Det nya Norge

Hur kommer det sig att invandrarfientligheten är så starkt uttalad i norsk politik, frågar sig Janerik Larsson, vice vd för Svenskt Näringsliv, efter det norska stortingsvalet.

Förra onsdagen presenterade den rödgröna norska regeringen sin plattform för de kommande fyra årens regeringsarbete. En av punkterna handlar om en stramare behandling av asylsökande. Det invandrarfientliga Fremskrittspartiets politiska framgångar sätter sin prägel även på regeringspolitiken.
Hur kommer det sig att invandrarfientligheten är så starkt uttalad i norsk politik? Det är inte lätt att ge ett riktigt bra svar på den frågan — eller kanske är det så att det finns många olika svar.

Samma dag höll den liberala tankesmedjan Civita ett frukostmöte på temat ”Det flerkulturelle Norge”. Arrangemanget fokuserade på en ny och i norska medier mycket uppmärksammad bok av journalisten Aslak Nore: Ekstremistan. Nore bär sin mammas efternamn men är son till en av Norges mest kända författare, Kjartan Flögstad.

På det helt charmerande Cafe Christiania, ett stenkast från Stortinget, presenterade Nore sin tes på ett sätt som inte alls var så dramatiskt som förhandspubliciteten kring boken gjort gällande. Hans tes är kort och gott att ”det gamla Norge” är ett minne blott. Att det nya Norge med alltfler utomeuropeiska invandrare och deras barn kommer att göra Norge både mycket bättre (han pekade t ex på att många av norsk fotbolls stjärnor nu kommer från olika utomordiska bakgrunder) och mycket sämre (mer rå brottslighet, missbruk etc).

Nores inlägg kommenterades av professor Grete Brochmann som leder en statlig utredning som ska se över hur det förhåller sig med om invandrarna missbrukar den norska välfärdsstaten. Aftenposten presenterade i juli kommittén med dessa ord som jag tycker säger mycket om det norska debattläget: ”Utenlandsk arbeidskraft lokkes av norske velferdsgoder. Regjeringen vill ha svar på om ökt innvandring krever endring av velferdsordningene.”

Det blir spännande att se vad Brochmann kommer fram till med tiden. På Civita-arrangemanget var hon mycket försiktig och balanserad. Den tredje paneldeltagaren, professor Torkel Brekke, som är knuten till Civita, försökte anlägga en betydligt mindre dramatiserande ton än Aslak Nore.

Man kan ju undra om ett av världens rikaste länder — oändligt mycket rikare än fattigkusinerna i Sverige — behöver bekymra sig så mycket för detta. Men att döma av onsdagens regeringsplattform så är invandringen att betrakta som ett problem som regeringen tar på största allvar. Kanske handlar det om att söka undvika att Fremskrittspartiet blir än större?

Jag har min egen tes. Jag tror att många i Norge av skäl som jag inte riktigt kan förklara är mer negativt inställt till förändring än vad jag upplevt i resten av Norden.

I slutet av 60-talet när perspektivet av en olje- och gasrikedom dök upp besökte jag flitigt Norge. Jag hörde då egentligen bara oro från ledande politiker och akademiker. Det geuint norska upplevdes som hotat. Den norska regionalpolitiken som varit och är en hörnsten i all norsk politik skulle kunna utsättas för stora spänningar om Norge genom oljan och gasen fick uppleva en stark ekonomisk tillväxt. Det var sådant som hördes då och sedan kom 1972 den mest dramatiska politiska kampanjen i nordisk modern historia: striden om det norska EU-medlemskapet. Familjer splittrades, långa vänskapsförhållanden bröts för all framtid. Norge klövs.

Ett EU-medlemskap skulle inneburit en stor förändring, menade motståndarna. Nu är det invandrarna som är förändringshotet, verkar det som. Och det är såklart rätt på sitt sätt.

En av de i publiken på Cafe Christiana som fick tillfälle att kommentera diskussionen ställde vad jag tyckte var den mest relevanta frågan: Hur ska man göra för att integrera den norska majoritetsbefolkningen i det nya Norge som nu växer fram?

Läs också Janerik Larssons artikel Inför stortingsvalet (19/6).