Det totala kriget
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
DET TOTALA KRIGET
Av kapten BROR von VEGESACK
REDAN under det första världskriget fanns tecken som tydde
på att krigens karaktär höll på att ändras. Nya stridsmedel så-
som gas och tanks kom till användning, ofullgångna flygmaskiner
uppträdde sporadiskt över stridsfältet, spanade och kastade ner
enstaka bomber. De första bilarna började användas av marktrupperna och en och annan radiostation störde etern med morsetecken. De nya stridsmedlen förmådde dock inte bryta den form, i
vilken kriget hade stagnerat. Masshärarna kämpade vid fronterna
i sammanhängande skyttegravar eller sammandrogs till olika
frontavsnitt för att utföra blodiga mass~nfall, som dock i allmänhet inte ledde till några direkt operativa resultat. Bakom fronterna
arbetade industrien relativt ostörd och försåg masshärarna med
stridsmedel och förnödenheter. Det blev bristen på råvaror och
material, som så småningom kom att begränsa tillverkningen, inte
de fåtaliga anfallen mot hemorten.
Det andra världskriget kom att karakteriseras av rörlighet. Flyget, som sattes in mot hemorten, mot mål på sjön och i samverkan
med landstridskrafterna, gjorde kriget totalt och bidrog till att
öka dess rörlighet. På kontinentens slätter rullade pansarkolonnerna fram, till en början oemotståndliga och endast hejdade av
terränghinder eller general Vinter. Det första världskrigets ofullgångna stridsmedel hade utvecklats till effektiva redskap i krigets tjänst, och införde därmed nya faktorer i krigets ekvation.
stridskrafterna blev inte som under det första världskriget fastlåsta till skyttegravarna, fronterna böljade tvärtom fram och åter
och mycket stora landområden kom i brutal kontakt med krigets
verklighet, genom ockupation, genom markstrider, genom bomb- .· ning. Det gamla begreppet hemort förlorade mer och mer sin betydelse.
I krigets tolvte timme fälldes två atombomber. Dessa två bomber, kanske ännu ofullgångna, öppnar nya perspektiv mot framtidens krig. Men även andra stridsmedel av helt ny typ hade annonserat sin ankomst vid andra världskrigets slut. De radioaktiva
301
Bror von V egesack
ämnena, som man får som biprodukt vid atombombtillverkningen,
kan också komma att begagnas vid ett krig i framtiden. Bakteriekrig diskuteras såsom en möjlighet redan i dag. Inför dessa
perspektiv måste man fråga sig, om inte i begreppet totalt krig
måste inläggas en ännu mer fruktansvärd innebörd än den, som
vi nu förbinder därmed. Inför dagens politiskt oroliga läge frå-
gar man sig också vilken karaktär ett krig inom en nära framtid
skulle komma att få.
Några säkra svar på dessa frågor kan ingen ge. Ett krig är en
alltför invecklad ekvation för att man skall kunna finna dess
lösning på rent analytisk väg. Det är inte av en tillfällighet, som
nya stridsmetoder i regel har prövats enligt metoden »trial and
error», d. v. s. satts in på försök, för att undersöka vilka dess verkningar blir på slutresultatet. Vissa riktlinjer torde man emellertid kunna finna, särskilt om man inskränker sig till att beröra
den närmaste tiden.
Fröet till atomåldern såddes långt före det andra världskriget
av vetenskapsmän, som inte hade en tanke på att deras arbeten
skulle komma att få en militär tillämpning. Med tiden utvecklades
fröet till ett träd, vars första frukt, atombomben, hann mogna
och falla före andra världskrigets slut. De vetenskapliga fakta
kring atombomben kan inte i längden förbli en hemlighet, vilket
sannolikt var anledningen till att relativt klarläggande redogö-_
relser för atombombens teoretiska bakgrund offentliggjordes strax
efter krigets slut.
Däremot hemlighålls de industriella produktionsmetoderna fortfarande. Det är dock endast en fråga om tid, innan andra länder
med tillgång till uran och med tillräcklig och för detta speciella
problem lämpligt sammansatt industri kommer att lyckas göra
atombomber. Amerikanarna anse att Sovjet inte kommer att få
atombomber förrän tidigast 1953, sannolikt dock först flera år
senare. Under en avsevärd tid räknar de med att själva vara överlägsna i fråga om atomstridsmedeL
Atombomber kunna för närvarande inte massframställas. Givetvis är antalet atombomber i USA en av de viktigaste atombombhemligheterna, men storleksordningen kan mycket grovt uppskattas till högst omkring 500 st, ett stort antal om man betänker
varje bombs verkan.
Här är inte platsen att gå in på en redogörelse för verkan av
en atombomb. Det räcker med att ange några siffror.
302
..
Det totala kriget
En atombomb av .Japantyp motsvarar i förstörelsekraft mot
städer av japansk natur rent matematiskt mellan 200 och 300 flygplanslaster vanliga bomber. Mot andra mål blir verkan något
mindre. I U. S. strategic Bombing Survey, Pacific War, säges
härom: »En atombomb ökar ett bombflygplans förstörelseförmåga
50-250 gånger, beroende på målets natur och storlek. Under förutsättning att man behärskar luften och har tillräckligt med atombomber är förstörelseförmågan obestridlig. Om inte dessa villkor
uppfyllas är det troligt att försök att få krigsavgörande resultat
med atombomber komma att möta samma svårigheter som med
konventionell bombning.»
Atombombers verkan mot tätorter är oerhört förödande. Civilförsvarsstyrelsen har i samråd med Försvarets Forskningsanstalt
beräknat, att en atombomb mot Stockholm skulle kunna kräva
100,000 dödsoffer om den detonerade över staden lika överraskande,
som atombomberna över .Japan gjorde. Om däremot vissa civilförsvarsåtgärder hade vidtagits, bl. a. viss utrymning och omflyttning av befolkningen, och om människorna var i skyddsrum, skulle
förlustsiffrorna sjunka till 10,000 eller mindre.
Omdömet om atombombens betydelse för utgången av ett nytt
krig har växlat. Genast efter .Japans kapitulation och innan vapnets verkningar hade blivit noggrant undersökta, var det många
som ansåg, att atombomber skulle komma att ersätta de traditionella stridskrafterna. Flottor och armeer skulle bli omoderna, kriget skulle avgöras genom »atomprojektiler», som sändes iväg från
hemliga baser och kunde nå vilken punkt på jordytan som helst.
Tanken var fantasieggande och tilltalade särskilt dem, som funnit militärledningen alltför stelbent, byråkratisk och oemottaglig
för nya ideer.
När de ansvariga myndigheterna snart fann sig föranlåtna att
ta ställning till problemet på allvar, blev omdömet ett annat.
Atombomben framstod inte längre som det »absoluta vapnet», som
ensamt förmådde avgöra ett krig. Det befanns vara det utan jämförelse kraftigaste vapnet, men långt ifrån att göra de traditionella stridskrafterna omoderna, ställde förekomsten av atombomber ökade krav på stridskrafterna. Baser måste hållas, varifrån
flygföretag mot fiendens område kunde utföras, flottor måste finnas för att säkra förbindelsen över världshaven, armeerna måste
vara beredda att på traditionellt sätt hindra fiendens armeer att
ockupera värdefullt territorium eller sätta sig i besittning av viktiga industriområden, oljeförekomster och andra strategiskt vik- 303
,·• ~·
Bror von V egesack
tiga punkter. De behövdes också för att slå motståndarens stridskrafter och ockupera hans territorium.
Atombombernas effekt kommer att ökas efter hand. Det är givet
att de första bomberna inte stått på höjden av effektivitet. I allmänhet räknar man på ansvarigt håll med högst en tiofaldig ökning av effekten såsom varande ett rimligt värde. Detta skulle
innebära, att verkningsradien för lufttrycksverkan fördubblas, medan verkningsradien för värmeverkan tredubblas. Mera försiktig
är 1948 års nobelpristagare i fysik, professor Blackett, som i sin
uppmärksammade bok om atombombens betydelse säger, att en fördubbling av bombens effekt inom några år synes sannolik. Enär
professor Blackett är en av de främsta vetenskapsmännen på atomforskningens område, som i flera år varit engagerad i ledande
ställning i den brittiska atomforskningen, måste hans åsikt tillmätas stor vikt. Enär han dessutom är den ende framträdande
vetenskapsmannen inom detta område med grundlig militär utbildning – under första världskriget var han officer – kan man
inte heller komma förbi hans bedömande om vapnets militära
värde, som innebär att atombomben, trots sin stora effekt, inte ensam förmår avgöra ett krig. Samma uppfattning gör sig professor Urey till tolk för, då han vid sitt besök i Norge på en direkt
fråga svarade, att »atombomber kan börja eller sluta ett krig,
men att kriget som förut vinns med soldater».
Som sammanfattning kan sägas, att atombomben har en oerhört kraftig verkan, som efter hand kommer att ökas, dock inte
omåttligt, samt att vapnet kommer att bli krigets effektivaste vapen, dock utan att enbart vara krigsavgörande. Enär dess verkan
blir störst mot tätorter, kommer det sannolikt att främst sättas
in mot sådana mål, vilket medför att krigets totala karaktär ytterligare accentueras.
Ämnen, som sänder ut radioaktiva strålar, förekommer sparsamt i naturen och är svåra att framställa. De betingar därför
ett mycket högt pris. Vid atombombframställning får man emellertid biprodukter, som är radioaktiva och i strålningsstyrka
överträffar de i naturen förekommande radioaktiva ämnena. Det
är dessa producerade radioaktiva ämnen, som man kan tänka sig
begagna i krigföringen.
Låt oss anta att man från luften »pudrar» en stad med sådana
ämnen. De faller till marken och blandas med det damm, som
finns i staden, och blir liggande där, ett farligt damm, som hela
304
Det totala kriget
tiden sänder ut radioaktiva strålar. Människor, som utsätts för
dessa strålar, kommer att så småningom skadas därav. Skadornas
storlek blir beroende av ämnenas strålningsintensitet och den tid,
som vederbörande är utsatt för strålningen. Särskilt farligt är
det om ämnena kommer in i kroppen t. ex. genom andningsorganen. Med all sannolikhet kommer man att spara på de radioaktiva ämnena och göra beläggningen relativt »tunn», vilket innebär
att en människa kan vistas inom området under relativt lång tid,
dygn till veckor, utan att ådraga sig livsfarliga skador. Man vinner ändamålet med angreppet ändå, staden måste utrymmas, man
kan inte bo kvar inom ett område, där man ständigt är utsatt för
strålningsrisk eller risken att inandas uppvirvlande radioaktiva
dammpartiklar. Visserligen är man skyddad för strålningen i
skyddsrum och till en början även inomhus, men det hjälper föga
när gatorna är livsfarliga att beträda och dammet så småningom
kommer att »äta sig in» i husen, genom ventiler, springor, dörrar
och fönster. stadens liv kan inte uppehållas under sådana förhållanden.
Den radioaktiva strålningen kan mätas med enkla instrument.
Man har därför möjlighet att kartlägga det radioaktiva området
och bestämma farlighetsgraden. Det finns sannolikt möjligheter
att organisera en utrymning på ett sådant sätt, att förlusterna i
samband därmed blir relativt små. Men staden blir obeboelig under lång tid, kanske ända upp till ett eller ett par år. Så lång tid
kan det taga innan strålningen har klingat av.
Trots att radioaktiva ämnen kan erhållas i betydande kvantiteter vid atombombtillverkning, räcker de inte till för användning mot stora områden. De kan inte heller lagras, ty strålningen avtar med tiden. De kan därför endast användas mot begränsade mål såsom städer och befästningslinjer eller för att försvåra begagnandet av vissa vägar, men är inte ett medel att göra
områden av ett landskaps storleksordning obeboeliga. Ånnu torde
inte tiden vara mogen för en effektiv användning av radioaktiva
ämnen vid ett krig, åtminstone inte i större omfattning. Många
tekniskt svårlösta problem lägger ännu hinder i vägen för detta.
Däremot är det möjligt att redan nu använda radioaktiva ämnen såsom gift. Komma de in i kroppen blir deras verkan givetvis mycket allvarligare än om de bara kommer i kontakt med
huden. Det är således tänkbart att blanda dem i livsmedel eller
dricksvatten för att därigenom åstadkomma förgiftningar. Detta
användningssätt beröres emellertid inte närmare här, då dess kon- 305
Bror von V egesack
sekvenser ligger i öppen dag, och då användningssättet gränsar intill det, som nu skall beröras, nämligen bakteriologisk krigföring.
Det är tekniskt möjligt att i dag släppa lös förhärjande sjukdomar över ett land. Bakterierna – låt oss för enkelhets skull
begagna detta ord som beteckning för den grupp sjukdomsalstrare, som kan ifrågakomma- kan spridas på många olika sätt,
genom vattenledningsvatten, genom livsmedel, genom luften, ge·
nom smitta. De kan rikta sig mot människor, gröda eller djur.
Man kan odla bakterier i stor skala. Några produktionshämmande
faktorer finns knappast.
Ehuru det således är tekniskt möjligt att släppa lös ett bakteriekrig, som av allt att döma är både effektivt och billigt, finns
det starka skäl, som talar mot ett sådant stridssätt.
Först och främst kan man inte hålla sjukdomar inom några
gränser. Såväl i fred som krig sprider de sig genom alla järnridåer och fronter. Den stat, som släppt lös sjukdomarna, kan själv
drabbas av dem, och det är inte säkert att de kanske utprövade
motmedlen, vaccin, serum eller vad det nu kan vara, verkligen är
effektiva vid användning i stor skala. En annan starkt återhållande faktor är sannolikt den lätthet, med vilken det angripna
landet kan svara med samma mynt. Slutligen kan den moraliska
reaktionen i världen mot den stat, som första gången släpper lös
detta stridsmedel, tänkas bli så stark, att man också av den anledningen avstår från att släppa lös sjukdomarna.
Atombomber, radioaktiva stridsmedel och bakterier ger största
effekt mot städer och tätorter. De kan föras fram av flygplan
eller robotbomber mot sina mål, under förutsättning att erforderliga basområden kan utnyttjas. Bakterier och radioaktiva ämnen
kan också spridas genom agenter. De tekniska möjligheterna att
anfalla mål bakom fronterna, städer, industrier, människor, bli
därför större än de var under det andra världskriget. Kanske är
det ingen tillfällighet att stormakterna nu sätter in en stor del
av sin kraft på att utveckla vapen, som just äro lämpade för dylika ändamål. Detta ger oss anledning att granska erfarenheterna
från andra världskrigets hemortsbekämpning.
Hemortsbekämpningen under andra världskriget växte fram så
småningom. Först i krigets slutskede nåddes ett maximum, markerat av tusenplansraider, V-bomber och atombomber.
När man efter kriget studerade verkningarna av anfallen, vi- 306
Det totala kriget
sade det sig, att effekten oftast inte varit så stor, som man hade
väntat sig. Trots förstörelsen och förlusterna, hade den totala verkan i fråga om sänkt produktion inte blivit av krigsavgörande
betydelse.
Erfarenheterna från bombningen av Tyskland gav emellertid
klart belägg för, att stora avbräck vållades tyskarna då anfallen
koncentrerades till vissa nyckelindustrier och kommunikationsanläggningar. Det är sannolikt att denna erfarenhet kommer att utnyttjas i ett framtida krig. Man har därför skäl vänta sig större
reell verkan av framtidens hemortsbekämpning, alldeles bortsett
från att effektivare stridsmedel kommer att finnas då.
Man torde schematiskt sett kunna urskilja tre olika slags mål
för en framtida hemortsbekämpning: tätorterna, produktionen och
kommunikationerna.
Anfallen mot tätorterna, mot städerna, gav under andra världskriget inte den väntade effekten. På den vägen nåddes inga krigsavgörande resultat. En av anledningarna till detta var att förlusterna tack vare civilförsvaret inte blev de väntade och att den
moraliska verkan på befolkningen inte medförde att striden gavs
upp.
Nu är att märka, att denna bekämpningsform utvecklade sig så
småningom. Civilförsvaret hann byggas ut i takt med anfallens
allt mer ökade omfattning och människorna vande sig successivt
vid luftkriget. Detta blir med all sannolikhet inte fallet vid ett
framtida krig. Då kommer anfallen att sättas in från krigets första dag med full styrka och då blir effekten sannolikt avsevärt
kraftigare. Användes dessutom sådana stridsmedel som atombomber, mångfaldigas verkan.
Man har därför starka skäl för det antagandet, att tätorterna
fortfarande komma att utgöra mål för motståndarens bomber,
ehuru anfallen sannolikt kommer att få sin största omfattning
dels i krigets början, i avsikt att genom terror bryta motståndsviljan, dels i dess slutskede för att påskynda krigets avgörande
genom moralisk påverkan av befolkningen. För dylika ändamål
äro atombomber och andra superstridsmedel särskilt effektiva.
Erfarenheterna från bombningen av Tyskland visade även, att
anfall mot produktionen i dess helhet, inte gav avsett resultat.
Verksammare var att koncentrera anfallen mot en viss del av
produktionen för att systematiskt försöka minska denna, t. ex.
produktionen av flygplan, olja eller vissa produkter av vitalt intresse för krigföringen, som tillverkas på ett fåtal platser. De hår- 22- 493444 Svens”k Tidskrift 1949 307
Bror von Vegesack
dare slagen mot en mindre del av produktionen antas därför numera ge snabbare resultat än den mera utbredda bekämpningen,
som kom till användning mot Tyskland. Det är denna typ av
produktionsbekämpning, som man därför närmast har anledning
vänta sig vid ett nytt krig.
Kommunikationsbekämpningen gav god verkan och kommer därför med all sannolikhet till utförande även i ett framtida krig.
De väsentligaste skillnaderna mellan bekämpningen av hemorten
under andra världskriget och ett ev. tredje kan således tänkas bli:
anfallen mot tätorterna i terrorsyfte koncentreras till krigets
begynnelseskede och slutskede,
vissa särskilt viktiga produktionsområden, specifika för motståndaren, görs till föremål för speciell kraftig bekämpning, sannolikt under hela den tid kriget pågår,
bekämpningen av kommunikationerna utförs systematiskt under hela kriget.
Huruvida hemortsbekämpningen kan komma att bli av krigsavgörande betydelse eller ej beror på en mängd svårbedömbara
faktorer, såsom hur människorna reagerar för de inledande flyganfallen, hur civilförsvaret fungerar i detta kritiska skede och
vilka resurser, som står till dess förfogande m. m. Civilförsvaret
kan bli den länk i det totala försvaret, som först blir belastad.
Under det andra världskriget framstod värdet av civilförsvarsåtgärder på ett ovedersägligt sätt. Trots den stora insatsen av
bomber mot tyska städer blev antalet dödsoffer förvånansvärt litet
– till största delen beroende på civilförsvarsåtgärder. I den officiella amerikanska rapporten om bombningen av Tyskland framhålles just detta och exemplifieras bl. a. med, att vid förstöring av
bostadslägenheter eller arbetsplatser för 100 personer i medeltal
endast en person dödades.
Ehuru denna erfarenhet gäller »vanliga» bomber är den i princip giltig även om atombomber, radioaktiva ämnen eller bakterier
skulle komma till användning. Förlusterna i människoliv kan i
hög grad reduceras genom civilförsvarsåtgärder även i atomåldern, men det fordrar att civilförsvaret står berett redan från
krigets första minut.
Men ett framtida krig kommer inte bara att vända sitt bistrare
ansikte mot hemorten, även soldaterna vid fronterna kommer att
utsättas för större påkänningar än under det andra världskriget.
Även om atombomber åstadkommer sin största verkan mot städer,
kan de komma att sättas in också mot militär trupp i vissa, av- 308
… _______
Det totala kriget
görande skeden av striden. Radioaktiva ämnen likaså, och kommer bakterier till användning förskonas inte heller soldaterna
från deras verkningar. Åven de traditionella vapnen får större
effekt. Eldkraften kommer att ökas i och med att ny beväpning
tillföres stridskrafterna och eldledningsmetoderna förbättras, bl. a.
med hjälp av radar. Slutligen tillkommer möjligheterna att landsätta starka förband från luften, vilket ytterligare komplicerar
problemen.
Det totala kriget, åskådliggjort under det andra världskriget
med den tidens i och för sig stora resurser, kommer således i
framtiden med all sannolikhet att bli ännu mera totalt, inte bara
med tanke på att nya stridsmedel kan komma till användning,
utan även därför att man numera vet hur anfallen skall organiseras och utföras för att ge största möjliga effekt.
Mycket har sagts om blixtkriget i framtiden. Man har spekulerat i möjligheterna att med koncentrerade anfall under en kort
tidsperiod sätta en motståndare ur spel. Man har tänkt sig möjligheten att med hjälp av bakterier och radioaktiva ämnen eller
atombomber, sprängda i motståndarens hemland, göra kriget »anonymt». Vilka möjligheter en avlägsen framtid kan komma att erbjuda i dessa hänseenden ligger ännu utanför vår synkrets, det
räcker att konstatera dagens läge.
Varken blixtkrig i egentlig mening eller anonymt krig mellan
stormaktsblocken är tänkbart i dag. öst kan inte utföra omfattande anfall mot USA, om ens nå den amerikanska kontinentens
kärna med enstaka företag. Ån mindre kan öst föra över stridskrafter dit. Västmakterna kan visserligen med sitt bombflyg nå
huvuddelen av östmaktens territorium, men kan inte eskortera det
med jaktflyg annat än kortare sträckor. Omfattande anfall utan
jakteskort torde vara otänkbara i dagens läge. Dessutom är västmakternas kunskap om Ryssland och dess sårbaraste punkter sannolikt inte så god, att en genomgripande bekämpning kan utföras
snabbt, även om de tekniska resurserna skulle möjliggöra en sådan.
Däremot torde ett överraskande insatt anfall kunna leda till
avsevärda begynnelseframgångar, dock utan att därför tvinga
motståndaren på knä. Skulle ett krig bryta ut inom den närmaste
tiden, får det därför sannolikt till en början samma karaktär av
segsliten kamp som det andra världskriget hade.
Ehuru ett blixtkrig inte nu är tänkbart mellan stormakterna,
är det dock en kuslig möjlighet för vår del. Skandinavien är inte
309
·,
Bror von Vegesack
större än att en stormakt mycket väl kan samla tillräckligt överlägsna stridskrafter mot oss för att våga försöket med en blixtockupation. Detta förhållande ställer alldeles särskilda krav på
oss alla, inte bara på krigsmakten utan på hela folket. Skulle ett
sådant överfall försökas, kommer vi alla att genast konfronteras
med krigets brutalitet. Påfrestningarna blir så mycket kännbarare,
som de kan komma oförberett. För att kunna stå emot en sådan
»blixt» fordras inte bara en välutbildad och välutrustad krigsmakt,
ett tränat civilförsvar med tillräckliga resurser, erforderlig lagring av förnödenheter, utan även en personlig beredskap hos alla
medborgare, som innefattar såväl vetskap om vad ett modernt
krig verkligen innebär som en fast beslutsamhet att inte ge upp
– även i till synes hopplösa lägen.
310
..
DET TOTALA KRIGET
Av kapten BROR von VEGESACK
REDAN under det första världskriget fanns tecken som tydde
på att krigens karaktär höll på att ändras. Nya stridsmedel så-
som gas och tanks kom till användning, ofullgångna flygmaskiner
uppträdde sporadiskt över stridsfältet, spanade och kastade ner
enstaka bomber. De första bilarna började användas av marktrupperna och en och annan radiostation störde etern med morsetecken. De nya stridsmedlen förmådde dock inte bryta den form, i
vilken kriget hade stagnerat. Masshärarna kämpade vid fronterna
i sammanhängande skyttegravar eller sammandrogs till olika
frontavsnitt för att utföra blodiga mass~nfall, som dock i allmänhet inte ledde till några direkt operativa resultat. Bakom fronterna
arbetade industrien relativt ostörd och försåg masshärarna med
stridsmedel och förnödenheter. Det blev bristen på råvaror och
material, som så småningom kom att begränsa tillverkningen, inte
de fåtaliga anfallen mot hemorten.
Det andra världskriget kom att karakteriseras av rörlighet. Flyget, som sattes in mot hemorten, mot mål på sjön och i samverkan
med landstridskrafterna, gjorde kriget totalt och bidrog till att
öka dess rörlighet. På kontinentens slätter rullade pansarkolonnerna fram, till en början oemotståndliga och endast hejdade av
terränghinder eller general Vinter. Det första världskrigets ofullgångna stridsmedel hade utvecklats till effektiva redskap i krigets tjänst, och införde därmed nya faktorer i krigets ekvation.
stridskrafterna blev inte som under det första världskriget fastlåsta till skyttegravarna, fronterna böljade tvärtom fram och åter
och mycket stora landområden kom i brutal kontakt med krigets
verklighet, genom ockupation, genom markstrider, genom bomb- .· ning. Det gamla begreppet hemort förlorade mer och mer sin betydelse.
I krigets tolvte timme fälldes två atombomber. Dessa två bomber, kanske ännu ofullgångna, öppnar nya perspektiv mot framtidens krig. Men även andra stridsmedel av helt ny typ hade annonserat sin ankomst vid andra världskrigets slut. De radioaktiva
301
Bror von V egesack
ämnena, som man får som biprodukt vid atombombtillverkningen,
kan också komma att begagnas vid ett krig i framtiden. Bakteriekrig diskuteras såsom en möjlighet redan i dag. Inför dessa
perspektiv måste man fråga sig, om inte i begreppet totalt krig
måste inläggas en ännu mer fruktansvärd innebörd än den, som
vi nu förbinder därmed. Inför dagens politiskt oroliga läge frå-
gar man sig också vilken karaktär ett krig inom en nära framtid
skulle komma att få.
Några säkra svar på dessa frågor kan ingen ge. Ett krig är en
alltför invecklad ekvation för att man skall kunna finna dess
lösning på rent analytisk väg. Det är inte av en tillfällighet, som
nya stridsmetoder i regel har prövats enligt metoden »trial and
error», d. v. s. satts in på försök, för att undersöka vilka dess verkningar blir på slutresultatet. Vissa riktlinjer torde man emellertid kunna finna, särskilt om man inskränker sig till att beröra
den närmaste tiden.
Fröet till atomåldern såddes långt före det andra världskriget
av vetenskapsmän, som inte hade en tanke på att deras arbeten
skulle komma att få en militär tillämpning. Med tiden utvecklades
fröet till ett träd, vars första frukt, atombomben, hann mogna
och falla före andra världskrigets slut. De vetenskapliga fakta
kring atombomben kan inte i längden förbli en hemlighet, vilket
sannolikt var anledningen till att relativt klarläggande redogö-_
relser för atombombens teoretiska bakgrund offentliggjordes strax
efter krigets slut.
Däremot hemlighålls de industriella produktionsmetoderna fortfarande. Det är dock endast en fråga om tid, innan andra länder
med tillgång till uran och med tillräcklig och för detta speciella
problem lämpligt sammansatt industri kommer att lyckas göra
atombomber. Amerikanarna anse att Sovjet inte kommer att få
atombomber förrän tidigast 1953, sannolikt dock först flera år
senare. Under en avsevärd tid räknar de med att själva vara överlägsna i fråga om atomstridsmedeL
Atombomber kunna för närvarande inte massframställas. Givetvis är antalet atombomber i USA en av de viktigaste atombombhemligheterna, men storleksordningen kan mycket grovt uppskattas till högst omkring 500 st, ett stort antal om man betänker
varje bombs verkan.
Här är inte platsen att gå in på en redogörelse för verkan av
en atombomb. Det räcker med att ange några siffror.
302
..
Det totala kriget
En atombomb av .Japantyp motsvarar i förstörelsekraft mot
städer av japansk natur rent matematiskt mellan 200 och 300 flygplanslaster vanliga bomber. Mot andra mål blir verkan något
mindre. I U. S. strategic Bombing Survey, Pacific War, säges
härom: »En atombomb ökar ett bombflygplans förstörelseförmåga
50-250 gånger, beroende på målets natur och storlek. Under förutsättning att man behärskar luften och har tillräckligt med atombomber är förstörelseförmågan obestridlig. Om inte dessa villkor
uppfyllas är det troligt att försök att få krigsavgörande resultat
med atombomber komma att möta samma svårigheter som med
konventionell bombning.»
Atombombers verkan mot tätorter är oerhört förödande. Civilförsvarsstyrelsen har i samråd med Försvarets Forskningsanstalt
beräknat, att en atombomb mot Stockholm skulle kunna kräva
100,000 dödsoffer om den detonerade över staden lika överraskande,
som atombomberna över .Japan gjorde. Om däremot vissa civilförsvarsåtgärder hade vidtagits, bl. a. viss utrymning och omflyttning av befolkningen, och om människorna var i skyddsrum, skulle
förlustsiffrorna sjunka till 10,000 eller mindre.
Omdömet om atombombens betydelse för utgången av ett nytt
krig har växlat. Genast efter .Japans kapitulation och innan vapnets verkningar hade blivit noggrant undersökta, var det många
som ansåg, att atombomber skulle komma att ersätta de traditionella stridskrafterna. Flottor och armeer skulle bli omoderna, kriget skulle avgöras genom »atomprojektiler», som sändes iväg från
hemliga baser och kunde nå vilken punkt på jordytan som helst.
Tanken var fantasieggande och tilltalade särskilt dem, som funnit militärledningen alltför stelbent, byråkratisk och oemottaglig
för nya ideer.
När de ansvariga myndigheterna snart fann sig föranlåtna att
ta ställning till problemet på allvar, blev omdömet ett annat.
Atombomben framstod inte längre som det »absoluta vapnet», som
ensamt förmådde avgöra ett krig. Det befanns vara det utan jämförelse kraftigaste vapnet, men långt ifrån att göra de traditionella stridskrafterna omoderna, ställde förekomsten av atombomber ökade krav på stridskrafterna. Baser måste hållas, varifrån
flygföretag mot fiendens område kunde utföras, flottor måste finnas för att säkra förbindelsen över världshaven, armeerna måste
vara beredda att på traditionellt sätt hindra fiendens armeer att
ockupera värdefullt territorium eller sätta sig i besittning av viktiga industriområden, oljeförekomster och andra strategiskt vik- 303
,·• ~·
Bror von V egesack
tiga punkter. De behövdes också för att slå motståndarens stridskrafter och ockupera hans territorium.
Atombombernas effekt kommer att ökas efter hand. Det är givet
att de första bomberna inte stått på höjden av effektivitet. I allmänhet räknar man på ansvarigt håll med högst en tiofaldig ökning av effekten såsom varande ett rimligt värde. Detta skulle
innebära, att verkningsradien för lufttrycksverkan fördubblas, medan verkningsradien för värmeverkan tredubblas. Mera försiktig
är 1948 års nobelpristagare i fysik, professor Blackett, som i sin
uppmärksammade bok om atombombens betydelse säger, att en fördubbling av bombens effekt inom några år synes sannolik. Enär
professor Blackett är en av de främsta vetenskapsmännen på atomforskningens område, som i flera år varit engagerad i ledande
ställning i den brittiska atomforskningen, måste hans åsikt tillmätas stor vikt. Enär han dessutom är den ende framträdande
vetenskapsmannen inom detta område med grundlig militär utbildning – under första världskriget var han officer – kan man
inte heller komma förbi hans bedömande om vapnets militära
värde, som innebär att atombomben, trots sin stora effekt, inte ensam förmår avgöra ett krig. Samma uppfattning gör sig professor Urey till tolk för, då han vid sitt besök i Norge på en direkt
fråga svarade, att »atombomber kan börja eller sluta ett krig,
men att kriget som förut vinns med soldater».
Som sammanfattning kan sägas, att atombomben har en oerhört kraftig verkan, som efter hand kommer att ökas, dock inte
omåttligt, samt att vapnet kommer att bli krigets effektivaste vapen, dock utan att enbart vara krigsavgörande. Enär dess verkan
blir störst mot tätorter, kommer det sannolikt att främst sättas
in mot sådana mål, vilket medför att krigets totala karaktär ytterligare accentueras.
Ämnen, som sänder ut radioaktiva strålar, förekommer sparsamt i naturen och är svåra att framställa. De betingar därför
ett mycket högt pris. Vid atombombframställning får man emellertid biprodukter, som är radioaktiva och i strålningsstyrka
överträffar de i naturen förekommande radioaktiva ämnena. Det
är dessa producerade radioaktiva ämnen, som man kan tänka sig
begagna i krigföringen.
Låt oss anta att man från luften »pudrar» en stad med sådana
ämnen. De faller till marken och blandas med det damm, som
finns i staden, och blir liggande där, ett farligt damm, som hela
304
Det totala kriget
tiden sänder ut radioaktiva strålar. Människor, som utsätts för
dessa strålar, kommer att så småningom skadas därav. Skadornas
storlek blir beroende av ämnenas strålningsintensitet och den tid,
som vederbörande är utsatt för strålningen. Särskilt farligt är
det om ämnena kommer in i kroppen t. ex. genom andningsorganen. Med all sannolikhet kommer man att spara på de radioaktiva ämnena och göra beläggningen relativt »tunn», vilket innebär
att en människa kan vistas inom området under relativt lång tid,
dygn till veckor, utan att ådraga sig livsfarliga skador. Man vinner ändamålet med angreppet ändå, staden måste utrymmas, man
kan inte bo kvar inom ett område, där man ständigt är utsatt för
strålningsrisk eller risken att inandas uppvirvlande radioaktiva
dammpartiklar. Visserligen är man skyddad för strålningen i
skyddsrum och till en början även inomhus, men det hjälper föga
när gatorna är livsfarliga att beträda och dammet så småningom
kommer att »äta sig in» i husen, genom ventiler, springor, dörrar
och fönster. stadens liv kan inte uppehållas under sådana förhållanden.
Den radioaktiva strålningen kan mätas med enkla instrument.
Man har därför möjlighet att kartlägga det radioaktiva området
och bestämma farlighetsgraden. Det finns sannolikt möjligheter
att organisera en utrymning på ett sådant sätt, att förlusterna i
samband därmed blir relativt små. Men staden blir obeboelig under lång tid, kanske ända upp till ett eller ett par år. Så lång tid
kan det taga innan strålningen har klingat av.
