Diderot och konsten att tänka fritt

En av den franska upplysningstidens mest storslagna idéer var att förse världen med en Encyclopédie som innehöll all kunskap om allting. En av de minst självklara redaktörerna för ett så kolossalt verk var filosofen, bohemen och libertinen Denis Diderot. Sten Niklasson tecknar hans livsöde.

Denne märklige man, som föddes 1713, hade studerat filosofi vid en jusuitskola i sin födelsestad Langres i Champagne, avbrutit en juristkarriär, och vid tjugoett års ålder bestämt sig för att bli författare, ett beslut som fick hans far att göra honom arvlös. Under de följande tio åren skulle Diderot komma att leva ett sorglöst liv i Paris präglat av schackspel, författande av provocerande debattinlägg, vänsamtal om livsfrågor på kaféerna runt Palais Royal och otaliga förlustelser med kvinnor. Han hade en påtaglig charm, som fick folk att uppfatta hans skarpsinniga kommentarer, inte som arrogant skrytsamhet, utan som generös älskvärdhet.

1746 skrev Diderot sitt första större verk, Pensées philosophiques, i vilket han argumenterar för ett giftermål mellan förnuft och känsla. Eftersom ohämmade känslor kan vara destruktiva, hävdar han, är förnuftet nödvändigt för att kontrollera känslan.

Ett par år senare befann sig Diderot i akut penningknipa. Hans dåvarande hustru Antoinette Champion hade fött honom en dotter, och hans älskarinna, Mme de Puisieux, krävde ständigt nya ekonomiska bidrag. Det ansträngda läget fick honom att skriva en roman med namnet Les bijoux indiscrets, som blev en omedelbar succé, trots att den inte kunde försäljas öppet. Den egenartade texten kan ses som ett slags ”filosofisk pornografi” och handlar om en sultan (med Ludvig XV som förebild), som förvärvar en förtrollad ring med kraften att förmå kvinnors vaginor att tala. I boken riktas ringen mot ett trettiotal kvinnor, vilkas bijoux omgående börjar berätta sina intima minnen. Eftersom ringen har egenskapen att göra dess bärare osynlig, förekommer också scener, där sultanen osedd kan betrakta vad som tilldrar sig i kvinnornas boudoirer. Enligt en snäv tolkning är romanen ett tidigt feministiskt inlägg, ämnat att framhäva kvinnors rätt till sin egen sexualitet, men texten innehåller mycket mer i form av långa utvikningar om filosofi, konst och musik.

Under hela sitt liv skrev Diderot om naturvetenskap i sann upplysningsanda. Ett exempel är den originella Mémoires sur differents sujets de mathématique (1748), i vilken han framför idéer om vitt skilda ämnen som akustik, lufttryck, materiens inre och organismers ursprung. Det sistnämnda ämnet behandlade han också i den hyllade Lettre sur les aveugles à l´usage de ceux qui voient (1749), som förebådar de teorier om evolution genom naturligt urval som hundra år senare skulle göra Wallace och Darwin berömda. Diderots tankegångar fick entusiastiskt stöd både av Voltaire och Rosseau, med vilka han odlade en lång och varm vänskap.

Var gång upplysningstidens filosofer satte handen till pennan, riskerade de att förlora sin frihet och fängslas på grund av hädelse eller majestätsbrott. Särskilt misstänkt var den skeptiska inställning många av dem hyste till kyrkans anspråk på ”Den Enda Sanningen”. Efter att ha väckt misshag på grund av sin kritik av kyrkans läror, anhölls Diderot den 23 juli 1749 och placerades i ensamcell i fängelset i Vincennes, där han, trots usla förhållanden, fortsatte att skriva med hjälp av tandpetare doppade i avskrap från väggarna som blandats med vin. Hans situation gick dock inte obemärkt förbi. Rosseau besökte honom i fängelset, och Voltaire förmådde sin musa och älskarinna, markisinnan du Châtelet, att tillskriva fängelsekommendanten med en begäran om bättre behandling av författaren. Hennes begäran villfors, och Diderot frigavs slutligen efter fyra månader.

Redan 1747 hade förläggaren André le Breton tagit kontakt med Diderot rörande en översättning till franska av John Mills ambitiösa Cyclopaedia, or Universal Dictionary of Arts and Sciences. Diderot accepterade visserligen uppdraget men föreslog Breton att i stället utge ett helt nytt och mera omfattande verk, en Encyclopédie på franska. Breton lyckades ordna finansiering och övertalade matematikern Jean le Rond d´Alembert att vara Diderots medredaktör. 1750 lanserades projektet med den franska regeringens godkännande. 1751 publicerades den första volymen i det jättelika verk, som efterhand skulle komma att omfatta tjugoåtta delar med 72 000 artiklar och 3 000 illustrationer.

Diderots tidigare meriter som författare till oanständiga berättelser och politiskt utmanande pamfletter är knappast det man värdesätter högst hos en redaktör till ett encyklopediskt verk av sådan omfattning. Och mycket riktigt, Diderots arbete var från början omgivet av tvivel och kontroverser. Just när den andra volymen fullbordats, stoppades utgivningen av en domstol, Diderot anhölls, och hans hem genomsöktes på jakt efter manuskript, som misstänktes innehålla upproriska idéer om religiös tolerans, yttrandefrihet och avskaffande av privilegiesamhället. Inga manuskript hittades emellertid, och det redaktionella arbetet återupptogs.

Diderot kryddade artiklarna med mängder av hänvisningar i syfte att påvisa att studiet av ett ämne ofta oväntat leder vidare till andra ämnen. Många artiklar innehöll tydligt belysta motsättningar, ägnade att framhålla ofullkomligheter i tidens vetande. Språket var inte sällan satiriskt och ironiskt. Redaktören beställde ibland bidrag från dogmatiska katolska kyrkomän i förvissningen om att läsarna skulle finna deras teologiska resonemang absurda.

Utgivningen av encyclopedin kantades hela tiden av hot och förbud, av vilka många avvärjdes av Diderot med hjälp av legala finter, som till exempel medgav förlaget att trycka verket i Frankrike, medan det officiellt publicerades i Schweiz. Vid ett tillfälle fördömdes dess innehåll av påven, vilket medförde att alla som förvärvat det tillhölls att överlämna det till sin lokale präst för bränning på bål.

D´Alembert och flera andra kända personer lämnade efterhand det pressande arbetet, och Diderot lämnades till slut att ensam fullborda verket. Han skrev själv ett otal artiklar, många av dem långa och arbetskrävande. Dessa, jämte det tröstlösa redigerandet av andras bidrag, försämrade kraftigt hans hälsa. Han fick emellertid god hjälp av den numera bortglömde aristokraten, läkaren och slaverimotståndaren Louis de Jaucourt, som utan krav på ersättning bidrog med flera tusen artiklar.

När  Diderots jättearbete 1764 började närma sig sitt slut, drabbades han av en svår motgång. Det visade sig att förläggaren le Breton, som fruktade kungahusets och kyrkans missnöje, i hemlighet hade strukit alla passager i manuskripten som han ansåg farliga. Det verk som Diderot ägnat nära tjugo år av sitt liv hade därmed ohjälpligt vanställts.

Även om Encyclopédie var Diderots monumentala storverk, producerade han en rad andra kreativa skrifter inom snart sagt alla områden. Det kunde röra sig om filosofiska dialoger om anden, materien, liv och död, romaner om korruptionen inom den katolska kyrkan, satirer om klassamhället och umgängeslivets förkonstling, konstkritik och dramatik.

Men det var Diderots rykte som encyclopedist som ledde till den mest exotiska episoden i hans liv.

När den ryska kejsarinnan Katarina den stora nåddes av ryktet att Diderot åter befann sig i finansiellt trångmål, erbjöd hon sig att köpa hans bibliotek och göra honom till dess kurator på livstid mot en lön av 1 000 livres per år. Han inbjöds dessutom att vistas vid Katarinas hov som hennes samtalspartner och rådgivare. Denna inbjudan måste ha väckt blandade känslor hos mottagaren. Han, som motarbetat despotism under hela liv, skulle nu bistå en despot. Men arrangemanget hade historiska förebilder. Alexander den store hade haft Aristoteles som lärare. Och Diderots vän Voltaire hade på 1740-talet accepterat en tjänst vid Fredrik den stores hov i Preussen.

