Det omöjliga måste göras möjligt

Svenskt Näringsliv är antagligen världens relativt sett viktigaste och mest relevanta näringslivsorganisation. Genom att inte agera som ett kortsiktigt särintresse bidrar den till att göra det politiskt omöjliga möjligt. Det uppdraget förstod aldrig Ebba Lindsö, menar Fredrik Segerfeldt som har läst Livet, makten och konsten att våga vara sig själv.

Copyright/fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin

När var det lättast att driva företag i Sverige? 1978 eller 2008?

Svaret är självklart för de flesta. Reformer som sänkta skatter, EU-inträde, avregleringar och privatiseringar och riksbankens självständighet har genomförts av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Denna förändring har visserligen varit en del av en internationell våg som sköljt över västvärlden de senaste decennierna, men den har varit kraftigare i Sverige än i de flesta andra länder. Från att ha varit mindre ekonomiskt fria än EU-snittet finns vi idag på den övre halvan.

Hur blev denna framgångssaga möjligt? Det viktigaste svaret heter näringslivets opinionsbildning. Svenskt Näringsliv är antagligen världens relativt sett viktigaste och mest relevanta näringslivsorganisation. Genom att inte agera som ett kortsiktigt särintresse, utan i stället ta striden om verklighetsbeskrivningen kunde organisationen och dess företrädare lägga grunden för reformer som på sikt förbättrade villkoren för såväl medlemmarna som medborgarna. Eftersom man inte var tvungen att behaga några väljare fanns det utrymme att lägga fram obehagliga förslag eller säga stötande sanningar, som efter ett tag blev allmänt accepterade och genomfördes. Det politiskt omöjliga blev möjligt.

I sin färska bok Livet, makten och konsten att våga vara sig själv (Albert Bonniers Förlag) avfärdar Ebba Lindsö nedlåtande detta arbete som en misslyckad strategi, som ”någon som sitter och hytter med näven och talar om vikten av högre löner för direktörer”. Hon avslöjar därmed sin brist på förståelse för såväl företagande som politik och opinionsbildning. Hon ville i stället ha en kissa-i-byxorna-strategi. På kort sikt är det varmt och skönt. På lång sikt är det kallt, blött och obehagligt.

När hon kom representerade Lindsö något nytt. Utan bakgrund i Wallenbergsfären och med erfarenhet från media och moderna tjänsteföretag skulle hon få fart på bygget, trodde vi som jobbade där. Men ganska snart grusades förhoppningarna, för det visade sig att hon inte hade förstått vad hon gett sig in i.

Som exekutiv chef i ett företag har du ett enda mätbart mål: avkastning. Verksamheten är endimensionell. Svenskt Näringsliv fungerar precis tvärt om, med ett sammelsurium av intressenter. Det är alltifrån de enskilda 55 000 företagen, de olika branschförbunden och de anställda, till media, politiker och allmänhet. Detta var en allt för komplex värld för Lindsö att hantera, något hon också motvilligt medger i boken.

Men hon förstod inte heller själva syftet med organisationen. Svenskt Näringsliv stadgar har en syftesformulering vars portalparagraf lyder: ”Föreningen ska verka för fri företagsamhet och en väl fungerande marknadsekonomi.” Det kallade Lindsö för gammaldags partipolitik. Och hur vi än förklarade skillnaden mellan att å ena sidan principfast stå upp för medlemmarna och organisationens syfte, och att å andra sidan bedriva moderat politik gick det inte hem.

I stället skulle vi glömma det långsiktiga arbetet och fokusera på det som var politiskt möjligt. Frågan var bara varför det skulle behövas hundratals anställda och minst lika många miljoner kronor för att genomföra något som den politiska makten redan gillar. Det räcker väl med att slå en signal till regeringskansliet.

I boken erkänner Lindsö att hon inte förstod det politiska spelet. Hon ville skapa samförstånd, men blev naturligtvis bortkollrad av regeringen i mazarinsamtalen, när socialdemokratin lyckades både avväpna näringslivet och fortsätta använda företagen som den slagpåse som arbetarrörelsen alltid har varit i behov av.

Lindsö återkommer hela tiden till hur hon ville avideologisera Svenskt Näringsliv. Det stämmer inte. Hon ville bara ersätta den existerande värdegrunden med en annan, nämligen sin egen. Och som den framstod när hon var VD och som den beskrivs i boken är det en sörja av mumbo-jumboaktig nyandlighet och allmän politisk korrekt goja, utan sammanhållna idéer eller tankar. Hon skriver exempelvis slentrianmässigt om etik, men vill inte precisera vilken sorts. På ett ställe jämställer hon begreppen etik och hållbarhet.

Lindsö har alltså aldrig bottnat i idén om den fria företagsamheten, varken känslomässigt eller intellektuellt. Hon berättar i boken hur en studentkamrat sagt att det är lönsamma företag som gör allt annat möjligt: ”Jag förstod, och tog till mig. Men ändå, min grunduppfattning fanns alltid där. Min vilja att vara ute och hjälpa, att bidra.” Som om företag som förser kunder med varor och tjänster, offentlig sektor med skatteintäkter och anställda med jobb varken hjälper eller bidrar. På ett annat ställe skriver Lindsö om att hon ville starta ett företag som skulle förena företagsnytta med samhällsnytta, som om företagens kärnverksamhet var onyttig. På ett tredje formulerar hon att det var för att göra världen lite bättre som hon tog jobbet.

Hur grunda hennes tankar i frågan var illustreras av resonemanget om kakanlögnen, det vill säga att alla inte kan få det bättre utan att någon får det sämre. Lindsö uppträdde som om detta var något hon kommit på själv, medan vi andra rodnande tittade ner i marken och tyst återgav för oss själva de senaste 150 åren av internationell politisk och filosofisk diskussion om förhållandet mellan skapande och omfördelning.

Hennes inkompetens illustreras bäst av Göteborgs-Postens Lars Gunnar Wolmesjö, som har kallat en intervju med Lindsö det märkligaste han varit med om under sin tjugo år som reporter. Han ställde frågan:

”Klasskamp? Klassmotsättningar? Hur reagerar du på de orden?”

Hon svarade: ”Den frågan har jag inte tränat på…”, och vände sig i panik till sin pressekreterare.

I boken återger Lindsö det hela som att hon skämtat med reportern, som sedan missuppfattat henne. Jag ringde därför upp Wolmesjö och läser upp stycket i boken för honom. ”Det stämmer inte med min minnesbild. Hon hade ingen klar uppfattning om vad det innebär att företräda Svenskt Näringsliv”, säger Wolmesjö. Exakt.

Sammanfattningsvis var Ebba Lindsö en person som inte trodde på den fria företagsamheten, som inte förstod det politiska spelet och som inte kunde formulera en intellektuellt sammanhållen vision om Svenskt Näringslivs syfte och verksamhet. Hon for uppenbarligen illa av upplevelsen. Det var hon inte ensam om. Såväl Sveriges företag som landet som helhet ska vara glada över att Ebba Lindsös sejour på Storgatan 19 blev så kort som den blev.

Fredrik Segerfeldt, en av de ”ideologiska krigare” som Lindsö nämner i boken.