Du gamla, du fria

Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering
Ann-Sofie Dahl
Medströms Bokförlag 2014

Moderaterna firar 110 år den 17 oktober. Resan från det Allmänna valmansförbundet till Nya Moderaterna har varit händelserik, inte minst inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är ett område som i årtionden engagerat många och lämnat ett stort avtryck på både Sverige och vår omvärld.

Ann-Sofie Dahl har en bred och djupgående kunskap om partiet vilket märks i hur omfattande informationen är om dess historia och rötter. Till att börja med hur mycket av kärnan i utrikespolitiken som har varit och är begreppet frihet och alla dess nyanser. Om det finns en blå tråd i 110 år av utrikespolitik är det just frihetsbegreppet. Det kan man se från engagemanget för finländarna under vinterkriget till stödet för balternas frigörelse på 80- och 90-talet.

Geografiskt har Norden i allmänhet och Finland i synnerhet alltid haft en särställning i högerns hjärta. I modern tid har det även kommit att omfatta de baltiska länderna. Engagemanget för närområdet bottnar i ett historiskt stormaktsperspektiv, det faktum att Sverige är Nordens största land och de långa djupa kulturella banden. Det är först runt 40-talet och framåt som det började talas om Europatanken. Dahl poängterar att Högerpartiet, partinamnet innan bytet till Moderaterna, började driva frågan om svenskt medlemskap i EU:s föregångare EEC så tidigt som på 1960-talet.

Generellt brukar man säga att utrikespolitiken i Sverige kantas av stort samförstånd, men det har också funnits tider med stor polemik. Dahl nämner tre perioder där striden om utrikespolitiken var som hetsigast mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Först under 1950-talet vilket kulminerade i “Hjalmarsonaffären” 1959 då Socialdemokraterna cementerade sin dominans över svensk utrikes- och säkerhetspolitik för decennier framåt. Den andra under Vietnamkriget och den tredje på 1980-talet i kombination med framför allt ubåtsjakten. Konfliktlinjen handlade i grunden ofta om att Moderaterna förespråkade en tydligare positionering vad gällde relationerna till Sovjetunionen och USA med preferens för den senare, något Socialdemokraterna starkt motsatte sig.

Särskilt framträdande bland Moderaterna under tiden från 80-talet och framåt är självfallet Carl Bildt som har blivit lite av partiets utrikespolitiska nestor. På 1980-talet var han involverad i debatten med Socialdemokraterna i bland annat ubåtsfrågan. Som statsminister var han, tillsammans med andra viktiga personer som Margaretha af Ugglas och Ulf Dinkelspiel, drivande i att få in Sverige i EU och stödja de baltiska länderna. Lägg till också alla de åtskilliga uppdrag han har haft utanför partipolitiken.

Just därför var förväntningarna höga när han 2006 gjorde comeback i partipolitiken för att bli utrikesminister. Under tiden med Alliansregeringen tillhörde alla ministerposter i Utrikesdepartementet Moderaterna, för att inte nämna att statsministern var moderat, och på så sätt har man haft ett betydande inflytande när det kommit till utformningen av regeringens utrikespolitik.

Tyngdpunkten flyttades från Socialdemokraternas traditionella FN-linje till en Europalinje. Det var inte så förvånande eftersom det länge funnits en dos skepsis mot FN, både mot dess struktur och de oheliga konstellationerna som dominerar där. I särskilt fokus kom östra Europa och relationerna med Ryssland att hamna 2014 i och med protesterna på Majdan i Kiev och Rysslands annektering av Krimhalvön.

Ett område som Dahl lyfter fram är biståndspolitiken, vilken inte alltid får den uppmärksamhet som den förtjänar. Det svenska biståndet uppgår till många miljarder kronor och är bland de största utgiftsposterna i statsbudgeten. Förväntningarna var inte höga när regeringen tillträde 2006 men med Gunilla Carlsson vid rodret visade det sig att det fanns mycket att uträtta. Det handlade om att göra biståndet mer resultatinriktat, att minska antalet biståndsmottagande länder och att fokusera på tillväxt, demokrati och mänskliga rättigheter. Nyckelordet var som alltid frihet.

Framträdande i boken är också försvarsfrågan. Under parollen Försvaret främst! var det länge en hörnsten inte bara i politiken utan själva partisjälen. I och med förnyelseprocessen som började efter valet 2002 blev försvarsfrågan nedprioriterad. Det handlade om att ändra en gammal bild och att göra Moderaterna till ett mer valbart parti. Med facit i hand har det onekligen spelat en roll i varför partiet varit framgångsrikt i valen, men i efterdyningarna av riksdagsvalet 2014 finns det röster som vill se en omvärdering.

En annan fråga som går hand i hand med försvaret är den om NATO-medlemskap som i realiteten överläts åt Finland och Socialdemokraterna att styra över, även om stora steg togs under de två mandatperioderna för att utöka och utveckla samarbetet med försvarsalliansen.

Boken ger läsaren en ingående insyn i Moderaternas utrikes- och säkerhetspolitiska historia. För den som vill veta mer finns det en utförlig käll- och litteraturförteckning. Det går förstås inte att sia om framtiden, men som det står i de avslutande meningarna i boken: ”det moderata partiet har en lång tradition av internationellt engagemang, för Sverige i tiden. Och så lär det förbli.”

Zebulon Carlander är distriktsstyrelseledamot i Moderata ungdomsförbundet Östergötland och studerar statsvetenskap vid Linköpings universitet.