Det spelar ingen roll vad du vill

Generationer av svenskar – med start någonstans under åttiotalet – har fostrats i lärdomen att vår åsikt alltid är viktig, att vår vilja alltid spelar roll. Det kan vara den största otjänsten vi gjorts, skriver Amanda Wollstad.

I det egna livet är det naturligtvis så att ens vilja är viktig. Till och med arbetsplatser kan må bra av ett visst mått av envisa millenials som osentimentalt gör upp med gamla sanningar. Men i samhället i stort, i samröret med andra människor, är personliga åsikter faktisk av föga intresse. Det spelar ingen roll vad du vill. Vad du hade tyckt var roligast, lättast, viktigast. I möten med andra går du inte nödvändigtvis först.

Detta blir sällan så tydligt som i mötet mellan pulkaåkande småbarnsföräldrar och de föräldrar som är på kyrkogården för att hälsa på ett barn som aldrig mer kommer att åka pulka.

Hade jag eller mina anhöriga legat här tror jag vi hade tyckt det var kul med lekande barn, berättar en mamma i kvällsnyheterna om risken för att familjens pulkaåkning ska störa sörjande. Som om det skulle spela någon roll. Vare sig vad hon tror att hon hade tyckt, eller vad hon faktiskt hade tyckt. Kyrkogården är inte till för vintersport. Den är i en mening inte ens till för de döda. Den är till för de anhöriga, de som minns, sörjer och försöker leva vidare.

Man får väl visa varandra gemensam respekt, säger en pappa till annan reporter där på samma ärende. Som om det skulle finnas någon jämlikhet i det förhållandet, mellan en familjefar på helgnöje och en människa som kanske förlorat allt, och som befinner sig på den enda platsen i ett modernt samhälle där de känslorna tillåts ges utlopp.

Diskussionen tyder på en djupt rotad narcissism i delar av den bemedlande, cityboende medelklassen. Att de privata nöjena och barnens vilja går före alla konventioner, alla traditioner, alla tankar om att respektera sina medmänniskor. Det offentliga rummet blir inte ett plats att i samförstånd dela, utan en plats individen anser sig ha ovillkorlig rätt till i varje givet läge.

Att se utanför sig själv och sina egna behov är vad som gör oss till vuxna, medkännande individer. Att allt fler tycks ha samlat på sig tillräckligt många levnadsår för att ha arbete, bostadsrätt och barn utan att komma till den insikten lovar inte speciellt gott för framtiden.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift