Det sämre Tyskland

Jag har en något kluven inställning till DDR. Inte till diktaturen men till livet i landet. De gånger jag besökte den uppenbart odemokratiska tyska republiken hade jag det faktiskt riktigt trevligt.

Första gången var 1986, på helgbesök i Weimar och Nordhausen under kurs i tyska i Kassel i BRD. Gränsen var som väntat, i Weimars utkanter var allt grått och när vi körde in i fånglägret Buchenwald slog klockan dovt tolv samtidigt som dimman lättade och en enorm staty föreställande en sovjetisk soldat reste sig i fjärran. Mycket stämningsfullt och väldigt öst.

Senare på dagen besökte vi mässan i en protestantisk kyrka. Till vår stora förvåning jämförde prästen det rådande förtrycket med Tredje Rikets fascism. Efteråt följde vi med en familj hem. De bjöd på allt de hade i matväg, på det där sättet som får gästerna att nästan skämmas. Å andra sidan var det inte matbrist som var problemet i det sämre Tyskland.

Genomgående var nästan alla vi träffade privat väldigt trevliga och hjälpsamma. De hade all tid i världen och visade oss vänligt till rätta eller följde oss genom halva staden till nästa punkt på vårt dagsprogram. På jobbet däremot var det ofta helt annorlunda. Servicen var långsam och oinspirerad, även när vi var de enda gästerna. Det blev tydligt att de instängda medborgarna lade sin energi på den privata delen av livet.

På kvällen åkte vi vidare till det enligt regelverket förbokade hotellet i Nordhausen, mest känt för sin roll under bondeupproren på 1520-talet. Det var helt svart på vägarna men i radion sjöng Diana Ross ”Stimme der DDR”. När vi efter frukost checkade ut fick jag 3,25 östmark tillbaka – jag hade nämligen inte ätit så mycket av buffén. Hur visste de det, frågade vi oss när vi reste vidare tillbaka till friheten i Hessen?

Nästa besök ägde rum sommaren 1989, DDRs sista sommar, men det anade vi naturligtvis inte då. Ett minne är vår entré på hotellets restaurang i Greifswald, utrustade med det mesta man kan köpa till en ettåring från BabyBjörn. Sådant fanns det dåligt med i DDR. Alla gäster tittade intresserat på de fullt utrustade besökarna från väst. Östberlin missade vi dess värre på grund av inköp av mindre hälsosamma jordgubbar på COOP i Västberlin. Muren hann vi däremot med. Intrycket var generellt detsamma – privat var östtyskarna oerhört trevliga och generösa – i statens tjänst förblev det en helt annan sak. Detsamma gällde vid besöket vid Lützen på vägen vidare, mot fristaten Bayern och sommarens fortsatta äventyr.

För att inte riskera att bländas av propagandan eller personliga erfarenheter från den lilla världen är det nyttigt att ibland påminna sig om hur det egentligen var i Sovjetunionens lydigaste vasallstat, bonde- och arbetarstaten i mitten av Europa. Ett bra motgift är Guido Knopps bok ”Farväl DDR – Terror, övervakning och vardagsliv i Östtyskland 1945-1989” (Lind & Co, 2018). Knopp är en historiker som skriver misstänkt många böcker men den här är, vissa upprepningar till trots, en bra och lagom faktaspäckad genomgång av hur DDR faktiskt fungerade. Den täcker allt från starens grundande till dess undergång, från omvandlingen av ekonomin till användningen av idrotten som ett sätt att skaffa sig internationell legitimitet.

Knopp redovisar sakligt och metodiskt den politiska utvecklingen och dess konsekvenser för medborgarna. Det blir väldigt tydligt att det aldrig handlade om något annat än makt. Den ursprungliga entusiasmen för att bygga upp ett bättre Tyskland avtog snabbt när ryssarna och deras underhuggare i enhetspartiet SED tog befälet. SED var en sammanslagning, genomförd med tvång, av kommunistpartiet och socialdemokraterna i den sovjetiska zonen.

Ekonomin fungerade aldrig bra även om den nog var bäst i öst, men det säger ju inte så mycket. Mindre reformer genomfördes men man bröt aldrig på allvar med planekonomins principer. Honecker hade dessutom det gemensamt med Churchill och Mitterrand att han aldrig var särskilt intresserad av ekonomi, vilket inte underlättade försöken att skapa lite mer flexibilitet och utrymme för förnyelse.

DDR var ett fängelse. Resor österut var möjliga men aldrig till väst, med undantag av för pensionärer som lämnat arbetslivet bakom sig. Övervakningen var intensiv och antalet inofficiella medarbetare till Stasi enormt. I många familjer rapporterade någon regelbundet till staten. Till skillnad från i många andra diktaturer så krävde DDR att medborgarna aktivt skulle bekänna sig till det socialistiska systemet. Det gick inte att bara leva sitt eget liv. För den som inte accepterade reglerna väntade i bästa fall konsekvenser för möjligheterna till högre utbildning och i arbetslivet. I värsta fall fängelse, misshandel och omhändertagande av barnen.

Honeckers hustru Margot var inblandad i den senare verksamheten. Hon besökte Tyresö 1986 och tyckte att vår barnomsorg var ”fantastisk”. På den tiden var kontakterna mellan VPK och diktaturen täta och många även i vårt land såg positivt på DDRs kulturliv och utbildningssystem. Utbildningen i framför allt naturvetenskap var också av hög kvalitet, liksom i litteraturhistoria, men den bedrevs inom väldigt snäva ideologiska ramar.

På senare tid har det kommit nya uppgifter om Stasis verksamhet i väst. Flera av de som till slut lyckades fly ifrån eller lämna landet på laglig väg mördades av östtyska agenter. Troligen användes också strålning för att göra motståndare till regimen sjuka när de senare tilläts att emigrera. Ett antal av de mer uppmärksammade kulturpersonligheter som lämnade DDR dog senare i cancer. Det är viktigt att komma ihåg att systemet i DDR inte bara var ineffektivt och förtryckande – regimen saknade också respekt för människoliv. Det var ingenting som ändrades i grunden trots i viss mån ökad öppenhet, mer kontakter med väst och mindre daglig användning av våld inom förtryckarapparaten.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun