Det starka samhället och den svaga demokratin

”Vi står inför hotet om en fortsatt oreda i regerandet av Sverige”. Det skriver Björn Hasselgren som menar att det finns anledning att blicka bakåt mot Geijers republikanism och de konstitutionella diskussionerna vid tiden för skapandet av regeringsformen 1809 för att finna en väg framåt.

Det senaste året har vi i Sverige varit med om något av en revolutionär process. Från en period med relativt lugn. Till en period med ifrågasättanden, kritik mot makten, och en allmän radikalisering av samhällsklimatet. Det som har förvånat i denna process har kanske framförallt varit hur svagt det demokratiska systemet plötsligen visat sig. Det starka samhället tycks vila på en förvånansvärt bräcklig demokratisk bas.

Det som nu sker i vår omvärld och i Sverige är en omprövning av många invanda tankesätt och strukturer. Spelplanen som sattes av andra världskrigets utfall förefaller slutligt ha raderats ut och något nytt har kommit. Vi ser en ökande världshandel, starkare block av länder som positionerar sig mot varandra och förändringar av balanspunkter. En del i detta är EU-medlemskapet som nu 20 år efter inträdet kanske först börjar visa sina följder.

Mycket är sig förvånande likt före och efter, men Sverige har blivit mer exponerat för olika flöden och förändringsimpulser. Det rör sig till en del om marknadsstyrda förlopp. Marknader och företag söker ständigt nya former och uttryckssätt. Utvecklingen tycks gå allt snabbare. Det som vi vande oss vid var stabilt ”svenskt” har plötsligen förflyktigats.

Det är läge att ta ett halvt steg tillbaka och ta en funderare på de mer långsiktiga perspektiven. Jag tror att det inte är ett så unikt skede, ändå, som vi lever i just nu.

Volvo är kinesiskt, Saab bara försvann, Astra, Pharmacia. Snart vet ingen vad de var. Ericsson sysslar med tjänster som man inte kan greppa, mobiltelefonerna snart borta, men dom är ju redan japanska. De framgångsrika, som H&M, Electrolux, IKEA, liksom ointresserade eller ofokuserade på hemmamarknaden, som är av felräkningsstorlek i koncernernas resultat- och balansräkningar.

Flöden av migranter över gränserna. Flyktingar från krigszoner, arbetskraftsinvandrare från EU, icke arbetskraftsinvandrare från EU. Svårt att etablera sig har man vilket som. De svenska systemen är byggda för en annan tid. När det var stabilt i vår omvärld och inhemskt. Och det starka samhället motsvarades av ett starkare ramverk för demokratin och styrelsen av landet.

Det var länge sedan någon riktigt orkade intressera sig för den regionala nivån i landet. Landsting för sjukvård blev mångsysslande organ för diverse politiska förhoppningar. Kultur, kollektivtrafik, planering. Men liksom utan någon fast bas och utan något verkligt intresse från någon annan än politikerna. Brukarna av tjänsterna förstås angelägna om kvaliteten, men inte intresserade av formerna för produktionen av tjänsterna.

Länsstyrelser som var något slags garant för statens intresse för landet utanför Stockholm bortglömda och i allmänhet utan något stöd vare sig lokalt eller centralt. Nya regioner, som ger lite ökad glans till kommunala politiker, befordrade till regional nivå. Men i avsaknad av någon verklig verksamhetsidé eller betydelse.

Och så teknikutvecklingen som rasar fram över allt. Det som inte ointresset eller ledan eller marknadens omprövningar eller inrikes och utrikes folkomflyttningar maler ner av gamla strukturer förefaller teknikutvecklingen istället ge sig på. Plötsligt sitter vi alla med en mobiltelefon och olika kommunikationsmedier som vår främsta kanal till omvärlden. Visst gick det snabbt.

Tidningsdöd, bokkris, oro för det eftertänksamt skrivna ordets överlevnad. Och en aldrig sinande ström av meningslöst twitterpladder och linkedinpositionerande. Allt uppkopplat, ökad rörlighet, genomlysning, effektiva marknader, våldsamma relativa prisförändringar på olika tillgångar. Stora nya möjligheter i sjukvård och omsorg. Rädsla för digitaliseringen och följderna av artificiell intelligens. Alla individualister med egna mål och uttrycksönskemål. Allt i en röra.

Plötsligen mitt i allt en uppflammande närmast socialistisk twist på samhällsdebatten. Kanske är det inkomstfördelningen som är den stora frågan? Är det inte fel att ett företag gör så stora vinster? Och är inte det inte fel med vinst överhuvudtaget? Minskar man på vinsten så skulle ju pengarna räcka till alla behov. Kanske. Eller kanske inte alls.

Så där kan man gå på.

Kanske är det helt fel sätt att ta sig an hela diskussionen på.

Jag tror att det är läge att ta ett halvt steg tillbaka och ta en funderare på de mer långsiktiga perspektiven. Jag tror att det inte är ett så unikt skede, ändå, som vi lever i just nu. Jag tror att det finns fler gemensamma drag i utvecklingen med tidigare epoker än vi vill se. Jag tror att det finns en tröst och förklaring att söka i det perspektivet.

Erik Gustaf Geijer sökte i sina historiskt betingade politiskt filosofiska essäer efter detta ”det eviga” i mänsklighetens utveckling. Så här uttryckte han det i essän ”Feodalism och Republikanism” år 1819:

”Det är betraktandet av tidernas olikhet, som gör sysselsättningen med historien på en gång angenäm för tänkaren och den blott nyfikne, och vi vilje på intet vis nedsätta det nöje, som därav kan hemtas. Likväl måste den, som i historien söker någonting mer än nyhetens behag, med denna betraktelse av tidernas olikhet nödvändigt förbinda en annan, nämligen betraktelsen af tidernas likhet. I själva verket kan det ena ej vara utan det andra.”

Just i studiet av de långsiktiga utvecklingslinjerna och tidernas likhet och olikhet sökte Geijer efter generaliserbar kunskap. Kunskap för framtiden baserat på det kollektiva minnet. Uttryck i prosa, poesi, musik eller politik.

En ingång i en sådan långsiktig fundering om vår egen tid kan ta sin början i en diskussion om vilken relation vi som enskilda ska ha till det som är kring oss, det gemensamma, ”samhället” eller vad det nu ska heta eller benämnas.

Det är ju en klassisk diskussion minst sagt. Ska vi se samhället och individerna som en frivillig sammanslutning baserad på något slags kontrakt eller som en naturrättsbaserad tillvaro på gränsen mellan anarki och despoti? Vid tiden för den förra verkligt omtumlande omdaningen av samhället, i Sveriges fall vid skiftet mellan 1700-tal och 1800-tal, var denna konstitutionella diskussion livaktig.

En slutsats är att konstitutionell debatt och medvetenhet stod högt på dagordningen vid tiden för den stora omstöpningen av Sveriges regeringsform 1809.

Jag tror att man kan söka paralleller till dagens situation här. Det gamla; despotism, gustavianism eller frihetstida demokrati var slutkört. Något nytt, republikanism för att tala med Geijers benämning, på väg in. Kanske är det här en långt viktigare vattendelare för Sverige än den senare liberala reformperioden eller den sönderälskade folkhemska väckelsen och socialdemokratiska mytbildningen om samhällets framsteg under arbetarrörelsens flagg.

Rolf Karlbom visade i sin doktorsavhandling från 1964 om den idémässiga bakgrunden till 1809-års regeringsform på det långsiktiga inflytande som kretsen kring kungamördarna från år 1792 hade på den konstitutionella debatten vid denna tid. Inte bara visar han att denna krets av personer var väl beläst och medveten om tidens stora politiska och filosofiska synsätt inom statslärans område. Karlbom visar också på den tydliga inspiration som man fick från alla de stora länderna i Europa och USA som befann sig i ett formativt skede under denna period.

Frankrike framstod för många unga i adelskretsar först som ett friskt ideal där man förjagade en stelnad absolut kungamakt. Senare förfasades man av urspårningen i senare skeden av revolutionen, mot despoti uppburen av folket. Hobbes farhågor om allas krig mot alla tycktes besannas.

USA och diskussionen kring frihetsdeklarationen och författningskonventet följde man noga. Och åt andra hållet användes i författningskonventet i Philadelphia, hävdar Karlbom, Sveriges utveckling under 1700-talet som ett avskräckande exempel på antingen ”demokratisk” urartning under frihetstiden eller despoti under Gustaf III.
England och den balanserade och på olika element baserade ”demokratiska” monarkin framhölls istället enligt Karlbom som föredömet i diskussionen. Här fanns också kärnan i Montesquieus maktdelningsprinciper, som tog sina exempel mer från England än från Frankrike.

En slutsats av detta resonemang är alltså att konstitutionell debatt och medvetenhet, även om detaljerna i denna i andra länder, stod högt på dagordningen vid tiden för den stora omstöpningen av Sveriges regeringsform 1809.

Kanske var det också här som flera av de viktiga principerna för den fortsatta utvecklingen efter 1809 kom på pränt. Den utpräglade maktdelningsprincip som fördes in i regeringsformen hade till syfte att skapa en balans mellan olika krafter i statsledningen. Så att denna skulle bli stabil och ge goda förutsättningar för en harmonisk utveckling. I modern samhällsvetenskaplig forskning skulle man väl säga att det handlade om att skapa goda institutionella ramverk och incitamentsstrukturer för den fortsatta utvecklingen.

Varför skakade man då inte av sig den monarkistiska modellen redan i detta skede? Man såg ju utvecklingen i Frankrike med en återgång till despoti under Napoleon. Och man var medveten om de närmare diskussionerna i USA om en vald president och en maktbalans-teori som grund för relationen mellan statsorganen. Relativt långt fram i författningskonventet i USA fördes en diskussion om man skulle söka sig till en modell med en vald kung och ett adelskap av något slag, vilket ansågs vara en förutsättning för en stabil statsbildning, i princip. Men man valde bort detta. Det var sannolikt ogörligt att först ha frigjort sig från en kungamakt för att direkt underordna sig en ny.

Liknande krafter, fast motsatta, gjorde sig kanske gällande i Sverige. Adelsståndet var det som drev den konstitutionella diskussionen, och som i allt väsentligt författade underlagen till 1809-års regeringsform. Här fanns en utbredd uppfattning att ett statssystem skulle bestå av en regent, ett parlament baserat på de fyra stånden, där man ansåg att adeln utgjorde en balanspunkt till makten, men självklart också agerade i egenintressets roll. Att bevara privilegier av olika slag var väl därtill en ganska naturlig drivkraft för dessa författningsivrare i adeln.

Men varför denna vurm inför det monarkiska? Kunde man inte ha förutsett att det var en styrelseform på utdöende, och valt samma väg som Frankrike och USA? Här finns intressant nog en underliggande diskussion om statsledningens funktioner och roller som framstår som betydligt mer initierad än den ”platta” styrelseform, tom på idéer annat än på största möjliga utrymme för parti- och politikermakt, som vi har idag i Sverige.

Maktutövningen skulle helt enkelt kräva en stark exponent för den enligt regeringsformen, samhällsfördraget, givna maktpositionen. En livstidsvald regent skulle också få incitament att agera på ett sätt som över tiden stod i överensstämmelse med folkets bästa. Kontrollerande maktcentra skulle finnas i domstolarna och i riksdagen. Samt genom att regeringsmakten utövades under lagarna, som beslutades av riksdagen. En väsentlig del av samhällskontraktet uttryckt på detta sätt var de medborgerliga fri- och rättigheter (innefattande religionsfrihet) som var en del av regeringsformen 1809. Det var en av kungens främsta uppgifter att vaka över, och främja dessa fri- och rättigheter.

På detta sätt skulle ett kontraktuellt förhållande uppstå mellan kungamakt och medborgare och en frihet att agera spontant mellan medborgare skyddas av det övergripande regelverket i regeringsformen.

En sida av diskussionen var att regenten, om än vald på livstid och med arvsrätt, kunde anses vara legitim i sin roll så länge han eller hon följde och upprätthöll regeringsformens regler. Riksdagen vakade över maktutövningen till viss del. Men om folket eller ständerna ansåg att det grundläggande kontraktet hade brutits fanns en rätt att avsätta regenten. Så skedde 1792 och igen 1809. Det var således en relativt kontrollerad och villkorad regentroll som man såg framför sig i diskussionen om den nya regeringsformen och ordningen för statsledningen.

Det kan vara intressant att åter söka samband med Geijer och hans betraktelser över de olika principer som låg bakom styrelseformerna som använts över tiden. I den ovan refererade essän uppehåller han sig vid två grundprinciper; feodalism och republikanism. Den förra utrycks genom kungamakten med hov och vasaller. Den senare med borgerlighetens framväxt i stadsstaterna som i Italien eller i Hansan, som skapade ett alternativt styrelse- och värdesystem, byggt mer på ”demokratiska” borgerliga principer.

Överhuvudtaget gällde det för den här tidens tänkare och statsrättsteoretiker, som Montesquieu, de Lolme, Locke, Kant med flera, att konstruera en övergripande politisk och statsrättslig modell som kunde ge upphov till en stabilitet över tid i samhället så att det inte urartade i ett allas krig mot alla. För detta menade man att det krävdes något slags exekutiv, primärt i form av en kungamakt, som kunde fatta beslut och med kraft genomföra olika beslut. En exekutiv som också skulle kunna vara en representant för en statsmakt som skulle kunna motstå konflikter i samhället mellan olika intressen. Och som skulle kunna skydda den enskildes rätt, till exempel till ägande.

Men man var samtidigt noga med att betona att det måste finnas en begränsning på maktutövningen genom balanserande krafter så att det inte urartade i despotism. I Sverige var man särskilt noga med detta att undvika envälde, även om enväldet ofta byggt på en överenskommelse mellan kung och bönder. Kanske ett förebud om socialdemokratins förkärlek för den formella statsmaktens innehav.

I den andra ytterligheten såg man risken för att ett system där folket, vid denna tid ett ganska begränsat utsnitt av detta folk, genom ett parlament skulle få all makt och där en majoritet skulle utöva denna makt på ett despotiskt sätt. Den franska revolutionen var ett avskräckande exempel nära i tiden. Och ville man se andra liknande exempel kunde kan läsa om Cromwells tid i England. Även denna ytterlighetsposition ville man i det längsta undvika.

Här stod mycket av striden och diskussionen för dem som formade oppositionen mot det gustavianska enväldet och som ivrade för moderniseringar och reformer av det stelnade svenska styrelseskicket. Men det var som sagt inte alltid ett enkelt val mellan de två samhällsmodellerna. Om vi återgår till Geijer, som länge lutade åt den monarkistiska, eller ”feodala” modellen, med demokratiska inslag, så gjorde han i samma essä som tidigare refererats denna reflektion:

”Märkligt är, och ger anledning att förmoda ett eget förhållande, att hvardera af dessa stridiga meningar, ensidigt och för sig tagen, praktiskt löper ut i den andra eller slutar med att leda till sin motsats. Så ha samhällsfördragets försvarare visserligen orätt ansett sig uteslutande för frihetens apostlar och – troende sig sitta ensamma vid källan av alla liberala ideer – brännmärkt sina motståndare såsom servila anhängare af all slags despotism. Att de så kallade liberalas teori, ensidigt eller i blinda anhängares tanke liberalast tagen, gent leder till despotismen, och de så kallade servilas derimot, likaledes i sin ensidighet, praktiskt kan föra till frihetens högsta själfsvåld, är tvärt om en sats, som väl låter sig försvaras och som erfarenheten bestyrkt.”

Här får det ”liberala” stå för den republikanistiska åsikten medan de ”servila” är den traditionella feodala kungamaktens uppbackare. Geijer är vid denna tidpunkt skeptisk till båda ståndpunkterna som synes. När han fullföljer resonemanget menar han att de liberala, som utgår från friheten som princip, lätt hamnar i åtgärder som får utlopp i ”våld och fysiskt övermakt” för att hävda denna princip. De servila å andra sidan, som utgår från en ”nödvändighet en gång för alla given”, hamnar istället i att i tillämpningen av sin princip ”beständigt ge med sig”. Den ena sidan mjuk och stark den andra stark och mjuk.

Försöket till lösning på denna eviga konflikt var olika maktbalansprinciper. Antingen en tredelning av makten eller åtminstone en tudelning. Att ha en stark exekutiv som kompletterades med en vakande och beslutande folkförsamling av något slag var modellen för att få till stånd denna uppdelning och balans mellan olika maktcentra i samhällsmodellen. Så hade också 1809 års regeringsform inspirerats av dessa maktdelningsprinciper. Om det var baserat på svenska historiska erfarenheter, internationellt inflytande och i så fall om det var från England eller Frankrike eller rentav från tysk filosofi med Kant och andra företrädare har diskuterats till leda i historisk och statsvetenskaplig forskning. Klart är dock att resultatet var en maktdelning i den regeringsform som infördes 1809.

Frågan om den ”demokratiska despotismen” kom också att belysas av Tocqueville i dennes betraktelser över den amerikanska konstitutionen och demokratin på 1830-talet. Det despotiska enväldet i vissa europeiska stater hade förbytts i ett (mer) demokratiskt systems despotism som grep in i allt fler samhällsområden. Det var samma diskussion där som här med andra ord.

En senare betraktare av det svenska konstitutionella systemet, sedan detta ”demokratiserats” och en liberalisering av det ekonomiska livet genomförts under 1850-70-talen, var Knut Wicksell. Efter erfarenheter från perioder i riksdagen och efter ingående studier av den kontinentaleuropeiska och engelska nationalekonomiska forskningen samlade sig Wicksell år 1896 till ett banbrytande verk Finanzteoretische Untersuchungen, där en väsentlig del var en betraktelse över det parlamentariska demokratiska styrelseskicket i Sverige och dess funktion, främst på det skattepolitiska området.

Wicksell tar här upp risken att ”tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre (än de tidigare oligarkiernas, min anm) tryckande tyranni” skulle kunna bli en följd av ett demokratiskt styrelseskick. Den främsta risken för att så skulle bli fallet ser Wicksell när det gäller skattepolitikens område, där det ofta är oklart vem som tjänar på en åtgärd som finansieras med skatter, men särskilt att det är svårt att koppla finansieringsbördan till åtgärden. En enkel majoritet kan genom detta förhållande tillskansa sig stora fördelar i strid med krav på en rättvis fördelning av bördor och finansiering.

Med regeringsformen 1974 fick vi ett politiskt system som öppnade för en ”demokratisk despoti” av tidigare oprövat snitt i Sverige. Allt var öppet för politik och statlig konfiskation av privat egendom och inkomst. Och politik och offentliga åtgärder blev det. På alla områden.

Wicksell föreslog olika modeller med kvalificerad majoritet och att utgiftsområden i den offentliga budgeten samlades där åtgärder och finansiering kunde göras tydliga. Genom olika genomtänkta omröstningsförfaranden skulle sedan försäkras att man inte genomförde åtgärder annat än om det fanns ett mycket brett stöd för dem. Åtgärder som otillbörligt gynnade små grupper på andras bekostnad, oavsett om det var i de övre eller nedre inkomstskikten, skulle sorteras bort.

Samma grundläggande problematik finns här som i de tidigare diskussionerna. Hur ska man försäkra sig om att ett system med en långt driven demokratisk ordning inte leder till nytt fåtalsvälde över en stor minoritet? Wicksells svar blev genom särskilt begränsande beslutsregler, där andra före honom mer gått in på maktbalansmodeller. Diskussionen om dessa frågeställningar tjänade senare som inspiration till Buchanan och Tullock när de skrev den banbrytande boken ”Calculus of Consent” i början av 1960-talet. Och därmed lade grunden till den så kallade public-choice-skolan.

Från den här tiden har sedan utvecklingen och diskussionen om vårt styrelseskick förts in på frågan om breddning av den allmänna rösträtten och den alltmer utbredda demokratitanken i samhället. Inom allt fler områden har principen om den likställda samhällsmedborgaren med lika rösträtt och rätt till fri- och rättigheter fått fäste.

Medan de flesta länder i vår omvärld dock gjort erfarenheter under den demokratiska eran där krig och extremism visat på det demokratiska styrelseskickets tendens att falla in i despoti har vi i Sverige varit förskonade från tydliga sådana perioder. Istället kom ett långt socialdemokratiskt maktinnehav att föra samhällsutvecklingen in på en väg med en växande offentlig sektor, kraftigt ökade offentliga utgifter och en uppbyggnad av det starka samhället, som ersatte mycket av civilsamhällets, eller det ”republikanistiska”, idealet från Geijer och andra. Även efter det att den socialdemokratiska hegemonin rent röstetalsmässigt avtagit har också denna ”demokratiseringsande” fortsatt att prägla samhällsutvecklingen.

Särskilt tydligt kommer det till uttryck i den nya regeringsform som Sverige fick år 1974. Redan tidigare hade parlamentarism ersatt kungamakt och en successiv reformering av riksdagens organisation skett med övergången till enkammarriksdagen. Men regeringsformen markerade ändå ett brott med tanken på maktdelning som princip i grundlagen, vårt samhällskontrakt.

Enkel majoritet blev också huvudregeln för de flesta beslut i riksdagen, och i andra politiska församlingar. Med proportionell valmetod som grundelement så fick vi ett politiskt system som öppnade för en ”demokratisk despoti” av tidigare oprövat snitt i Sverige. Så blev också perioden från ingången av 1970-talet, som även i övrigt präglades av en radikalism, en provkarta på politiska reformer som förde Sverige bort från en relativ konsensuskultur in på en mer radikal konfrontationskultur. De enskildas fri- och rättigheter, liksom äganderätten var otydligt eller undermåligt definierade i de nya grundlagen, ett skydd som först på senare år stärkts. Allt var öppet för politik och statlig konfiskation av privat egendom och inkomst. Och politik och offentliga åtgärder blev det. På alla områden.

Vad som nu skulle hålla systemet i balans var oklart. Spelet mellan kungamakt och folkvalda var borta. Talmännen skulle spela rollen av regeringsbildare, men var själva exponenter för de skiftande och bräckliga majoriteterna i riksdagen. De framstod, och framstår oftare som anonyma tjänstemän än som exponenter för den yttersta folkmakten. Formerna för riksdagsarbetet tog tid att finna, de årliga öppningsceremonierna blev till något av en fars med en ung avlövad kung som tvingades åka rulltrappa till plenisalen från ett Sergels-torg som återspeglade modernismens övergrepp på stadens organiska minne. Och utan minne ingen stabil resa framöver, redan Geijer såg det.

Oppositionen som skulle vara garant för maktbalansen har ibland fungerat som just sådan opposition, men ofta varit splittrad och svag. De formella kontrollmekanismerna, Justitieombudsmännen och Konstitutionsutskottet har framstått som formalia-fokuserade tjänstemannaorgan som inte förmått att ta sig an de verkliga bristerna i systemet. Bilden av ett självspelande system utan riktig styrmekanism har blivit allt tydligare genom åren.

Några positiva reformer har gjorts, det har gällt ökad självständighet för Riksbanken, Riksrevisionen och för en stärkt budgetlag. Dessa reformer som kom först när landet tvingats byta kurs efter missgreppen under föregående decennier. Men utan tillräckligt formellt stöd för omorienteringen har även dessa reformer en tendens att vattnas ur över tiden. Riksbanken ifrågasätts nu, Riksrevisionen är det väl inte någon som bryr sig om på riktigt. Och budgetlagen och det finanspolitiska ramverket ska nu utredas och ses över.

Ett sätt att beskriva situationen vore att säga att vi ersatt principen om enkel majoritet som beslutsregel i de flesta situationer med principen om att sådär 30-35 procent får bestämma vem som ska sitta på regeringsposterna. Och att spelreglerna kan förändras när som helst genom privaträttsliga pm som skrivs en kväll på statsministerns kontor.

Mer allvarligt än så är ändå att vi nu tycks ha gått in i en period med än mer oklara spelregler. Efter en ideologiskt infekterad valkampanj med till långa stycken osaklig samhällskritik från en opposition fylld av givetvis legitim revanschlust (kanske det bästa korrektivet mot demokratisk despotism i vårt system) fick vi ett parlamentariskt läge som majoriteten av riksdagens partier inte ville acceptera. Folket hade liksom röstat ”fel” och prioriterat frågor som inte passade in hos de etablerade partierna. Istället för att acceptera att ”makten utgår från folket” valde man att trassla in sig i den ena misslyckade åtgärden efter den andra.

Vi fick en regeringsbildningsprocess som knappast uppfyllde kraven ens i vår pragmatiska regeringsform. Talmän som uppenbarligen styrdes mer av kortsiktig partilojalitet än av långsiktig vilja att faktiskt skapa en handlingskraftig majoritet som stöd för en regering. En statsminister som lovade avgå om budgeten inte gick genom riksdagen, sedan ändrade sig och hotade utlysa extraval, trots att det är oklart om hotet hade stöd i regeringsformens förarbeten, sedan ändrade sig igen och tog tillbaka hotet och valde att regera vidare med stöd i en privaträttslig sidoöverenskommelse mellan partiledarna, som varken folket eller de folkvalda uppenbarligen ska få ta ställning till.

När så riksdagen fick tillfälle att pröva förtroendet för regeringen i en förtroendeomröstning blev det en process som präglades mer av pinsamhet och leda än av verklig vilja från någon att styra landet. Så står vi inför hotet om en fortsatt oreda i regerandet av Sverige och med en konstitutionell praktik som är svagare och otydligare än på länge.

Ett sätt att beskriva situationen vore att säga att vi ersatt principen om enkel majoritet som beslutsregel i de flesta situationer med principen om att sådär 30-35 procent får bestämma vem som ska sitta på regeringsposterna. Att en enkel majoritet bestämmer vad som ska beslutas i enskilda fall. Och att spelreglerna kan förändras när som helst genom privaträttsliga pm som skrivs en kväll på statsministerns kontor. Det är inte en tillfredsställande konstitutionell situation.

Ska man gå tillbaka till inledningen om den nuvarande situationen och pröva detta komplicerade skede som landet och politiken upplever så finns det förstås flera tecken på beklagliga misslyckanden för vårt demokratiska system. Vi har en samhällsapparat som fortsätter att fungera, ett starkt samhälle om man så vill, men ett demokratiskt system som haltar betänkligt. Kraften att ta sig an framtidsutmaningarna i det politiska systemet tycks i allt väsentligt saknas. Mer får man känslan att farkosten driver fram på osäkra vatten lite som vindarna blåser. Geijers dom skulle med all säkerhet varit hård.

Och nog kan man blicka med viss avundsjuka tillbaka på den tid när Hans Järta, som höll i pennan när 1809 års regeringsform skrevs ihop, gav en karaktäristik över den modell man designat, låt vara att det kanske till stora delar blev en teoretisk konstruktion:

”Utskottet har sökt att bilda en styrande makt,
verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full
kraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt,
visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd;
en domaremakt, sjelfständig under lagarna, men ej
sjelf-herskande öfver dem. Det har vidare sökt att rikta dessa
makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan
att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande
något af den återhållnas verkningsförmåga. På dessa
hufvudgrunder af statskrafternas särskilda bestämmelser och
ömsesidiga motvigt skall den statsförfattning hvila, som
utskottet föreslagit.”

Vägen framåt? En kombination av utvecklingslinjer kan tänkas. Somt likt med historien annat olikt. Allt avgörs inte genom grundlagar och texter. Men senare tids forskning har ändå visat på vilken stor betydelse tydliga regelverk och institutionella ramar har för väl fungerande samhällssystem. Att demokratiska system utan tydliga balanserande motkrafter kan leda fel diskuterade man redan på 1700-talet och är grunden för systemen i flertalet länder. Sverige står ut som ett undantag. Här behövs, särskilt efter det senaste halvårets erfarenheter ett nytänk, eller gammaltänk, i Sverige. När det gäller själva samhällsmodellen så ligger det något tilltalande i Geijers republikanstiska alternativ. Småfolkets medborgerliga styrelseskick med öppenhet för tidens krav och med en frihetlig agenda. Kanske mer av verkligt stark demokrati men inte nödvändigtvis ett lika starkt samhälle. Att föra in vår utveckling på denna bana skulle vara som ”en händelse som ser ut som en tanke”, för att tala med Geijerspråk.

Björn Hasselgren är Tekn. Dr. och Senior Fellow, Timbro.

Litteratur:

Geijer, E. G., Feodalism och Republikanism, Erik Gustaf Geijers samlade skrifter, andra bandet, Stockholm, 1874.

Järta, H., Valda skrifter af Hans Järta, Första delen, utgifna av H. Forsell, Stockholm (1882-1883)

Karlbom, R., Bakgrunden till 1809 års regeringsform, Studier i svensk konstitutionell opionsbildning 1790-1809, Göteborg, 1964.

Wicksell, K., Om en ny princip för rättvis beskattning, Ratio, Stockholm, 1987.