Det ordnar sig

Olof Stenhammar
Det ordnar sig
Ekerlids förlag 2012

Jag önskade mig Olof Stenhammars memoarbok i julklapp, inte med stora förväntningar på boken utan mer av personlig nyfikenhet. Jo jag visste ju att han startat Optionsmäklarna som revolutionerat börshandeln och att han varit amiral för Stockholms OS-ansökan, men min nyfikenhet grundade sig mest i att vi på 80-talet hade barn i samma klass och jag minns honom som entusiastisk videofilmare på skolavslutningarna. Och det var väl lite oväntat att en big shot i näringslivet hade tid för det.

Jag hade med andra ord inga förväntningar alls. Men de få kom helt på skam. Det ordnar sig är en utmärkt spännande och lärorik bok. I huvudsak är det naturligtvis berättelsen om hur den driftige entreprenören kan förflytta berg och hur han måste flytta på berg för att komma fram. Stenhammar beskriver utomordentligt intressant vilka motkrafter han behövde kämpa ned för att lyckas. Och det utan att veta hur stora framgångar besegrandet av dem skulle leda till. Hans egna kalkyler överträffades från dag ett och sedan ständigt.

För egentligen började det med att han fick sparken från en snabb och framgångsrik karriär i Bonnierföretagen. Med hjälp av avgångsvederlaget funderade han ut hur han skulle försörja sig och sin familj. I bakgrunden, förutom handlingskraft och entreprenörskap, hade han 2 år som börs- och optionsmäklare i USA bakom sig. Något sådant, derivat- eller optionsmarknad, fanns inte i Sverige och eftersom de inte fanns ingick optioner inte i Stockholms Fondbörs monopol på aktiehandel. Med utgångspunkt från denna ”lucka i lagen” började Stenhammar böja och bända. Eftersom han hade goda kontakter och med lite tur och antagligen en hel del säljkompetens lyckades han få kraftfull support från viktiga aktörer i svensk finansindustri. Utan det stödet hade motkrafterna haft det enkelt. Med SE-banken i ryggen kunde hans projekt överleva trots långvarigt motstånd och en hel del fulspel från Handelsbanken – där Stefan Ingves var en huvudaktör – och Fondbörsen – där Bengt Rydén gjorde sitt yttersta för att bevara monopolet. Handelsbanken och Fondbörsen startade under mycket hemlighetsmakeri den konkurrerande optionsmarknaden Sofe under Ingves ledning, men trots starkare politisk förankring och stöd hos de bevarande krafter som fondmäklarna på börsgolvet utgjorde lyckades inte Sofe. Eftersom syftet var att slå vakt om det gamla och bevara handeln just på börsgolvet mot Stenhammars moderna och datoriserade handel gick Sofe i konkurs när börsen kraschade 1987. Stenhammar citerar Hans Werthén, då ordförande i OM, ”Sofe was a not-for-profit-company. It was not the way it was meant to be. It was the way it turned out to be.”

Stenhammars är en fascinerande berättelse om hur motståndet organiserades med hjälp av politiken och myndigheter som ju inte sällan fokuserar på det man ser och inte gärna förstår det man inte ser. Det bestående ville inte ha förändring. Och vid den här tiden var nästan all börshandel i hela världen monopoliserad och icke vinstdrivande och stod därmed helt stilla i utvecklingen. Stenhammar introducerade for profit börshandel. Och det här med att vinst uppstod trots att handeln rationaliserades, effektiviserades och blev billigare störde många. Börshandel måste ju skyddas från profitintresse…

Och man förstår ganska snart att det krävs oändligt tålamod, oändlig envishet, ja – tjurskallighet, mod och beslutsamhet för att överleva som entreprenör, särskilt om man utmanar så tunga järntrianglar som finansmarknaden och riksdag och regering.

Det är en rak berättelse men samtidigt en tydligt politisk – inte partipolitisk – bok i den meningen att den lyfter fram och illustrerar samhällsproblem och politikmisslyckanden. Han är med utgångspunkt från sina erfarenheter tydlig om nödvändigheten av vinst i verksamheter som skall förbättras och lika tydlig – byggt på hur mycket kraft OM tvingades lägga ned för att undvika den svenska valpskatten – om hur dumt det är av flera medlemsstater i EU att införa transaktionsskatt på finansiella tjänster.

Man måste också fråga sig hur världens börsmarknad sett ut om Stenhammar inte sedan länge varit kompis med Claes Dahlbäck som blev vd för Investor och var ett viktigt smörjmedel för att få med SE-banken och andra starka aktörer på vagnen.

Men samtidigt kan det ju vara så att den hårda kampen mot allsköns motkrafter i Sverige också förberedde Stenhammar och hans förtrogna inom OM för att lyckas ute i världen. För de besegrade ju Deutsche Börs och i någon mening också Londonbörsen under resans gång.

Stenhammar är skoningslös mot alla de som försökte stoppa hans planer. Politiker av alla färger får sina törnar liksom näringslivets tungviktare. Men Stenhammar är en social person så nästan alla konflikter slutar, enligt boken, i att de blir och är nära vänner när väl den första striden avgjorts. Det är nästan lite påfrestande att han blir vän med de flesta trots de hårda orden och inte så sällan ren skurkaktighet. Egentligen är det bara folkpartiledaren Jan Björklund han fortfarande verkar arg på.

Den kamp för överlevnad och framgång Stenhammar beskriver är tidvis rena thrillern men mest bör man se det som en utomordentligt instruktiv lärobok. Den borde vara obligatorisk läsning för både politikens och byråkratins makthavare. Och den är flyhänt skriven. Synd bara att förlagsredaktören gjort ett så dåligt jobb i redigeringen. En del händelser kommer med i flera kapitel, lätt hänt när man beskriver händelseförlopp men det hade också varit enkelt för redigeraren att snygga till.

Så läs Stenhammars bok. Så mycket insikt i entreprenörskap har man inte kunnat få i litteraturen sedan Per Anderssons biografi om en annan banbrytande entreprenör, Jan Stenbeck, publicerades år 2000.

Per Heister arbetar för EPP-ED-gruppen i Europaparlamentet med pressfrågor.