Domstolarna är inget politiskt verktyg
Brott och straff är ständigt närvarande i debatten. Kunskapen om en del grundläggande samband är dock inte alltid den bästa, särskilt gäller det domstolens roll i straffprocessen, konstaterar Krister Thelin.
I snart 70 år har vi haft en rättegångsbalk som ännu kallas *nya*. År 1948 övergav vi en äldre inkvisitorisk ordning, där domstolen var en aktiv aktör och till och med på eget bevåg kunde initiera ett åtal. Men nu är åtal endast en sak för åklagarmyndigheten med biträde av polisen. Domstolens roll är enbart att pröva hållbarheten i åtalet och se till att båda sidor i processen får komma till tals: staten genom åklagarmyndigheten och den tilltalade med eller utan försvarare. Domstolens uppgift är inte, till skillnad från de två andra delarna av rättsväsendet, polisen och åklagarmyndigheten, brottsbekämpande. Tillspetsat kan man säga att domstolens viktigaste uppgift i brottmål är att frikänna. Den är satt att värna rättssäkerheten och se till att åklagarens bevisbörda är uppfylld och att inte bifalla ett åtal, om detta inte är strykt ”bortom varje rimligt tvivel”. Denna straffprocessuella grundregel torde vara väl känd, även om förståelsen för utgången i de enskilda fallen kan vara sämre.
Domstolarnas verksamhet tål att diskuteras och granskas. Processen är offentlig ( utom då sekretessregler undantagsvis föreskriver stängda dörrar) och avgörandena skall redovisa skälen för utgången. Utomlands förekommer det att offentlighetsprincipen får ett vidare genomslag genom att förhandlingen också kan televiseras. Hos oss råder ett absolut fotoförbud. Bestämmelsen utformades i en tid på 20-talet då magnesiumblixtar var störande inslag vid fotografering. Men förbudet gäller än. Om det hävdes, skulle det offentliga rummet vidgas och domstolen själv kunna erbjuda exempelvis webbsändning av förhandlingarna. Entusiasmen för en sådan reform är dock behärskad hos framför allt domarna. Omsorg om förhörspersoner brukar framhållas som skäl, medan offentlighetsprincipens betydelse tonas ner. Det borde vara tvärtom.
De domare som suttit på målet ställer sig oftast till förfogande för intervjuer, om medierna efterfrågar det. Denna beredvillighet är inte utan risker. Vad som skett under överläggning till dom är alltid sekretessbelagt och en dom kan vara resultatet av ett mödosamt skrivarbete, där formuleringar vägts på guldvåg. Domarna får därför inte låta en intervju bli ett tillfälle att brodera på domskälen utöver vad domen innehåller. Förståelsen för denna begränsning finns inte alltid hos medierna som är vana vid att alltid *få mer*.
Avgöranden i brottmål kritiseras oftast i den allmänna debatten utifrån två utgångspunkter: 1. domstolen har *dömt fel* genom att ogilla åtalet, 2. när åtalet bifalls är straffet för milt.
Medierna, inte minst de som lever på att sälja lösnummer, bevakar brott redan när de upptäcks. Bevakningen sker huvudsakligen mot bakgrund av vad polis och åklagare meddelar; en förundersökning är hemlig ända till dess åtal väcks eller ärendet annars avslutas, men det förekommer inte så sällan att poliser, ibland mot betalning, likväl lämnar information till medierna ur den. Den mediebild som tidigt sätts är alltså polisens. Försvaret kommer inte till tals på samma sätt, särskilt som det kan föreligga så kallat yppandeförbud. Väcks åtal är redovisningen under rättegången som regel mera balanserad. Men ett ogillat åtal kan likväl komma som en överraskning. Allmänheten har genom medierna redan sett utgången som given, det vill säga att den tilltalade fälls, och ett frikännande ses som *fel*. Förståelsen för oskuldspresumtionen är inte alltid så stor. Ett åtal kan förstås också ogillas på grund av en rättsfråga, om vilken medierna varit ovetande och som står klar först vid läsning av domen. Straffrätten är inte sällan mer komplicerad än vad *sunt förnuft* kan ge vid handen. En straffprocessuell princip är att oklarheter i lagen också skall beaktas till förmån för den den tilltalade. Processen är alltså på mer än ett sätt, av hänsyn till rättssäkerheten, medvetet viktad till fördel för den tilltalade.
Svensk straffmätning är av historiska skäl mild och gärningsamannaorienterad. Det går att spåra rötterna till detta till mitten av 1800-talet, då Oscar I gav kunglig vägledning. I modern tid har reformarbete från 30-talet och inte minst under 70-talet, då vi fick begreppet *kriminalvård*, kännetecknats av utpräglad humanitet. Den svenska kriminologiska forskningen är också påtagligt gärninsmannaorienterad. Straffens ideologiska grund har skiftat med allmänprevention och individualpreventiv som huvudpelare i 1965 års brottsbalk. Senare har proportionalitetsprincipen i en *nyklassisk straffrätt* stått i förgrunden: straff skall mätas ut i förhållande till gärningens svårighetsgrad eller art. Också föreställningar om straff som ett sätt att ge brottsoffer upprättelse har spelat in under de senare decennierna. Det är en begränsad krets jurister som under åren haft stort inflytande på straffrättens utformning i den växeltjänstgöring mellan regeringskansli och domstolsväsende som kännetecknar svensk domarkarriär. Men det är riksdagen som lagstiftare som bär ansvaret för straffrättens utformning, inklusive strafflatituderna.
Det är alltså inte domstolarna som *hittat på* att alltid döma i nedre delen av straffskalan. Det är riksdagen som vill ha det så. Men det är bekvämt att skylla på domstolarna, vilket inte ens riksdagsledamöter, antingen i medveten eller omedveten okunnighet om maktdelningen, drar sig för att göra. Det går utmärkt för riksdagen att genomföra en allmän höjning av straffens längd genom att höja miniminivåer från exempelvis sex månader till ett år. Bortsett från att det blir mycket dyrt (med en kostnad per fångdygn på ca 6 000 kr), är marginalnyttan av längre fängelsestraff omtvistad (även med beaktande av inkapacitering, det vill säga att den inlåste under fängelsetiden inte kan begå brott). Detta håller politikerna tillbaka. Det hindrar dock inte försök att verka kraftfulla på området. Ett knep är att höja straffmaximum. Ändrar inget, och tillgodoser finansdepartementets intressen, då domstolarna fortsätter att döma som förut. En annan modell är att justitieministern skriver debattartiklar och klagar på att domstolarna inte dömer som politikerna vill. Självständiga och oberoende domstolar kan ta detta med ro. De är lojala mot lagen, inte mot ett statsråds eller annan politikers uppfattning om hur den bör tolkas. Om riksdagen gör sitt jobb, gör domstolarna också sitt. Är lagen dåligt skriven, blir domen till den tilltalades fördel, även om departementets pressavdelning utlovat något annat.
I uppmärksammade fall, som exempelvis sexualbrottmål ,sker ett ständigt växelspel mellan domstolar och lagstiftare genom mediernas belysning som sig bör i en demokrati. Om lagen är *fel* bör den ändras. Våldtäktsbegreppets utvidgning de senaste tio åren kan illustrera detta. Genom ett antal domstolsavgöranden har reformering skett, vilket göra att *våldtäkt* som straffrättsligt begrepp nu kommit att avlägsna sig helt från sin lexikalisk betydelse. Och det har utlovats en så kallad samtyckeslagstiftning, det vill säga att avsaknaden av samtycke skall vara tillräckligt för brottet våldtäkt.
Allt detta är gott och väl. Men det vore värdefullt om medier och politiker jämte den allmänhet de tjänar påminde sig vissa straffprocessuella grunder, innan ropen på reform skallar och drevet mot domstolarnas tillämpning går. Reformer som bygger på missförstånd är nämligen inte mycket att ha.
Krister Thelin är före detta statssekreterare och domare, bosatt i Frankrike