”Do you know I am president because of you?”

Dessa två sista månader av 2019 är det 30 år sedan den oblodiga sammetsrevolutionen med centrum i Prag. Ett led i den våg av europeiska kommunistpartier som tvingades överlämna makten, ett efter ett, i en revolution döpt efter ett amerikanskt underground-band. Johan Eriksson skriver om musikens roll i regimernas fall.

Denna tjeckoslovakiska rörelse fick sitt namn från dess förgrundsgestalt, den erkänt litterära Václav Havel, som ville använda en poetisk beskrivning som tog avstånd från våld och kunde accepteras av båda sidor. Benämning som blev The Velvet Revolution härleds till den amerikanska, Andy Warhol-producerade musikgruppen Velvet Underground, vilka kommit att bli inspirationskälla och målbild för medborgarrättsrörelsen Charta 77.

I en intervju från 1977 står Václav Havel i trädgården till sitt fritidshus på landet. Han pekar över staketet mot en liten barack bara ett tiotal meter bort. Det är inte Le Corbusiers dröm, men Orwells, förklarar Havel. Statsmakten hade flyttat in som granne och följer varje steg han tar. Från Havels bostad filmar brittiska BBC hur polisen följer med honom även när han ska rasta hunden.

Knappt tio år tidigare, 1968, lyckades Havel efter ett besök i USA smuggla hem en skiva av bandet Velvet Underground som slagit igenom året dessförinnan. Denna avantgardistiska, experimentella musik blev en outtömlig drivkraft för Václav Havel och många med honom.

Politisk musik för förstås snabbt annars tankarna till proggen. Proggen kan däremot ses som ett politiskt projekt i första hand och ett musikfenomen i andra hand. Att Velvet Underground blev en sådan inspirationskälla beror inte på att skivans låtar bestod av liberala budskap utan att musiken var självständig, utan ett omedelbart syfte. Det själva faktum att de över huvud taget kunde skriva sådana texter, låta på det sätt som de gjorde och sprida detta var som helst, var i sig en vision om vad frihet innebär. Detta är den ideologiska kärnan, att i ett fritt samhälle är inte allt politik.

Även om proggen från början inte var fullt ut politiserad uppstod den ändå ur just ett syfte. Syftet att föra fram musik som inte ansågs kommersiellt gångbar. Men inte heller Velvet Underground var någon försäljningssuccé. Den legendariska producenten Brian Eno var den som först formulerade de bevingade orden att deras album bara sålde 30 000 exemplar men alla som köpte det startade sen egna band. Bandets frontfigur Lou Reed har själv också som soloartist kännetecknats av att aldrig kompromissa med sin konstnärliga integritet, utan tvärtom emellanåt gjort allt han kunnat för att utmana det lättillgängliga och gångbara. Hans David Bowie-producerade sololåt Walk on the Wild Side från 1972 handlar om transsexualitet, knark och prostitution men blev trots, eller möjligen delvis tack vare, detta en radiohit. Den släpptes, förvisso något censurerad, även i USA och tre år senare, 1975, släppte Reed skivan Metal Machine Music som består av fyra spår som alla är 16 minuter oväsen utan melodi. Ingen sång, inte ens trummor. Bara en rundgång av gitarrer spelade i olika hastighet. Ett skäl till denna värk, jag menar detta verk, var att han ville bli sparkad från sitt skivbolag.

En av de som köpt, eller i alla fall hört, Velvet Underground var Mejla Hlavsa. Han var också en av dem som startade ett eget band (The Plastic People of the Universe). Dessa blev inte kända utanför Tjeckoslovakien då, men blev mycket inflytelserika för landets motståndsrörelse genom sina spelningar på otillåtna, hemliga pubar.

Rocken sågs som ett hot, med rätta, säger Velvet Undergrounds Lou Reed i senare samtal om sammetsrevolutionen. Reed och Havel diskuterade också huruvida musik kan förändra samhällen. Ja, ”épater le bourgeois!”, menade Reed och Havel la till att det inte räcker att konstnärer väcker känslor och tankar – mottagaren, individen, måste också omsätta detta i handling. Plastic People-medlemmen Vratislav Brabenec har å sin sida beskrivit hur deras förhållningssätt var att inte låta deras konstnärskap definieras utifrån regimen utan tvärtom låtsas om att den inte existerade. Den kanske mest provocerande attityden av alla. Den opolitiska, självständiga.

I stället förbjöds ungdomar från att ses på Karlsbron i Prag och spela gitarr, under den kritiska parollen ”Držet hubu a držet krok” (ungefär Håll tyst och håll takten). Det fanns en rädsla för att musiken skulle få folk att börja prata med varandra, vilket också ledde till att Plastic People förföljdes och till slut, 1976, fängslades för stökigt uppträdande. Detta blev en utlösande faktor för Václav Havels Charter 77, som kritiserade statens förtryck.

Inte förrän efter maktövertagandet besökte Lou Reed, 1991, första gången det forna Tjeckoslovakien, efter ett initiativ från magasinet Rolling Stone. Väl på plats tvekade han själv först till att uppträda men ändrade sig efter att den nyblivne presidenten Václav Havel visat honom några papper med handskrivna Velvet Underground-texter. Havel förklarade att under regimtiden var dessa tillräckligt för att bli arresterad och frågade sedan Reed om han förstod att utan honom hade Havel aldrig blivit president. Under sitt möte med de nyblivna politiska ledarna kom Lou Reed också att höra sin egen musik spelas. Han trodde först att det var en radioinspelning av Velvet Underground men förstod snart att det var live och att bandet kunde musiken ”bättre än han själv”.

David Bowie hade en snarlik upplevelse, år 1987. Under en utomhusspelning utanför det tyska riksdagshuset, i Berlins västdel, samlades samtidigt tusentals östberlinare på andra sidan muren. Ända från sin sida av Brandenburger Tor kunde Bowie höra dem sjunga med till ”Heroes” och ropa efter frihet. Låten handlar om ett kärlekspar som delats upp av muren och var förbjuden i DDR. Den tillkom då Bowie tio år tidigare, samtidigt som Havel övervakades i sitt hem i en annan del av Europa, levde i Västberlin. Staden och järnridån kom att prägla både honom och hans musik vid denna tid. David Bowie har själv berättat att konserten var en närmast religiös upplevelse, vars kraft förmodligen den östtyska polisen också uppfattade. Det övervåld som följde blev för många unga östberlinare ett definitivt besked om att en förändring måste till.

Fri musik slår social ingenjörskonst, tränger genom slutna samhällen och når över stängda gränser.

En vecka senare, juni 1987, kom den fria världens ledare, President Ronald Reagan, till Berlin för att skandera, inte Build that wall utan Tear down this wall.

Lou Reed och Václav Havel förblev vänner livet ut och när President Bill Clinton år 1998 höll en statsmiddag i Havels ära önskade denne att Reed skulle vara kvällens Vita hus-band. Vid David Bowies död 2016 tackade det tyska Utrikesdepartementet honom för att ha ingjutit det mod hos många som gjorde att muren för 30 år sedan inte föll utan revs.

Johan Eriksson är fil kand i konstvetenskap och politisk sekreterare för Moderaterna