Trots att radioaktiva ämnen kan erhållas i betydande kvantiteter vid atombombtillverkning, räcker de inte till för användning mot stora områden. De kan inte heller lagras, ty strålningen avtar med tiden. De kan därför endast användas mot begränsade mål såsom städer och befästningslinjer eller för att försvåra begagnandet av vissa vägar, men är inte ett medel att göra
områden av ett landskaps storleksordning obeboeliga. Ånnu torde
inte tiden vara mogen för en effektiv användning av radioaktiva
ämnen vid ett krig, åtminstone inte i större omfattning. Många
tekniskt svårlösta problem lägger ännu hinder i vägen för detta.
Däremot är det möjligt att redan nu använda radioaktiva ämnen såsom gift. Komma de in i kroppen blir deras verkan givetvis mycket allvarligare än om de bara kommer i kontakt med
huden. Det är således tänkbart att blanda dem i livsmedel eller
dricksvatten för att därigenom åstadkomma förgiftningar. Detta
användningssätt beröres emellertid inte närmare här, då dess kon- 305
Bror von V egesack
sekvenser ligger i öppen dag, och då användningssättet gränsar intill det, som nu skall beröras, nämligen bakteriologisk krigföring.
Det är tekniskt möjligt att i dag släppa lös förhärjande sjukdomar över ett land. Bakterierna – låt oss för enkelhets skull
begagna detta ord som beteckning för den grupp sjukdomsalstrare, som kan ifrågakomma- kan spridas på många olika sätt,
genom vattenledningsvatten, genom livsmedel, genom luften, ge·
nom smitta. De kan rikta sig mot människor, gröda eller djur.
Man kan odla bakterier i stor skala. Några produktionshämmande
faktorer finns knappast.
Ehuru det således är tekniskt möjligt att släppa lös ett bakteriekrig, som av allt att döma är både effektivt och billigt, finns
det starka skäl, som talar mot ett sådant stridssätt.
Först och främst kan man inte hålla sjukdomar inom några
gränser. Såväl i fred som krig sprider de sig genom alla järnridåer och fronter. Den stat, som släppt lös sjukdomarna, kan själv
drabbas av dem, och det är inte säkert att de kanske utprövade
motmedlen, vaccin, serum eller vad det nu kan vara, verkligen är
effektiva vid användning i stor skala. En annan starkt återhållande faktor är sannolikt den lätthet, med vilken det angripna
landet kan svara med samma mynt. Slutligen kan den moraliska
reaktionen i världen mot den stat, som första gången släpper lös
detta stridsmedel, tänkas bli så stark, att man också av den anledningen avstår från att släppa lös sjukdomarna.
Atombomber, radioaktiva stridsmedel och bakterier ger största
effekt mot städer och tätorter. De kan föras fram av flygplan
eller robotbomber mot sina mål, under förutsättning att erforderliga basområden kan utnyttjas. Bakterier och radioaktiva ämnen
kan också spridas genom agenter. De tekniska möjligheterna att
anfalla mål bakom fronterna, städer, industrier, människor, bli
därför större än de var under det andra världskriget. Kanske är
det ingen tillfällighet att stormakterna nu sätter in en stor del
av sin kraft på att utveckla vapen, som just äro lämpade för dylika ändamål. Detta ger oss anledning att granska erfarenheterna
från andra världskrigets hemortsbekämpning.
Hemortsbekämpningen under andra världskriget växte fram så
småningom. Först i krigets slutskede nåddes ett maximum, markerat av tusenplansraider, V-bomber och atombomber.
När man efter kriget studerade verkningarna av anfallen, vi- 306
Det totala kriget
sade det sig, att effekten oftast inte varit så stor, som man hade
väntat sig. Trots förstörelsen och förlusterna, hade den totala verkan i fråga om sänkt produktion inte blivit av krigsavgörande
betydelse.
Erfarenheterna från bombningen av Tyskland gav emellertid
klart belägg för, att stora avbräck vållades tyskarna då anfallen
koncentrerades till vissa nyckelindustrier och kommunikationsanläggningar. Det är sannolikt att denna erfarenhet kommer att utnyttjas i ett framtida krig. Man har därför skäl vänta sig större
reell verkan av framtidens hemortsbekämpning, alldeles bortsett
från att effektivare stridsmedel kommer att finnas då.
Man torde schematiskt sett kunna urskilja tre olika slags mål
för en framtida hemortsbekämpning: tätorterna, produktionen och
kommunikationerna.
Anfallen mot tätorterna, mot städerna, gav under andra världskriget inte den väntade effekten. På den vägen nåddes inga krigsavgörande resultat. En av anledningarna till detta var att förlusterna tack vare civilförsvaret inte blev de väntade och att den
moraliska verkan på befolkningen inte medförde att striden gavs
upp.
Nu är att märka, att denna bekämpningsform utvecklade sig så
småningom. Civilförsvaret hann byggas ut i takt med anfallens
allt mer ökade omfattning och människorna vande sig successivt
vid luftkriget. Detta blir med all sannolikhet inte fallet vid ett
framtida krig. Då kommer anfallen att sättas in från krigets första dag med full styrka och då blir effekten sannolikt avsevärt
kraftigare. Användes dessutom sådana stridsmedel som atombomber, mångfaldigas verkan.
Man har därför starka skäl för det antagandet, att tätorterna
fortfarande komma att utgöra mål för motståndarens bomber,
ehuru anfallen sannolikt kommer att få sin största omfattning
dels i krigets början, i avsikt att genom terror bryta motståndsviljan, dels i dess slutskede för att påskynda krigets avgörande
genom moralisk påverkan av befolkningen. För dylika ändamål
äro atombomber och andra superstridsmedel särskilt effektiva.
Erfarenheterna från bombningen av Tyskland visade även, att
anfall mot produktionen i dess helhet, inte gav avsett resultat.
Verksammare var att koncentrera anfallen mot en viss del av
produktionen för att systematiskt försöka minska denna, t. ex.
produktionen av flygplan, olja eller vissa produkter av vitalt intresse för krigföringen, som tillverkas på ett fåtal platser. De hår- 22- 493444 Svens”k Tidskrift 1949 307
Bror von Vegesack
dare slagen mot en mindre del av produktionen antas därför numera ge snabbare resultat än den mera utbredda bekämpningen,
som kom till användning mot Tyskland. Det är denna typ av
produktionsbekämpning, som man därför närmast har anledning
vänta sig vid ett nytt krig.
Kommunikationsbekämpningen gav god verkan och kommer därför med all sannolikhet till utförande även i ett framtida krig.
De väsentligaste skillnaderna mellan bekämpningen av hemorten
under andra världskriget och ett ev. tredje kan således tänkas bli:
anfallen mot tätorterna i terrorsyfte koncentreras till krigets
begynnelseskede och slutskede,
vissa särskilt viktiga produktionsområden, specifika för motståndaren, görs till föremål för speciell kraftig bekämpning, sannolikt under hela den tid kriget pågår,
bekämpningen av kommunikationerna utförs systematiskt under hela kriget.
Huruvida hemortsbekämpningen kan komma att bli av krigsavgörande betydelse eller ej beror på en mängd svårbedömbara
faktorer, såsom hur människorna reagerar för de inledande flyganfallen, hur civilförsvaret fungerar i detta kritiska skede och
vilka resurser, som står till dess förfogande m. m. Civilförsvaret
kan bli den länk i det totala försvaret, som först blir belastad.
Under det andra världskriget framstod värdet av civilförsvarsåtgärder på ett ovedersägligt sätt. Trots den stora insatsen av
bomber mot tyska städer blev antalet dödsoffer förvånansvärt litet
– till största delen beroende på civilförsvarsåtgärder. I den officiella amerikanska rapporten om bombningen av Tyskland framhålles just detta och exemplifieras bl. a. med, att vid förstöring av
bostadslägenheter eller arbetsplatser för 100 personer i medeltal
endast en person dödades.
Ehuru denna erfarenhet gäller »vanliga» bomber är den i princip giltig även om atombomber, radioaktiva ämnen eller bakterier
skulle komma till användning. Förlusterna i människoliv kan i
hög grad reduceras genom civilförsvarsåtgärder även i atomåldern, men det fordrar att civilförsvaret står berett redan från
krigets första minut.
Men ett framtida krig kommer inte bara att vända sitt bistrare
ansikte mot hemorten, även soldaterna vid fronterna kommer att
utsättas för större påkänningar än under det andra världskriget.
Även om atombomber åstadkommer sin största verkan mot städer,
kan de komma att sättas in också mot militär trupp i vissa, av- 308
… _______
Det totala kriget
görande skeden av striden. Radioaktiva ämnen likaså, och kommer bakterier till användning förskonas inte heller soldaterna
från deras verkningar. Åven de traditionella vapnen får större
effekt. Eldkraften kommer att ökas i och med att ny beväpning
tillföres stridskrafterna och eldledningsmetoderna förbättras, bl. a.
med hjälp av radar. Slutligen tillkommer möjligheterna att landsätta starka förband från luften, vilket ytterligare komplicerar
problemen.
Det totala kriget, åskådliggjort under det andra världskriget
med den tidens i och för sig stora resurser, kommer således i
framtiden med all sannolikhet att bli ännu mera totalt, inte bara
med tanke på att nya stridsmedel kan komma till användning,
utan även därför att man numera vet hur anfallen skall organiseras och utföras för att ge största möjliga effekt.
Mycket har sagts om blixtkriget i framtiden. Man har spekulerat i möjligheterna att med koncentrerade anfall under en kort
tidsperiod sätta en motståndare ur spel. Man har tänkt sig möjligheten att med hjälp av bakterier och radioaktiva ämnen eller
atombomber, sprängda i motståndarens hemland, göra kriget »anonymt». Vilka möjligheter en avlägsen framtid kan komma att erbjuda i dessa hänseenden ligger ännu utanför vår synkrets, det
räcker att konstatera dagens läge.
Varken blixtkrig i egentlig mening eller anonymt krig mellan
stormaktsblocken är tänkbart i dag. öst kan inte utföra omfattande anfall mot USA, om ens nå den amerikanska kontinentens
kärna med enstaka företag. Ån mindre kan öst föra över stridskrafter dit. Västmakterna kan visserligen med sitt bombflyg nå
huvuddelen av östmaktens territorium, men kan inte eskortera det
med jaktflyg annat än kortare sträckor. Omfattande anfall utan
jakteskort torde vara otänkbara i dagens läge. Dessutom är västmakternas kunskap om Ryssland och dess sårbaraste punkter sannolikt inte så god, att en genomgripande bekämpning kan utföras
snabbt, även om de tekniska resurserna skulle möjliggöra en sådan.
Däremot torde ett överraskande insatt anfall kunna leda till
avsevärda begynnelseframgångar, dock utan att därför tvinga
motståndaren på knä. Skulle ett krig bryta ut inom den närmaste
tiden, får det därför sannolikt till en början samma karaktär av
segsliten kamp som det andra världskriget hade.
Ehuru ett blixtkrig inte nu är tänkbart mellan stormakterna,
är det dock en kuslig möjlighet för vår del. Skandinavien är inte
309
·,
Bror von Vegesack
större än att en stormakt mycket väl kan samla tillräckligt överlägsna stridskrafter mot oss för att våga försöket med en blixtockupation. Detta förhållande ställer alldeles särskilda krav på
oss alla, inte bara på krigsmakten utan på hela folket. Skulle ett
sådant överfall försökas, kommer vi alla att genast konfronteras
med krigets brutalitet. Påfrestningarna blir så mycket kännbarare,
som de kan komma oförberett. För att kunna stå emot en sådan
»blixt» fordras inte bara en välutbildad och välutrustad krigsmakt,
ett tränat civilförsvar med tillräckliga resurser, erforderlig lagring av förnödenheter, utan även en personlig beredskap hos alla
medborgare, som innefattar såväl vetskap om vad ett modernt
krig verkligen innebär som en fast beslutsamhet att inte ge upp
– även i till synes hopplösa lägen.
310
..