I oktober 1773 anlände Diderot till St Petersburg. Under sina fem månader vid hovet träffade han Katarina så gott som dagligen. Han insåg snart att Katarinas yttersta mål, liksom sin föregångares, Peter den store, var att europeisera Ryssland. Hon hade läst Montesquieu och lånat flera av dennes idéer till sina egna riktlinjer för en ny rysk författning (”Nakaz”). Trots tvånget att nedkämpa sina rivaler om makten och osentimentalt kväva de ständiga konflikterna i den ryska statsledningen, kände hon sig övertygad om behovet av rättvisa, jämlikhet och, låt vara på sikt, sina undersåtars rätt till medbestämmande.

Till en början var Diderots och Katarinas umgänge präglat av ömsesidig välvilja och respekt. Han behandlade henne inte bara som regent, utan också som kvinna. I ett brev till en förtrogen väninna skrev den både roade och besvärade Katarina att Diderot gav sina synpunkter särskilt eftertryck genom att entusiastiskt ta tag om hennes lår: ”Jag lämnar våra diskussioner med blåmärken och har tvingats placera ett bord mellan oss för att skydda mina lemmar”.

Samtalen övergick så småningom i lika ömsesidig besvikelse. Diderot överlämnade ett mångsidigt, utopiskt dokument, i vilket han föreslog omfattande reformer av allt från grönsaksodling till yrkesutbildning. Katarina konstaterade uppgivet att hon, om hon följde Diderots råd, skulle kasta Ryssland in i kaos.

Katarinas beundran av Diderot försvagades emellertid inte av hans oförmåga att förstå det brutala maktspel i det kejserliga hovet som Katarina tvingades hantera varje dag. Några år efter det att Diderot återvänt till Frankrike fick hon veta att han förvägrats sin årliga ersättning för arbetet med encyclopedin. Hon beslöt då att skicka honom 50 000 livres som ”förskott” för hans tjänster som kejserlig bibliotekarie. När Diderot 1784 blev sjuk, såg Katarina till att han kunde flyttas till en lyxsvit vid Rue de Richelieu, där han avled den 31 juli samma år.

Bland denne särpräglade filosofs många aktningsvärda verk, finns ett som måste betraktas som odödligt och ständigt aktuellt, nämligen Le neveu de Rameau (1763). Boken handlar om den högröstade Jean-François Rameau (släkt med tonsättaren), kallad Lui, och Diderot själv, kallad Moi, vilka för en engagerad dialog om liv, död och alltings mening. Lui hävdar med bestämdhet att ingenting i livet är viktigare att eftersträva än omedelbar sinnlig tillfredsställelse, till exempel genom mat, dryck och sex. De högre och ädlare livsvärden som Moi framhåller är bara illusioner. Lui reducerar moral, vänskap och kärlek till blott och bart fåfänga. ”Vi är alla korrumperade i vår själviska strävan att uppnå vad vi önskar”, menar han.

Diderots alter ego i boken, Moi, försöker aldrig att avfärda dessa argument med hänvisningar till teologiska teser eller högre makter. Båda deltagarna i dialogen förkastar vidskepelse och tro på det övernaturliga, men drar olika slutsatser. Medan Lui hävdar att människan är en själlöst paket av ben, kött och blod, viljelöst utlämnad åt ödet, vidhåller Moi att paketet dessutom innehåller förmågan att tänka, känna och begrunda, kort sagt en själ som kan frigöra människan från slaveri, hopplöshet och förtvivlan.

Le neveu publicerades inte under Diderots livstid. En kopia av manuskriptet nådde på underliga vägar Schiller, som gav det vidare till Goethe. Denne ombesörjde en översättning till tyska. Först 1821 utgavs texten på franska. Diderot kom under detta århundrade att åtnjuta stark beundran från tänkare som Balzac, Zola, Stendahl, Schopenhauer och Comte. Också Marx förklarade att Diderot var hans favorit bland prosaister.

I jämförelse med alla dystra och svårbegripliga filosofer, framstår Diderot som en levnadsglad, frihetsälskande gamäng, vars raka och radikala budskap förtjänar uppmärksamhet också i vår tid, då begrepp som andlig insikt och resning skyms av en allt överskuggande materialism, parad med växande tomhet och cynism.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör