Det var en gång ett försvar

Wilhelm Agrell
Fredens illusioner
Atlantis 2010

Lundaprofessorn Wilhelm Agrell har gjort det igen – skrivit en faktarik analytisk översikt över den långsiktiga förändringen på ett politikområde av tidigare brett allmänt intresse: försvaret. Den typen av ”smal” politisk historia är i Sverige normalt förvisad till statliga utredningar och når därför oftast endast de närmast sörjande i branschen. Heder åt bokförlaget Atlantis som med denna utgivning har täckt ett hål i historieskrivningen, därtill under ett högaktuellt skede i försvarspolitiken.

Det borde tala för en stor läsekrets. Det finns trots allt ännu en kvardröjande känsla för militära spörsmål i vårt land, inte bara i form av historietörstande generationer som slukar den ena bästsäljaren efter den andra på ett växande utgivningsområde om krig och hjältar.

Dessvärre är väl risken stor att det är tystnaden kring Agrells verk som breder ut sig, inte trängseln till bokhandelsdiskarna, i den mån sådana finns kvar. Det som inte finns kvar är den gamla försvarsmakten; reservofficerare är ett utdöende släkte, värnpliktens årskullar ett minne blott och försvarsindustrin under avveckling. Liksom den mediala bevakningen där Mikael Holmström i Svenska Dagbladet snart är den enda specialisten, med tillräcklig kunskap för att skriva annat än om förkomna kvitton och andra skandaler.

Agrells bok är dock inget för nostalgiker som anser att det var bättre förr, ju förr dess bättre. Kalix-linjen och kryssaren Göta Lejon i all ära, men det finns föga att vara nostalgisk över, åtminstone för den som under sin värnplikt undrade om det var med rostiga cyklar och 1898 års mauser från Huskvarna som ryssen skulle nedkämpas.

Fokus i framställningen är en tämligen snustorr studie av irrationellt beslutsfattande, utredning efter utredning, försvarsgren för försvarsgren. Undertiteln ”Det svenska försvarets nedgång och fall 1988-2009” sammanfattar vad det handlar om, med författarens ord ”en sönderfallsprocess där utfallet i allt högre grad kunde tolkas som oförutsedda och outredda konsekvenser av kedjor av snabba och improviserade beslut”. Den fråga som ställs är central: ”Hur var det möjligt att en svensk försvarsstruktur som i mitten av 1990-talet var den på papperet mest moderna som Sverige någonsin förfogat över försvann på bara några år?”

Efter läsning blir man förvisso klarare över vad som faktiskt förekommit, men något tydligt svar på frågan ges inte. Trots vad som ser ut som gediget forskningsarbete tycks Agrell mena att det hela egentligen är ett mysterium. Ur statsvetenskaplig synvinkel är det förstås en högintressant tes att fortsätta testa; det kan inte uteslutas att liknande studier på andra stora politikområden kommer till samma resultat, att politikens oavsedda konsekvenser visar sig starkare än aldrig så goda intentioner och planmässig styrning. En riktning täcks av en annan i en slumpmässig och kontraproduktiv stokastisk process, alltså.

En av Agrells teser är att processen varit budgetrelaterad: ”Den internationella miljön och en eventuell hotbild förefaller inte vara faktorer som på något självklart sätt korrelerar med försvarsanslagen i stort. … den bärande principen bakom budgetfördelningen torde vara revisförsvar.”

Hans betyg över de senaste decnniernas försvarspolitik, oavsett regering, är skoningslöst:

”Det system som Robert McNamara en gång överfört från bilindustrin till det amerikanska försvaret för att skapa överblick och resultatansvar hade i sin svenska tappning förvandlats till en planeringskuliss bakom vilken en till stora delar ineffektiv och kanske till och med obrukbar försvarsmakt maskerats.”

Och det är väl där marschkängan klämmer än idag, trots aktningsvärda insatser av försvarsminister Tolgfors att bringa ordning och reda i affärerna. Det började långt tidigare med en felsyn, att historien var slut; Muren hade fallit och Sovjetunionen upplösts. Finansministrar i många länder och partier förenade sig; nu skulle fredsdividenden inkasseras och försvarsbudgetarna slaktas.

Det var förvisso en ny och bättre värld som avtecknade sig i Europa, men därav följde inte att den tusenåra freden och eviga friden hade utbrutit. Och där står vi nu, snart 30 år senare. Det handlar inte bara om läget ”här och nu” utan också om läget i går och framförallt i morgon, läs den ryska färdriktningen med militär upprustning i vårt närområde.

Fortfarande måste Gotland kunna försvaras, i händelse av krig. Men det får väl Nato sköta om. Inte mig emot.

Mats Johansson, styrelseordförande i Svensk Tidskrift, gjorde värnplikten i Sollefteå 1970-71 och var aktiv i värnpliktsorganisationen under 70-talet.