så snart
man lämnar någon del av näringslivets underlag (produktionsmedlen) outnyttjade. Detta är en realitet. Eftersom en lyckosam samhällsplanering är en nödvändig
förutsättning för att över huvud
taget hålla samhällslivet i gång i
dessa bygder, blir detta även en
ekonomisk realitet. Detta är ingenting annat än ett av flera exempel
på att den ekonomiska planeringen i ett land till syvende och sist
måste grundas mer på helhetsbedönmingen än på de komparativa
343
fördelarna eller nackdelarna för
den enskilda näringsgrenen. Det
finns ingen ekonomisk formel, som
kan lösa dessa problem åt politikerna. Den subjektiva bedömningen av vad som kan vara bäst på
lång sikt måste och får i regel fälla
utslaget. Endast den mycket unge
– av praktiska erfarenheter inte
alltför mycket tyngde – nationalekonomen vet exakt hur det borde
vara. Han satsar med frejdigt mod
helt på tillfällets komparativa föreller nackdelar.