Dubbelmoralen i Thüringen

Den senaste månaden har Goethe, Schiller och Nietzsches Thüringen blivit känt långt utanför landets gränser, men denna gången inte på grund av någon högre kultur. Istället har den politiska dubbelmoralen firat stora segrar i delstatsparlamentet i Erfurt, skriver Magnus Ehrenberg.

Den tyska delstaten Thüringen grundades officiellt 1920 och återuppstod efter murens fall. Med bara lite mer än två miljoner invånare är det inte Tysklands mest kända ”Bundesland”, inte heller i Tyskland. Men, om man nämner kulturpersonligheter som Goethe, Schiller och Nietzsche vet många vad man talar om.

De och många andra författare, kompositörer och filosofer bodde under många år i Weimar, staden som fram tills andra världskriget under flera hundra år sågs som ett viktigt centrum för tysk kultur.

Den senaste månaden har dock Thüringen blivit känt långt utanför landets gränser, men denna gången inte på grund av någon högre kultur. Istället har den politiska dubbelmoralen firat stora segrar i delstatsparlamentet i Erfurt.

Fram tills 2015 styrdes Thüringen av CDU i olika konstellationer. Men 2015 tog vänsterpartiets Bodo Ramelow över som regeringschef tillsammans med dom gröna och SPD, det socialdemokratiska partiet. Inom SPD fanns och finns det ett historisk motstånd, framförallt i dom östra delstaterna. Detta då socialisterna som styrde DDR såg SPD som en större fiende än andra partier. Medan CDU och FDP fortsatte att verka i DDR, inkoopererades SPD i ”statspartiet” SED, mot sin vilja. Det var därför ett stort steg för SPD att gå in som minoritetspartner i Ramelows regering.

Men, vid valet, hösten 2019 förlorade man sin majoritet och månade långa koalitionsförhandlingar vidtog. Problemet var att det högerpopulistiska, i Thüringen närmast extremistiska AfD, blev näst största parti, efter Vänsterpartiet (Die Linke) och före CDU.

Den 6 februari genomfördes så valet av Ministerpresident i parlamentet. Ramelow hoppades på CDUs röster. I den tredje valomgången ställdes Ramelow mot FDPs Thomas Kemmerich. Kemmerich vann och sensationen – eller skandalen – var ett faktum. En liberal hade blivit regeringschef med högerpopulisternas hjälp. Under några få timmar twittrade en del borgerliga politiker gratulationstexter, men redan nästa dag insåg de flesta att detta kanske inte var riktigt bra.

Vänstern var självklart bäst på att göra de grövsta jämförelserna med hur Weimarrepubliken föll då borgerliga politiker inte kunde hålla gränsen mot nazisterna. Nyval krävdes av många. Trycket på CDU och FDP blev så stort att Annegret Kramp Karrenbauer, CDUs partiledare och Tysklands försvarsminister meddelade att hon ämnade avgå under våren. Kemmerich avgick snabbt som regeringschef.

Nyval ville knappt någon ha då rädslan var stor att AfD skulle växa ännu mer. Istället blev det på nytt dags att välja regeringschef den 4:e mars. Bodo Ramelow ställdes mot AfD-mannen Höcke som för övrigt står under bevakning av den tyska författningsdomstolen. CDU och FDP lade ner sina röster och Ramelow leder nu en minoritetsregering vilket i sig är mycket ovanligt i Tyskland.

So far so good. Ramelow kunde dra många höga moraliska växlar på detta. Han kunde ses i varje talkshow. Men dagen efter var det slut med moralen. När ett nytt presidium i parlamentet skulle väljas röstade Ramelow på AfDs kandidat. Något som CDU och FDP för övrigt vägrat ända sedan förra Förbundsdagsvalet. Vissa journalister tyckte inte detta var acceptabelt, men de avfärdades av Ramelow och co.

Nu har dock många gröna och socialdemokratiska politiker fått sig en rejäl läxa. Om denna kommer att minnas ända tills nästa val återstå att se.

Magnus Ehrenberg är grundare och direktör för Ehrenberg Sørensen Kommunikation Gmbh