Djur är inte människor

Var femte lantbrukare har någon kollega som utsatts, var fjärde lantbrukare är själv orolig för att bli utsatt för brott och var sjunde lantbrukare är rädd för att berätta att man är djurägare, larmar LRF om i en ny rapport. Amanda Wollstad menar att disneyfieringen av djuren har gått för långt – till men för både folk och fä.

Djurrättsaktivister hotar, förföljer och går på barn och anhöriga. Hatsidor på internet byggs upp kring enskilda lantbrukare. Mjölkbönder får frågor om hur de reagerat om deras döttrar hållits som slavar, tvångsinseminerats och tvingats föda barn – något som av extrema djurrättsaktivister jämställs med normal djurhållning.

Lantbrukarna själva upplever att mycket lite görs för att stoppa hoten, en känsla de knappast är ensamma om i poliskrisens dagar, men som naturligtvis förstärks av att få är beredda att ta deras parti. Till del av rädsla, men kanske framförallt för att man inte betraktar terrorn som den politiska extremism det faktiskt handlar om.

Åter igen är det tanken om det goda hatet som spökar. Att aktivisterna vill väl, men går över gränsen. Att de ju ändå värnar om små söta djur. Att de kämpar för någonting gott.

Men djur är inte människor, och oförmågan att inse det är direkt obehaglig. Att hålla kor är inte slaveri, att inseminera djur är inte våldtäkt och slakt är inte mord. Den som accepterar de premisserna hyser en förvriden bild av djurhållning, men också en sjuklig syn på mänskligt lidande.

Disneyfieringen, förmänskligandet, av djur tycks bli allt mer utbredd ju längre vi kommer från gården och jakttornet. Det kött vi äter köper vi finstyckat och färdigpaketerat i närmsta snabbköp och skulle det slinka med en fjäder eller näbb i den genomprocessade kycklingen äcklas vi och gråter ut i kvällspressen. Varje påminnelse om att middagen en gång levt, slaktats, flåtts och styckats är en kränkning av den moderna storstadsmänniskans sensibilitet.

Ändå är vi bara en generation från detaljerade instruktioner om hur man bäst flår kanin hemma i köket i landets populäraste kokbok. Att Sara Danius essä Husmoderns Död fått förnyad uppmärksamhet efter turerna kring Svenska Akademin är en av historiens få uppsidor. Den fångar på ett fantastiskt vis hur vi steg för steg outsourcat allt som är kladdigt, jobbigt och potentiellt äckligt från köket till de moderna köttfabrikerna.

Samtidigt kommer vi allt längre från djurens verkliga natur. I stan ser man möjligen en råttsvans försvinna mellan kantstenarna, i övrigt består djurlivet av hårt avlade sällskapsdjur långt ifrån den grymma äta-eller-ätas-tillvaro som präglar den faktiska naturen.

Nyligen rapporterades det i anglosaxiska medier om den nya spatrenden för husdjur. Nu stannar man inte längre vid bad, kam och nödvändigt klipp – pälsarna ska också stylas och färgas, klorna filas och dekoreras.

Tilltagen rör sig från ofarliga med onödiga till direkt hälsovådliga. En stylist som intervjuades varnade för att vissa av hennes kollegor använder hårfärg formulerad för människor, vilket kan leda till brännskador och förgiftningstillbud. Själv använder hon specialfärg designad för hundar – en produkt även den mest rättrogna kapitalist önskar aldrig hade sett dagens ljus. I samma artikel förklarar en veterinär för att filning av klorna sannolikt upplevs som obehagligt av djuren – långt ifrån den ’spakänsla’ husse och matte eftersträvar.

För syftet är naturligtvis att skämma bort sina djur och istället för att sätta sig in i djurets behov och önskningar projicerar man sina egna, artfrämmande. En matte försvarar de enorma summor hon lägger på styling av sin knähund med att han blir glad av uppmärksamheten han får i tuppkam i neonfärger. Uppmärksamhet man hade önskat att varje husdjur fick även utan föregående stylistbesök.

Djur bör alltid behandlas med värdighet och respekt – utifrån sina egna förutsättningar. Men att jämställa dem med människor är inte bara ovärdigt, det riskerar att urholka både medmänskligheten och förståelsen över artgränserna.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift