Dödsdansen III

Två begåvade och anspråksfulla personer som trängtar ovillkorlig kärlek – men tycks oförmögna att ge den. Tord Bergmark hat läst Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattströms scener ur ett äktenskap.

På flygplatsen fanns gott om tid att läsa vidare i Horace’ bok och fundera över tänkvärdheter. Har jag läst Horace måste jag väl läsa Ebba också. I Pocketshopen fanns hennes Århundradets kärlekskrig. Om inte annat lovar den majestätiska titeln att det här rör sig om konflikter utöver de vanliga. Att två kända personer ger var sin version av vad som hänt i deras långa äktenskap känns storslaget. Och vem har hängt ut vem?

Men båda böckerna ger.

Horace skriver aforismer på 278 sidor, där jag räknar ihop dryga dussintalet som tycks handla om relationen till Ebba. Troligen handlar fler om det nu avslutade äktenskapet. Boken är tänkvärd, lätt misantropisk och visar en motståndsman som i genusstriderna slåss för sin identitet och för att (få) förbli den han är. Det mesta handlar dock om annat. Ibland har Horace endast en mening på varje sida, vilket gör boken eftertänksamt lättläst.

Ebbas bok är en hyllning till Märta Tikkanen och August Strindberg. Och sannerligen, detta måste vara Dödsdansen III. Halvvägs in i hennes bok hittar jag fyndiga formuleringar, både tänkvärda och ibland roliga. Här handlar det bara om henne och Horace, med henne beskriven som den tålmodiga kärlekens banerförare. Boken är intensivt subjektiv men blir i några stycken drabbande, underhållande och allmängiltig. Hon har ett register över var hon hämtat sina inströsslade rubriker längs vägen; Lena Andersson är en av favoriterna.

Det här blir nog Dödsdansen för vår tid och kommer säkert upp på teatern snart. Kanske är den en roman som Ebba menar, men en roman om två kända nu levande människors liv. Den är skickligt skriven. Det är väl bara att tacka och ta emot. Kanske tillhör privatlivet en svunnen tid?

Ebba beskriver misshandel i alla dess delar och koketterar lite med sin utsatthet – identifierande sig med andra utsatta kvinnor – vilket inte minskar hennes verbalt uttryckta vilja att ge kärlek. Horace bär sina nederlag med sorgsen stoicism och bjuder vresigt motstånd till ideologiska tankefängsel av alla slag. Det tycks som om Ebba kämpar för att bli erkänd i sina gärningar, både professionellt och för markservicen på hemmaplan. Horace kämpar för att bli älskad för den han är. Ebba vet att hon har ett ”snyggt arsle”. Horace tycker nog att hans mest erotiska tillgång är hans intellekt. Allt detta i Ebbas tappning; Horace skulle kanske ha invändningar. Likt en underström i de bägge böckerna bärs frågan om vem som mest borde ha samtidens öra.

De flesta av oss känner nog igen kärleken som gudasänd välsignelse och lidande förbannelse. Både Ebba och Horace efterlyser godhet från den andre. Det vore en utmaning att sätta sig in i en parterapeuts roll, om uppgiften vore att få makarna att kunna fortsätta leva tillsammans (det vill säga stå ut med varandra) och – på ett högre plan – känna kärlek och sympati med varandra. Men både enskild terapi och parterapi har prövats och tycks snarast ha förvärrat konflikterna.

Så vad handlar böckerna om? Så långt jag kan se är det två begåvade och anspråksfulla personer som var och en efter förälskelsen kämpar allt hårdare under tre decennier för att den andre ska se, förstå och älska ”mig” – med det alltmer uttalade hoppet att den andre måtte genomgå en förändring.

Men oförmågan att älska den andre ”som den är” hos både Ebba och Horace är bländande – sådant kan endast ske på ”mina villkor” tycker de bägge. Så kvar blir bara de små barnens rop och kvidanden efter den villkorslösa kärleken och erkännandet – som ju endast är små barn förunnat.

Ebba och Horace representerar två olika intellekt: Ebba är den kämpande amazonen för rättvisa; slåss för hur världen borde vara. Horace har en förmåga att i aforismernas ironi fånga livet mer som det är.

’Svårt fall sa doktorn och grät’ är nog bara förnamnet. Eftersom båda är ståndaktiga och ingen känner sig ha behov av att ge sig för kärlekens skull – de har en ömsesidig och övertygande oförsonlighet – blir omöjligheten den enda utvägen. Eller som Horace mångtydigt uttrycker det: ”En omöjlig situation är omöjlig därför att den i ett visst ögonblick är det enda möjliga.” (sid. 102).

Här bjuds dock en underhållande tvekamp i syfte att en gång för alla ta kål på kärleken. Ebbas bok är svart under omslaget, Horace’ är röd.

Tord Bergmark är läkare och skribent.