Det nya kriget ersätter inte det gamla

När framtidens krig i veckan diskuterades på Folk och Försvars – för året digitala – rikskonferens var det många dimensioner som avhandlades. Cyber, rymd, nanoteknik, biologisk och kognitiv krigsföring, desinformation och hybridkrig. Hot och möjligheter under uppsegling, teknik med stor potential – och stora risker.

Det är viktigt att inte bara följa utvecklingen, utan att också driva på den. Sverige har med sin högteknologiska försvarsindustri och spetsforskning i både civil och offentlig tjänst alla möjligheter att påverka så väl framtidens teknologi som förutsättningarna för dess användning. Det är viktigt, inte minst för ett litet land i geografiskt utsatt läge. Vår kunskap skyddar inte bara oss själva, utan också våra vänner, och fungerar som valuta i byteshandel med de större spelarna.

Men diskussionen om framtidens krig får inte distrahera från dagens. När konferensens moderator frågar om vi någonsin igen kommer se väpnade konflikter om territorium, naturresurser och transportleder har vi plötsligt hoppat över flera steg i utvecklingen. Det klart att vi kommer göra det. Det klart att vi gör det. Det pågår tre sådana konflikter i Europa just nu. I Ukraina, I Georgien, om Nagorno-Karabach. Kriget i Ukraina är närmast att likna vid ett skyttegravskrig, som vore det 1914.

Det är lätt att förföras av löften och hot om framtiden. Det är inte första gången, säkerligen inte heller den sistan. När krigen avlöste varandra på Balkan så talades det från amerikanskt håll om precisionsbombning, kirurgisk krigsföring, interventioner utan egna förluster. Sedan kom elfte september-attackerna, och därefter krigen i Afghanistan och Irak. Plötsligt var man tillbaka till att strida om bergstopp för bergstopp, till markstrid och stora förluster på båda sidor.

Den tekniska utvecklingen går naturligtvis framåt, men parallellt med den dammiga, nötande samtiden. Nya arenor tillkommer, men ersätter inte de gamla.

Samma sak gäller de mer omedelbara hoten i form av hybridkrigsföring och påverkanskampanjer. I sig ju inga nya fenomen, propaganda och sabotageverksamhet har förekommit i århundraden. Men även där går utvecklingen framåt, metoderna blir mer sofistikerade, högteknologiska system mer sårbara, och med informationstekniken behöver man inte längre anstränga sig för att sprida falska budskap i fiendens linjer.

Och det går fort. Hade någon för fem år sedan sagt att Donald Trumps anhängare skulle storma Kapitolium och kräva vicepresidentens blod hade få trott dem. Hade någon sagt det samma för fem veckor sedan hade de varit nästan lika få. Nu har det plötsligt hänt – och en del tycks fortfarande inte tro det.

Men så fort går det att destabilisera ett land, en demokrati. Lägg till en pandemi, en recession, social oro, kanske ett elavbrott och raserade kommunikationer så har en främmande makt eller gruppering fått som de vill utan att själva behöva avlossa en enda kula.

När mobben bankar på parlamentets port är det för sent. Samhället behöver – precis som försvaret – ha en grundberedskap. Hela samhället, hela tiden. Vi kan inte längre tala om enskilda hotbilder, utan måste inse att hotet mot vårt samhälle är en glidande skala av samverkande faktorer och varierande intensitet. Det räcker inte att förbereda sig på nästa storm, eller terrorattack, eller cyberattack – vi måste vara förberedda på hela spektret.

Ytterst handlar det om att samhället ska fortsätta fungera, att vår demokrati ska fortsätta försvaras, i kris, krig och pandemi. Oavsett inre och yttre påverkan.

Vi befinner oss redan i gråzonen, men det är ingen ursäkt för att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är, som alltid, falska.  

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift