Det var inte bättre när alla såg på Hyland

Astrid Lindgren och hennes åldrande väninnor lär ha inlett varje telefonsamtal med ”döden, döden, döden”. Sedan var det avklarat. Kanske borde mediekonferenser, av samma skäl, inledas med ”tidningsdöden, tidningsdöden, tidningsdöden”. Så att diskussionen sedan kan handla om annat än problem och risker med en pågående förändring av medielandskapet.

En särskild nostalgi tycks vila över den tid när det fanns ett gemensamt ”vardagsrum”, där det offentliga samtalet präglades av gemensamma referenspunkter.

Det var också ett synsätt som framfördes under en mediekonferens som Ohlininstitutet varit arrangör för de senaste två dagarna. Olle Västberg, ansvarig för 2014 års demokratiutredning, var en av dem som lyfte fram riskerna med att det i dag är lättare att vara selektiv mediekonsument och att bara ta del av sådant som bekräftar ens egen världsbild.

Gabriel Byström, avgående kulturchef på Göteborgs-Posten och författare till boken Tystnadens triumf, om den politiska utvecklingen i Ungern, fyllde i och skildrade hur medier i Ungern förstärker nationalistiska och fascistiska strömningar.

Men frågan är om inte Ungern är ett bra exempel på just farorna med dominerande gemensamma arenor. Om ungersk public service eller andra etablerade medier sprider felaktiga uppfattningar eller blir till språkrör för den förda politiken består problemet i just bristen på medier som utmanar den bilden.

Självklart kan det, för att fortsätta med rumsliknelserna, vara ett problem när människor låser in sig i en mörk skrubb för att få en felaktig världsbild bekräftad av likasinnade. Det går alltså att se problem med en utveckling där det är lättare att undvika åsikter som motsäger ens egen, men på det stora hela torde det vara en styrka för demokratin att det också blir allt lättare att framföra åsikter som skiljer sig från majoritetens.

Ungern, liksom Ryssland och Venezuela, är exempel på det motsatta. Där finns de gemensamma vardagsrummen. Men Vladimir Putins timslånga tv-sända frågestunder eller Hugo Chavez Aló Presidente är knappast något att stå efter.

I ljuset av det är en mer splittrad – eller varför inte kalla det mer mångfacetterad – medieutveckling, som ett resultat av bland annat digitalisering, något positivt.

Visst kan man se problem med den så kallade åsiktskorridoren i dagens Sverige. Men var det verkligen lättare att uttrycka en avvikande uppfattning än den gängse för, säg, trettio år sedan? Svaret på den frågan säger också något om demokratins förutsättningar.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.