Det osannolika säkerhetsläget

Sannolikheten för krig tenderar att ses som noll ända tills sannolikheten är hundra; nämligen när kriget har inträffat. Det konstaterar Gunnar Hökmark, som menar att sannolikhetsbegreppet är menlöst för säkerhetspolitisk strategi.

Det var få som förutspådde första världskriget. På samma sätt var det få som ansåg att det skulle bli ett andra världskrig. Det var bland annat därför Hitler hade så stort utrymme att agera aggressivt mot sina grannar och mot delar av Europa. I Storbritannien ansågs sannolikheten vara så låg att man rustade ner, vilket även Sverige gjorde fram tills kriget var en verklighet. Norge och Danmark bedömde sannolikheten för en invasion så låg att man i princip inte trodde på information om att invasionen var påbörjad.

Sannolikheten att Georgien skulle invaderas 2008 ansågs så låg att ingen lyssnade på de aggressiva separatisternas signaler och den ryska trupptillförseln i Sydossetien och Abchazien sommaren 2008. Få trodde att Ryssland invaderade Krim när det väl skedde eftersom det ansågs osannolikt med ett krig i Europa.

Sannolikhetsbegreppet är meningslöst för säkerhetspolitisk strategi och försvarspolitisk planering. Det går inte att möta irrationella processer som krig med sannolikhetens logik. Den som kastar en tärning har en sjättedels sannolikhet att få en etta. Men det kan dröja 12 kast innan ettan kommer. Drar man ett kort ur en kortlek är det knappt två procents sannolikhet att få hjärter dam. I båda fallen går det att fastställa en sannolikhet eftersom det finns sannolika alternativ. Om däremot ettan på tärningen har slipade kanter påverkar det utan att den spelande vet det. Likaså påverkas sannolikheten att få hjärter dam av fler jokrar i kortleken.

Om den ene kortspelaren är hederlig medan kortutdelaren är ohederlig är det sannolikt att den hederlige får dåliga kort och att den ohederlige spelaren får bättre kort, beroende på hur skicklig den ohederlige är. Men oftast vet vi inte om motspelaren är ohederlig. Vi vet däremot att man inte bör spela tärning med en kassa baserad på att sannolikheten för att förlora bara är en sjättedel. Förloraren kan nämligen inte hänvisa till sannolikheten. Motsvarande gäller i kortspel, att spelaren bör kunna betala för det man är beredd att satsa och det man kan förlora.

Sannolikhetsläran bygger på beräkningar. När man inte kan beräkna sannolikheter ska man vara medveten om riskerna. Frågan om väpnad konflikt beror på flera okända och oberäkneliga variabler. Det går inte att med säkerhet säga att risken för väpnad konflikt har stigit från 2% – vilket är högt nog – till 15%. Risken påverkas nämligen av ett obegränsat antal tärningskast, kortgivar och roulettespel som ibland har samband och ibland saknar samband med varandra.

En teoretisk sannolikhet skulle behöva fastställas dag för dag. Sannolikheter påverkas nämligen av olika skeenden som vi delvis kan överblicka men knappast beräkna och i andra fall inte alls kan överblicka. Sannolikheten för att väpnat angrepp mot Sverige förändras i praktiken drygt 1500 gånger under en försvarsbeslutsperiod.

För att ta ett exempel: Putin utsätts i valkampanjen för ett stort tryck till följd av den ekonomiska politikens misslyckanden. Han upplever trots valfusk att han riskerar en för liten majoritet sett mot prestigen att vinna stort. Den prestigen är ur Putins syn en förutsättning för stabilitet i hans maktinnehav. Samtidigt övar spetsnazförband inträngning i svenska vatten och upptäcks av svenska marina förband som råkar vara på rätt plats för att tvinga den lilla ubåten upp till ytan. När miniubåten stiger upp havererar den på grund av läckage eller på grund av att någon spränger den.

Sannolikheten att Putin skulle erkänna att en rysk ubåt trängt in i svenska farvatten är lika låg som att han skulle erkänna att han har byggt upp en förmögenhet på det ryska folkets bekostnad. Han skulle istället hävda att den svenska marinen i strid med internationella konventioner har angripit en rysk forskningsubåt på internationellt vatten som ett led i en aggression mot Ryssland. För den som vill beräkna sannolikheter snurrar nu kalkylen på ett oöverskådligt sätt.

Lägg därtill de journalister och aktivister som anser det fullkomligt osannolikt att just Ryssland skulle ägna sig åt ubåtsverksamhet i svenska farvatten, och som anser det mer sannolikt att det skulle vara Danmark, Holland eller möjligtvis Australien, så framgår åter hur meningslös sannolikhetsläran är i dessa sammanhang.

Men sannolikheterna, som förändras på ett oberäkneligt sätt hela tiden, beror också på hur det svenska försvaret ser ut just då. Sannolikheten påverkas av att vi har en omfattande närvaro av örlogsfartyg i Östersjön och en omedelbar tillgång till flygplan i luften liksom den påverkas om vi inte har några plan eller fartyg som kan tvinga en ubåt upp till ytan.

När Sveriges regering uttrycker att sannolikheten är låg och därmed nedprioriterar vår förmåga ökar sannolikheten för att någon vid tillfälle är beredd att använda väpnat våld mot oss. Om Sverige däremot har en omfattande militär förmåga, vilket skulle innebära att en begränsad bestraffning riskerar att leda till ryska förluster och en väsentligt större operation än att slå till mot ett begränsat mål, minskar sannolikheten. Och ändå kan vi inte beräkna den.

Nu behöver vi emellertid inte fundera på sannolikheter för krig i Europa. Ryssland bedriver redan ett konventionellt krig i Ukraina. Det pågår till 100%. Ryssland bedriver också desinformationskrigföring, ekonomisk krigföring med sin energipolitik, cyberkrigföring och hotar genom en omfattande militär närvaro att förändra de geopolitiska förutsättningarna. Det är ett uttryck att vilja påverka sin omgivning samtidigt som kriget i Ukraina är ett uttryck för att vara beredd att använda militärt våld för att nå sina mål.

I dag har vi ett försvar som bygger på att någon ansåg det osannolikt med ett väpnat angrepp mot Sverige för överskådlig framtid. Vad vi då trodde var osannolikt är irrelevant nu. På samma sätt är det irrelevant att bygga en försvars- och säkerhetspolitik kring vad vi anser vara sannolikt nu, eftersom sannolikheterna förändrar sig snabbare än det går att ge en ny försvarsberedning nya direktiv för att diskutera sannolikheterna.

Sverige måste kunna försvara sig mot de hot som finns och vår beredskap kan anpassas till hur vi från dag till dag bedömer risker. Men vår försvarsförmåga måste vara mer beständig i relation till hoten. Något vi bedömer som mindre sannolikt drabbar oss nämligen inte mindre när det väl händer. Det är händelsen och inte sannolikheten vi ska försvara oss mot.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna