Dick Hichens-Bergström; Rothschildporträtt av president Pompidou
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
DICK HICHENS-BERGSTRÖM:
Rothschildporträtt av president Pompidou
Att man i en memoar av den franske bankoch finansmannen Guy de Rothschild möter
en myckenhet av glans och glitter, och därtill
riktigt guld som glimmar, är inte förvånande.
Rothschiids 1983 utgivna minnen kallade
”Contre bonne fortune … ” (ett svåröversatt
ord som går tillbaka till ordstävet ”contre
mauvaise fortune – bon coeur”) har under
ett långt halvår stått högst på den franska
best-sellerlistan. Det gör boken, om på
venska skulle kunna kallas ”Mot alla odds”,
till stor del därför att den utgör ett stycke
samtidshistoria berörande bl a den 1974 framlidne presidenten Georges Pompidou.
Men skildringen täcker bortåt ett århundrade – fram till den nuvarande franska socialistregeringens nationalisering av Rothschildbanken 1981. Dessförinnan berättar Rothchild om livet på familjeslottet Ferrieres
utanför Paris, där under årens lopp två kejsare och otaliga Napoleon- och Boorbonättlingar hörde till weekend- och jaktgästerna. Dit
vallfärdade de alla: Frankrikes politiska förgrundsfigurer och andra aspiranter på familjen Rothschiids nåd och nådevedermälen.
Det andra världskriget kom att ändra på
allt detta. Att vara såväl kapitalist som jude
innebar att angripas av vänstern på grund av
sina pengar och av den yttersta högern på
grund av sitt blod, det fick Guy de Rothschild
märka. Som jude blev han under Petainregimen utsatt för sådana personliga risker att
han via Spanien och Portugal nödgades fly till
USA. Märkligt nog, berättar Rothschild,
mötte han, när han före den allierade invasionen av Normandie 1944 kom till London,
och fick en befattning vid det allierade högkvarteret, också i kretsen kring general de
Gaulle antisemitiska stämningar.
Rothschild fick vara med om Frankrikes
befrielse, vilket för honom innebar att nära
nog från början bygga upp det under Petainregimen raserade finansimperiet. Han var ju
Arvtagaren. Att han efter krigsåren lyckades
så väl i denna uppgift hade att göra med valet
av skickliga medarbetare. Där kommer
Georges Pompidou in i bilden. En vän till
Roth child hade råkat den f d univer iletslä-
raren Pompidou, som då övergått till en blygsam statstjänst, och fann att baron de Rothschild borde ”inspektera” honom. Så skedde, till en början med vissa reservationer.
Men efter kort tid utsågs Pompidou 1953 till
chef för ett Rothschildföretag som då var på
fallrepet (det sysslade med kompensationsaffärer). Det gick inte länge innan Pompidou
lärt sig det mesta om den finansiella och kommersiella hanteringen och rodde upp sitt företag till en väl fungerande del av Rothschildimperiet. Att Pompidou redan då hade en
sittplats i närheten av general de Gaulle
gjorde honom kanske också för Rothschild
intressantare än flertalet bankanställda.
Därmed öppnades dörrarna till den centrala bankledningen i Paris i ”Messieurs de
Rothschild Freres”. Samtidigt härmed uppehöll Pompidou diskreta men alltmer effektiva
politiska relationer med general de Gaulle.
Då var de Gaulle ännu, fram till 1958, stadd
på sin politiska ökenvandring under den nedgångna fjärde franska republikens tid.
Georges Pompidou fick om bekant med
åren stort format, först om premiärminister
under de Gaulle och senare, 1969-74, som
den femte franska republikens andra president. Rothschild beskriver honom från åren i
bankens tjänst som en man med osedvanligt
bondförstånd och också – det ena utesluter
förvisso inte det andra – utrustad med en
intuition som vägledde honom mellan det
möjliga och det omöjliga, allt – får läsaren
hoppas – till avsevärd fördel för det pekuniärt intressanta bankliv i vilket Frankrikes
blivande president nästan av en slump blivit
indragen. Att Pompidou kom från Auvergne,
det man kallat Frankrikes Småland, är något
som ingår i bilden av denne strävsamma person.
Mitt i allt detta skrev Pompidou djupsinniga och lärda böcker om Taine och Malraux
och utgav en antologi om fransk lyrik. Vid
sitt officiella besök i Stockholm 1964, i egenskap av premiärminister, överlämnade han
med stillsam vänlighet boken till några av
sina svenska värdar. Man inregistrerade som
uttryck för familjen Pompidous intresse för
de sköna konsterna att den konsternerande
vackra Juliette Greco liksom Franc;oise Sagan (mera osynlig), befann sig i ressällskapet.
Före Algerietkrisen 1958 fungerade Pompidou som kabinettschef i de Gaulles ”skuggkabinett”, för att använda en brittisk term.
160
Ännu åren 1958-62 bibehöll Pompidou sin
chefsbefattning i banken till dess kallelsen
1962 kom från Elyseepalatset att de Gaulle
ville ha honom till premiärminister efter Michel Debre, en av den nuvarande franska
konstitutionens och den gaullistiska lärans fä-
der, för att inte säga överstepräster. Vid den
tidpunkten avslutades begripligt nog Pompiclous befattning i Rothschildbanken, även om
vänskapsbanden med familjen Rothschild bestod, möjligen med några grader av ökad distans till följd av Pompidous ställning som
regeringschef och, senare, statschef.
Majrevolten 1968 blev, och utgör som bekant alltjämt, ett minnesmärke över dem som
då var unga men inte alltid lika lovande som
de var högljudda. I Frankrikes politiska liv
kom den att på ett avgörande sätt störa relationerna mellan general de Gaulle och
Georges Pompidou. Den ledde också, indirekt, till att Pompidou blev Frankrikes president efter de Gaulle.
Denna månad i Paris 1968 har Gunnar
Hägglöf, som då var ambassadör i Frankrike,
initierat och engagerat, skildrat i sin memoar
”Minnen inför Framtiden”.
Rotschild hävdar i sin bok att det var då
som Pompidou visade sin rätta styrka, ”sa
force tranquille”, och med sin ”nästan
kvinnliga” intuition visade sig förmå styra
utvecklingen.
Situationen i Paris kan beskrivas på olika
sätt, beroende på var eftervärlden vill lägga
accenten. Men en någorlunda objektiv skildring utvisar hur det som började som en utbildnings- och undervisningskris vid framför
allt universiteten i Paris och Lyon, de sista
dagarna av maj urartade till försök till destabilisering av det franska samhället med krafter – extremvänster och yrkesterrorister –
som politiskt utnyttjade de utopiska ideal
som var en del av ungdomsrevolten 1968.
När Pompidou den Il maj återvände till Paris
efter ett statsbesök i Afghanistan var Sorbanneuniversitetet stängt på de Gaulles order; en
gammal militär hade väl inte så mycket sinne
för ungdomsrevoltörer. Pompidous första åtgärd efter återkomsten blev därför att öppna
universiteten för att undvika direkta strider
mellan studenterna och ordningsmakten. Det
medförde en avspänning i den oroliga och
oroande situationen, som dock inte blev lång.
varig.
Man började nu befara en inrikespolitisk
tillspetsning som kunde bli lika allvarlig som
Algerietkrisen 1958, den som på sin tid fört
de Gaulle till makten. Och slagorden och flag.
gorna med Maos, Lenins och Stalins namntill och med salig Dantons – talade ju för
övrigt sitt tydliga språk. Landskapet i Paris
var dovt av fruktan. Gatubarrikader, sönderbrända bilar, tårgas och stenkastning präglade hela den västra Seinestranden.
Då inträffade en av de bisarraste episoderna i den nuvarande franska republikens historia: general de Gaulle gav sig i väg till (
början) okänd ort utan att ens unclerätta sia
premiärminister Pompidou härom.
Dagen var den 29 maj 1968.
Generalen hade medförande sin hustru ocb
son, numera amiralen Philippe de Gaulle. t
helikopter begivit sig till det franska högkvartt~ret i Baden-Baden, där hans gamle vän ocb
vapenbroder general Massu var överbefalhavare. Det var uppenbart att de Gaulle under
det hårda trycket av händelserna i Paris känl
sig djupt skakad och sagt sig att hans ”kontrakt” med det franska folket var på upphälJ.
ningen. Massu förmådde honom att åter
vända efter bara några timmar i Västtysk
land.
Men den omedelbara politiska
hade inte uteblivit. Generalens ögonblick
svaghet- ”une defaillance”, i hans egna
– hade under loppet av en dag kommit
pidou att framstå som den man som höll
franska statsrodret i stadig hand. Det är
ligt att Rothschild i sin memoar framhäver
forna medarbetares viktiga insats dessa
gar. Inte ens Pompidous politiska mo,tstiin<IIG
re, däribland den nuvarande presidenten
terrand (som mitt i krisen 1968 skymtade
socialistisk morgonrodnad), bestrider
ra den stabiliserande roll Pompidou
spela. Över huvud har under de två sista
Pompidous aktier i Frankrike gått upp
åsiktsbörsen, Man citerar ett tänkvärt ord
honom, som övertygad europe: ”Den
renässansen var europeisk. Den nya
det också. I vart fall måste Europa
söka spela en ledande roll för att
förstörda strukturer, oacceptabla
och förlegade tänkesätt”.
Men händelserna i maj 1968, som utvisade
Pompidous styrka, hade samtidigt en avigida. Han hade till följd av generalens förvinnande fått ett för stort format i franska
ögon för att en fortsatt samexistens med de
Gaulle skulle vara möjlig. Rothschild använder här uttrycket att, som det franska preidentstyret är konstruerat, det faktum att en
premiärminister sitter för säkert i sadeln bara
kan sluta med att skapa en”dualite nefaste”.
Pompidou in åg tidigt detta och begärde sitt
avsked, vilket ”motvilligt” beviljades.
Dock för att återkomma som de Gaulles
efterträdare såsom Frankrikes president
1969.
Sedan Rothschiids memoarer kom ut har,
senare under 1983, general Massus anteckningar publicerats, liksom Pompidous postumt utgivna minnen om majdramat 1968.
De heter ”Pour retablir une verite” (förlaget
Flammarion) – fritt översatt ”Sanningen att
säga” – och har ett utomordentligt stort läsvärde, inte bara politiskt; Pompidou var ju en
högst litterat person. Detta är nu inte så komprometterande i Frankrike som slikt ibland
uppfattas vara i Sverige, där politikerna skall
hålla sig till sitt och skrivande personer till
sitt, låt vara att vi har begåvade undantag –
ingen nämnd och ingen glömd.
Rothschiids minnen från ett 75-årigt liv har
som tyngdpunkt avsnitten om president Pompidou. Kanske blir det ibland litet för mycket
av ett vänporträtt. Någon gång skulle läsaren
önska sig en smula större respektlöshet, liknande den som förre ärkebiskopen av Paris,
kardinal Marty lade i dagen när han nyligen
tillät sig kalla den ständigt kringresande på-
ven Johannes Paulus II för ”guds sportsman”.
För den som vill uppleva Svensk Damtidning på aller högsta nivå är Rothschiids bok
161
en guldgruva. Man kan dock inte tro att det är
samma person som skildrar sin senaste hustrus sällskapliga bedrifter på Longchamps och
andra kapplöpningsbanor, som den man som
i maj 1940, under den hårda tyska beskjutningen i norra Frankrike, räddade livet på
den kommunistiske diktaren Louis Aragon.
Det har Aragon berättat själv.
Premiärminister Pompidou gjorde i juli
1964 ett officiellt besök i Sverige. Det var
egentligen ett svarsbesök på det besök kung
Gustaf VI Adolf året innan avlagt i Paris.
statsminister Erlander var oerhört intresserad av det franska besöket, då den svenska
regeringen hoppades på nyttiga samtal med
fransmännen vad avsåg Sveriges eventuella
roll i Europamarknaden. Vi som tjänstgjorde
i UD på den tiden, jag var då själv chef för
politiska avdelningen, gjorde vårt bästa för
att allt skulle utfalla så hyggligt som möjligt.
Både Pompidou och hans fru Claude hade
hört talas om att den svenska sommaren skulle vara så underbar. Men så kom den dag i
juli, då vi på Pompidous önskan, skulle bese
den svenska skärgården och en måltid i Sandhamn hade anordnats. Det förväntade solskenet uteblev, i stället utbröt ett ihärdigt kallt
regn. Utflykter i arkipelagen inställdes, brasor tändes. Det var frysande kallt i åskvädret.
Man kunde se att både Tage Erlander och
Torsten Nilsson var en smula olyckliga.
Då kom vår dåvarande ambassadör i Paris,
Ragnar Kumlin fram till mig och sade att ”vi
kan i det här vädret omöjligt bölja med ostsuffle och sherry. Du får se till att vi får sill,
öl och brännvin omedelbart.” Det fick vi
också.
Till det följde ”Hej, tomtegubbar slå i glasen”, något jag aldrig varit med om med en
fransk premiärminister vare sig förr eller senare. Möjligen insåg då de franska gästerna
vilket exotiskt land de besökte.
DICK HICHENS-BERGSTRÖM:
Rothschildporträtt av president Pompidou
Att man i en memoar av den franske bankoch finansmannen Guy de Rothschild möter
en myckenhet av glans och glitter, och därtill
riktigt guld som glimmar, är inte förvånande.
Rothschiids 1983 utgivna minnen kallade
”Contre bonne fortune … ” (ett svåröversatt
ord som går tillbaka till ordstävet ”contre
mauvaise fortune – bon coeur”) har under
ett långt halvår stått högst på den franska
best-sellerlistan. Det gör boken, om på
venska skulle kunna kallas ”Mot alla odds”,
till stor del därför att den utgör ett stycke
samtidshistoria berörande bl a den 1974 framlidne presidenten Georges Pompidou.
Men skildringen täcker bortåt ett århundrade – fram till den nuvarande franska socialistregeringens nationalisering av Rothschildbanken 1981. Dessförinnan berättar Rothchild om livet på familjeslottet Ferrieres
utanför Paris, där under årens lopp två kejsare och otaliga Napoleon- och Boorbonättlingar hörde till weekend- och jaktgästerna. Dit
vallfärdade de alla: Frankrikes politiska förgrundsfigurer och andra aspiranter på familjen Rothschiids nåd och nådevedermälen.
Det andra världskriget kom att ändra på
allt detta. Att vara såväl kapitalist som jude
innebar att angripas av vänstern på grund av
sina pengar och av den yttersta högern på
grund av sitt blod, det fick Guy de Rothschild
märka. Som jude blev han under Petainregimen utsatt för sådana personliga risker att
han via Spanien och Portugal nödgades fly till
USA. Märkligt nog, berättar Rothschild,
mötte han, när han före den allierade invasionen av Normandie 1944 kom till London,
och fick en befattning vid det allierade högkvarteret, också i kretsen kring general de
Gaulle antisemitiska stämningar.
Rothschild fick vara med om Frankrikes
befrielse, vilket för honom innebar att nära
nog från början bygga upp det under Petainregimen raserade finansimperiet. Han var ju
Arvtagaren. Att han efter krigsåren lyckades
så väl i denna uppgift hade att göra med valet
av skickliga medarbetare. Där kommer
Georges Pompidou in i bilden. En vän till
Roth child hade råkat den f d univer iletslä-
raren Pompidou, som då övergått till en blygsam statstjänst, och fann att baron de Rothschild borde ”inspektera” honom. Så skedde, till en början med vissa reservationer.
Men efter kort tid utsågs Pompidou 1953 till
chef för ett Rothschildföretag som då var på
fallrepet (det sysslade med kompensationsaffärer). Det gick inte länge innan Pompidou
lärt sig det mesta om den finansiella och kommersiella hanteringen och rodde upp sitt företag till en väl fungerande del av Rothschildimperiet. Att Pompidou redan då hade en
sittplats i närheten av general de Gaulle
gjorde honom kanske också för Rothschild
intressantare än flertalet bankanställda.
Därmed öppnades dörrarna till den centrala bankledningen i Paris i ”Messieurs de
Rothschild Freres”. Samtidigt härmed uppehöll Pompidou diskreta men alltmer effektiva
politiska relationer med general de Gaulle.
Då var de Gaulle ännu, fram till 1958, stadd
på sin politiska ökenvandring under den nedgångna fjärde franska republikens tid.
Georges Pompidou fick om bekant med
åren stort format, först om premiärminister
under de Gaulle och senare, 1969-74, som
den femte franska republikens andra president. Rothschild beskriver honom från åren i
bankens tjänst som en man med osedvanligt
bondförstånd och också – det ena utesluter
förvisso inte det andra – utrustad med en
intuition som vägledde honom mellan det
möjliga och det omöjliga, allt – får läsaren
hoppas – till avsevärd fördel för det pekuniärt intressanta bankliv i vilket Frankrikes
blivande president nästan av en slump blivit
indragen. Att Pompidou kom från Auvergne,
det man kallat Frankrikes Småland, är något
som ingår i bilden av denne strävsamma person.
Mitt i allt detta skrev Pompidou djupsinniga och lärda böcker om Taine och Malraux
och utgav en antologi om fransk lyrik. Vid
sitt officiella besök i Stockholm 1964, i egenskap av premiärminister, överlämnade han
med stillsam vänlighet boken till några av
sina svenska värdar. Man inregistrerade som
uttryck för familjen Pompidous intresse för
de sköna konsterna att den konsternerande
vackra Juliette Greco liksom Franc;oise Sagan (mera osynlig), befann sig i ressällskapet.
Före Algerietkrisen 1958 fungerade Pompidou som kabinettschef i de Gaulles ”skuggkabinett”, för att använda en brittisk term.
160
Ännu åren 1958-62 bibehöll Pompidou sin
chefsbefattning i banken till dess kallelsen
1962 kom från Elyseepalatset att de Gaulle
ville ha honom till premiärminister efter Michel Debre, en av den nuvarande franska
konstitutionens och den gaullistiska lärans fä-
der, för att inte säga överstepräster. Vid den
tidpunkten avslutades begripligt nog Pompiclous befattning i Rothschildbanken, även om
vänskapsbanden med familjen Rothschild bestod, möjligen med några grader av ökad distans till följd av Pompidous ställning som
regeringschef och, senare, statschef.
Majrevolten 1968 blev, och utgör som bekant alltjämt, ett minnesmärke över dem som
då var unga men inte alltid lika lovande som
de var högljudda. I Frankrikes politiska liv
kom den att på ett avgörande sätt störa relationerna mellan general de Gaulle och
Georges Pompidou. Den ledde också, indirekt, till att Pompidou blev Frankrikes president efter de Gaulle.
Denna månad i Paris 1968 har Gunnar
Hägglöf, som då var ambassadör i Frankrike,
initierat och engagerat, skildrat i sin memoar
”Minnen inför Framtiden”.
Rotschild hävdar i sin bok att det var då
som Pompidou visade sin rätta styrka, ”sa
force tranquille”, och med sin ”nästan
kvinnliga” intuition visade sig förmå styra
utvecklingen.
Situationen i Paris kan beskrivas på olika
sätt, beroende på var eftervärlden vill lägga
accenten. Men en någorlunda objektiv skildring utvisar hur det som började som en utbildnings- och undervisningskris vid framför
allt universiteten i Paris och Lyon, de sista
dagarna av maj urartade till försök till destabilisering av det franska samhället med krafter – extremvänster och yrkesterrorister –
som politiskt utnyttjade de utopiska ideal
som var en del av ungdomsrevolten 1968.
När Pompidou den Il maj återvände till Paris
efter ett statsbesök i Afghanistan var Sorbanneuniversitetet stängt på de Gaulles order; en
gammal militär hade väl inte så mycket sinne
för ungdomsrevoltörer. Pompidous första åtgärd efter återkomsten blev därför att öppna
universiteten för att undvika direkta strider
mellan studenterna och ordningsmakten. Det
medförde en avspänning i den oroliga och
oroande situationen, som dock inte blev lång.
varig.
Man började nu befara en inrikespolitisk
tillspetsning som kunde bli lika allvarlig som
Algerietkrisen 1958, den som på sin tid fört
de Gaulle till makten. Och slagorden och flag.
gorna med Maos, Lenins och Stalins namntill och med salig Dantons – talade ju för
övrigt sitt tydliga språk. Landskapet i Paris
var dovt av fruktan. Gatubarrikader, sönderbrända bilar, tårgas och stenkastning präglade hela den västra Seinestranden.
Då inträffade en av de bisarraste episoderna i den nuvarande franska republikens historia: general de Gaulle gav sig i väg till (
början) okänd ort utan att ens unclerätta sia
premiärminister Pompidou härom.
Dagen var den 29 maj 1968.
Generalen hade medförande sin hustru ocb
son, numera amiralen Philippe de Gaulle. t
helikopter begivit sig till det franska högkvartt~ret i Baden-Baden, där hans gamle vän ocb
vapenbroder general Massu var överbefalhavare. Det var uppenbart att de Gaulle under
det hårda trycket av händelserna i Paris känl
sig djupt skakad och sagt sig att hans ”kontrakt” med det franska folket var på upphälJ.
ningen. Massu förmådde honom att åter
vända efter bara några timmar i Västtysk
land.
Men den omedelbara politiska
hade inte uteblivit. Generalens ögonblick
svaghet- ”une defaillance”, i hans egna
– hade under loppet av en dag kommit
pidou att framstå som den man som höll
franska statsrodret i stadig hand. Det är
ligt att Rothschild i sin memoar framhäver
forna medarbetares viktiga insats dessa
gar. Inte ens Pompidous politiska mo,tstiin<IIG
re, däribland den nuvarande presidenten
terrand (som mitt i krisen 1968 skymtade
socialistisk morgonrodnad), bestrider
ra den stabiliserande roll Pompidou
spela. Över huvud har under de två sista
Pompidous aktier i Frankrike gått upp
åsiktsbörsen, Man citerar ett tänkvärt ord
honom, som övertygad europe: ”Den
renässansen var europeisk. Den nya
det också. I vart fall måste Europa
söka spela en ledande roll för att
förstörda strukturer, oacceptabla
och förlegade tänkesätt”.
Men händelserna i maj 1968, som utvisade
Pompidous styrka, hade samtidigt en avigida. Han hade till följd av generalens förvinnande fått ett för stort format i franska
ögon för att en fortsatt samexistens med de
Gaulle skulle vara möjlig. Rothschild använder här uttrycket att, som det franska preidentstyret är konstruerat, det faktum att en
premiärminister sitter för säkert i sadeln bara
kan sluta med att skapa en”dualite nefaste”.
Pompidou in åg tidigt detta och begärde sitt
avsked, vilket ”motvilligt” beviljades.
Dock för att återkomma som de Gaulles
efterträdare såsom Frankrikes president
1969.
Sedan Rothschiids memoarer kom ut har,
senare under 1983, general Massus anteckningar publicerats, liksom Pompidous postumt utgivna minnen om majdramat 1968.
De heter ”Pour retablir une verite” (förlaget
Flammarion) – fritt översatt ”Sanningen att
säga” – och har ett utomordentligt stort läsvärde, inte bara politiskt; Pompidou var ju en
högst litterat person. Detta är nu inte så komprometterande i Frankrike som slikt ibland
uppfattas vara i Sverige, där politikerna skall
hålla sig till sitt och skrivande personer till
sitt, låt vara att vi har begåvade undantag –
ingen nämnd och ingen glömd.
Rothschiids minnen från ett 75-årigt liv har
som tyngdpunkt avsnitten om president Pompidou. Kanske blir det ibland litet för mycket
av ett vänporträtt. Någon gång skulle läsaren
önska sig en smula större respektlöshet, liknande den som förre ärkebiskopen av Paris,
kardinal Marty lade i dagen när han nyligen
tillät sig kalla den ständigt kringresande på-
ven Johannes Paulus II för ”guds sportsman”.
För den som vill uppleva Svensk Damtidning på aller högsta nivå är Rothschiids bok
161
en guldgruva. Man kan dock inte tro att det är
samma person som skildrar sin senaste hustrus sällskapliga bedrifter på Longchamps och
andra kapplöpningsbanor, som den man som
i maj 1940, under den hårda tyska beskjutningen i norra Frankrike, räddade livet på
den kommunistiske diktaren Louis Aragon.
Det har Aragon berättat själv.
Premiärminister Pompidou gjorde i juli
1964 ett officiellt besök i Sverige. Det var
egentligen ett svarsbesök på det besök kung
Gustaf VI Adolf året innan avlagt i Paris.
statsminister Erlander var oerhört intresserad av det franska besöket, då den svenska
regeringen hoppades på nyttiga samtal med
fransmännen vad avsåg Sveriges eventuella
roll i Europamarknaden. Vi som tjänstgjorde
i UD på den tiden, jag var då själv chef för
politiska avdelningen, gjorde vårt bästa för
att allt skulle utfalla så hyggligt som möjligt.
Både Pompidou och hans fru Claude hade
hört talas om att den svenska sommaren skulle vara så underbar. Men så kom den dag i
juli, då vi på Pompidous önskan, skulle bese
den svenska skärgården och en måltid i Sandhamn hade anordnats. Det förväntade solskenet uteblev, i stället utbröt ett ihärdigt kallt
regn. Utflykter i arkipelagen inställdes, brasor tändes. Det var frysande kallt i åskvädret.
Man kunde se att både Tage Erlander och
Torsten Nilsson var en smula olyckliga.
Då kom vår dåvarande ambassadör i Paris,
Ragnar Kumlin fram till mig och sade att ”vi
kan i det här vädret omöjligt bölja med ostsuffle och sherry. Du får se till att vi får sill,
öl och brännvin omedelbart.” Det fick vi
också.
Till det följde ”Hej, tomtegubbar slå i glasen”, något jag aldrig varit med om med en
fransk premiärminister vare sig förr eller senare. Möjligen insåg då de franska gästerna
vilket exotiskt land de besökte.