Dumping, en parasit på frihandeln
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DUMPING,
EN PARASIT PÅ FRIHANDELN
Av jur. och fil. kand. JAN RYDSTRÖM
DET allmänna politiska frihetskrav, som tog sig uttryck i Atlantdeklarationen 1941, innefattade även frihet för handeln. Det var
ett program som innebar konkurrensens återställande. Mellankristidens konstlade handelshinder skulle röjas undan. Tullarna skulle
sänkas, subventionerna skulle undvikas. Handeln skulle återgivas
den rörelsefrihet som den tidigare haft. Frihandelns förnyelse
skulle vara det slutliga målet. Detta var en politik som inspirerats
av Förenta staterna och som efter kriget fick sin ivrigaste tillskyndare i dessa. Hela det internationella handelspolitiska förnyelsearbetet kom också att präglas av dessa tankegångar efter
kriget.
Bland de ideer, som detta program baserades på, återfinner man
den centrala frihandelstanken: att en vara skall tillverkas där
den göres bäst och billigast och att den skall försäljas utan diskriminering. Om en tillverkare säljer sin vara för 10 kronor på
hemmamarknaden bör han då också, enligt frihandelsläran, sälja
den för 10 kronor på export. De extra kostnader som alltid tillkomma vid exportförsäljning, och som utgöras av frakt, försäkring
och agentkostnader i det främmande landet betraktas som självständiga ekonomiska operationer, som visserligen skola betalas av
köparen, men som dock icke få belasta exportpriset som sådant.
Exportpriset skall sålunda vara ett fob-pris eller ett pris från
fabrik. Om tillverkaren, i det givna exemplet, försäljer sin vara för
10 kronor cif köparen, blir det ju säljaren som betalar frakt och
försäkring. Därmed reduceras hans pris för varan som sådan med
dessa kostnader, vilket betyder att han säljer varan billigare på
export än på sin egen hemmamarknad. Han diskriminerar således
och det vill man i frihandelns intresse komma bort ifrån. Man
frågar sig då om sådan diskriminering, som beskrivits här, är
358
——–~-~—
—–..,..—–~
Dumping, en parasit på frihandeln
vanlig. Och svaret blir otvivelaktigt ja. Man har till på köpet ett
särskilt namn på den. Den kallas vanligen för dumping.
Vad menas då, exakt uttryckt, med dumping? Ursprungligen har
man nog med dumping- som betyder »utstjälpning»- menat en
exportförsäljning till uppseendeväckande låga priser, ja så låga
att de understigit produktionskostnaderna. Detta är en uppfattning som ännu är mycket allmän både i Sverige och i utlandet.
Dumping, såsom man nu uppfattar den, är emellertid en annan
sak. Den finnes beskriven i flera länders lagstiftning och, vilket är
betydelsefullare, även i det internationella Allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) som biträtts av ett trettiotal stater, däribland Sverige. Enligt dessa definitioner är dumping en exportförsäljning till lägre priser än dem man betingar sig på exportlandets hemmamarknad. Åven en mycket liten skillnad i priset
utgör dumping.
Förutsättningen för att en hård och för importlandets industri
skadebringande dumping skall kunna fortgå är nästan alltid, att
det dumpande landet är skyddat av tillräckligt höga tullmurar.
Om så är fallet kan dumpingexporten inte skeppas tillbaka och
störa den egna hemmamarknaden. Industrien i det land som utsättes för dumping kan ej heller konkurrera på lika villkor med
den dumpande industrien på dess egen hemmamarknad. Ån mindre
går det att dumpa tillbaka på dess hemmamarknad. Det kan ges
många exempel på detta. I vissa fall kunna de höga skyddstullarna
i det dumpande exportlandet möjliggöra en dumping som leder
till högst egendomliga resultat. För några år sedan utexperimenterade ett svenskt företag rationella, prissänkande metoder på ett
tillverkningsområde. Metoderna voro överlägsna alla tidigare
kända. I skydd av höga tullmurar började då företag i utlandet,
som arbetade med de gamla, dyrbarare metoderna, att dumpa hårt
på den svenska marknaden. Möjligheten att konkurrera tillbaka
eller dumpa tillbaka var så gott som utesluten på grund av de
höga tullarna i det dumpande landet. Resultatet blev att det
svenska företaget fick sänka sina priser under produktionskostnaderna och nu överväger att nedlägga sin – rationellare och
billigare – produktion.
En annan förutsättning för framgångsrik dumping är att det
land som blir utsatt för dumping i regel bör ha låga tullar och
därmed vara tämligen oskyddat för denna konkurrensmetod. Det
är nämligen alltid (frihandels- eller) lågtulländerna som bli hårdast drabbade av dumpingen. Man brukar också peka på, att en
359
J an Rydström
kartell- eller monopolsituation, eller en statlig priskontroll i det
dumpande landet brukar underlätta dumping.
Ser man sedan på orsaken varför man dumpar, kan man skilja
på kortfristig dumping och på långfristig. Vid kortfristig dumping
kan det bero på att man vill bli av med ett för stort lager utan
att släppa ut det på sin egen hemmamarknad och pressa priserna
där. Motivet kan också vara att man vill söka hålla kvar en utlandsmarknad i konkurrensen med importlandets egen industri
eller försöka erövra nya marknader. När det gäller långfristig
dumping är orsaken litet svårare att förklara. Man kan dock i
korthet säga, att det är en allmän uppfattning att en utökning
av produktionen ofta möjliggör billigare tillverkningsmetoder.
Möjligheten att tillämpa lägre priser vid utvidgning av marknaden på internationellt område anses därför rent industriekonomiskt vara riktigt. Det torde därför vara tämligen vanligt, att
företag bedriva en måttlig dumping under normala eller något
dämpade konjunkturer. En sådan obetydlig dumping väcker i regel
ingen uppmärksamhet.
När det gäller fördelar och nackdelar med dumping brukar man
säga, att kortfristig dumping alltid är till skada för importlandet.
Dess produktion och kommers förryckes av de plötsliga underbuden. Beträffande långvarig dumping svävar man mera på målet.
Det är bra för ett land, säger man, att det kan få fördelen av en
långvarig dumping, vilket ju innebär konstant låga priser på
varan. Men att den skall ske i skydd av exportlandets höga tullar
och den dumpande industrien därigenom icke behöver frukta för
någon konkurrens på hemmamarknaden, anser man inte vara just.
Det är dock mycket svårt att uppleta något praktiskt fall, där en
kraftig dumping fortsatt varaktigt, varför spörsmålet är av mera
teoretiskt intresse.
I alla de internationella sammanhang som dumping kommit
under diskussion har den också kraftigt fördömts. Så gjorde den
stora ekonomiska genevekongressen 1927, så gjorde Nationernas
Förbund vid flera tillfällen, så gjorde havannakonferensen och
så gör Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Ofta framhöll
man då det drag av obillighet som dumpingen förlänades genom
att högprotektionistiska länder i skydd av sina tullmurar dumpade på frihandelsländer eller lågtullsländer. Dumpingen framstod
sålunda som en parasit på frihandeln – en parasit som borde
avlägsnas. En sådan inställning leder ju närmast till att man
borde förbjuda all dumping, och förfölja den varhelst den döke
360
• Dumping, en parasit på frihandeln
upp och hur obetydlig den än vore. Rent teoretiskt är detta naturligtvis riktigt ur frihandelssynpunkt. I praktiken skulle det dock
bli alltför komplicerat att ingripa mot all dumping. Det skulle
ej heller ha någon förnuftig mening att så in absurdum driva
frihandelslärans (immanenta) krav på kamp mot dumping. I
Havannastadgan och GATT ger man också en fingervisning om
att så icke bör ske. I dessa aktstycken fördömes icke all dumping.
Det är endast det slags dumping som är skadebringande för industrien i importlandet, som man tar avstånd från.
Som skydd mot sådan dumping rekommendera de båda aktstyckena antidumpingtullar. I Kanada infördes de 1904, i Australien
1906, i Sydafrika 1914, i Förenta Staterna 1921. Grundprincipen i
de lagar som reglera sådana tullar är mycket enkel. Om någon
exporterar en vara billigare än vad varan kostar på hemmamarknaden så lägger importlandet på en tull som uppgår till skillnaden
mellan hemmamarknadspriset i exportlandet och exportpriset. I
praktiken uppstår emellertid ibland svårigheter att fastställa ett
korrekt hemmamarknadspris och ibland också att fastställa det
riktiga exportpriset. Härvid bör man dock ha i minnet den föredömliga princip, som svenska generaltullstyrelsen brukar följa,
nämligen att inga tekniska svårigheter få hindra genomförandet
.av ett beslut. Svårigheterna att pålägga antidumpingtullar äro
för övrigt icke oöverstigliga. Jämfört med andra förvaltningsrättsliga problem (till exempel beskattningsfrågan) synas de vara
ganska blygsamma.
Det har i denna korta översikt ej varit möjligt att gå in på
några detaljer. Avsikten har endast varit att påvisa, att dumping
är en företeelse som strider mot frihandelns principer, att de som
vill hävda dessa böra bekämpa dumping med all kraft, och att
antidumpingtullar till sin natur icke äro protektionistiska utan
frihandelsvänliga, man skulle i detta sammanhang kunna säga
JlOlisiära.
26-533447 Svensk Tidskrift 1953 361
EN PARASIT PÅ FRIHANDELN
Av jur. och fil. kand. JAN RYDSTRÖM
DET allmänna politiska frihetskrav, som tog sig uttryck i Atlantdeklarationen 1941, innefattade även frihet för handeln. Det var
ett program som innebar konkurrensens återställande. Mellankristidens konstlade handelshinder skulle röjas undan. Tullarna skulle
sänkas, subventionerna skulle undvikas. Handeln skulle återgivas
den rörelsefrihet som den tidigare haft. Frihandelns förnyelse
skulle vara det slutliga målet. Detta var en politik som inspirerats
av Förenta staterna och som efter kriget fick sin ivrigaste tillskyndare i dessa. Hela det internationella handelspolitiska förnyelsearbetet kom också att präglas av dessa tankegångar efter
kriget.
Bland de ideer, som detta program baserades på, återfinner man
den centrala frihandelstanken: att en vara skall tillverkas där
den göres bäst och billigast och att den skall försäljas utan diskriminering. Om en tillverkare säljer sin vara för 10 kronor på
hemmamarknaden bör han då också, enligt frihandelsläran, sälja
den för 10 kronor på export. De extra kostnader som alltid tillkomma vid exportförsäljning, och som utgöras av frakt, försäkring
och agentkostnader i det främmande landet betraktas som självständiga ekonomiska operationer, som visserligen skola betalas av
köparen, men som dock icke få belasta exportpriset som sådant.
Exportpriset skall sålunda vara ett fob-pris eller ett pris från
fabrik. Om tillverkaren, i det givna exemplet, försäljer sin vara för
10 kronor cif köparen, blir det ju säljaren som betalar frakt och
försäkring. Därmed reduceras hans pris för varan som sådan med
dessa kostnader, vilket betyder att han säljer varan billigare på
export än på sin egen hemmamarknad. Han diskriminerar således
och det vill man i frihandelns intresse komma bort ifrån. Man
frågar sig då om sådan diskriminering, som beskrivits här, är
358
——–~-~—
—–..,..—–~
Dumping, en parasit på frihandeln
vanlig. Och svaret blir otvivelaktigt ja. Man har till på köpet ett
särskilt namn på den. Den kallas vanligen för dumping.
Vad menas då, exakt uttryckt, med dumping? Ursprungligen har
man nog med dumping- som betyder »utstjälpning»- menat en
exportförsäljning till uppseendeväckande låga priser, ja så låga
att de understigit produktionskostnaderna. Detta är en uppfattning som ännu är mycket allmän både i Sverige och i utlandet.
Dumping, såsom man nu uppfattar den, är emellertid en annan
sak. Den finnes beskriven i flera länders lagstiftning och, vilket är
betydelsefullare, även i det internationella Allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) som biträtts av ett trettiotal stater, däribland Sverige. Enligt dessa definitioner är dumping en exportförsäljning till lägre priser än dem man betingar sig på exportlandets hemmamarknad. Åven en mycket liten skillnad i priset
utgör dumping.
Förutsättningen för att en hård och för importlandets industri
skadebringande dumping skall kunna fortgå är nästan alltid, att
det dumpande landet är skyddat av tillräckligt höga tullmurar.
Om så är fallet kan dumpingexporten inte skeppas tillbaka och
störa den egna hemmamarknaden. Industrien i det land som utsättes för dumping kan ej heller konkurrera på lika villkor med
den dumpande industrien på dess egen hemmamarknad. Ån mindre
går det att dumpa tillbaka på dess hemmamarknad. Det kan ges
många exempel på detta. I vissa fall kunna de höga skyddstullarna
i det dumpande exportlandet möjliggöra en dumping som leder
till högst egendomliga resultat. För några år sedan utexperimenterade ett svenskt företag rationella, prissänkande metoder på ett
tillverkningsområde. Metoderna voro överlägsna alla tidigare
kända. I skydd av höga tullmurar började då företag i utlandet,
som arbetade med de gamla, dyrbarare metoderna, att dumpa hårt
på den svenska marknaden. Möjligheten att konkurrera tillbaka
eller dumpa tillbaka var så gott som utesluten på grund av de
höga tullarna i det dumpande landet. Resultatet blev att det
svenska företaget fick sänka sina priser under produktionskostnaderna och nu överväger att nedlägga sin – rationellare och
billigare – produktion.
En annan förutsättning för framgångsrik dumping är att det
land som blir utsatt för dumping i regel bör ha låga tullar och
därmed vara tämligen oskyddat för denna konkurrensmetod. Det
är nämligen alltid (frihandels- eller) lågtulländerna som bli hårdast drabbade av dumpingen. Man brukar också peka på, att en
359
J an Rydström
kartell- eller monopolsituation, eller en statlig priskontroll i det
dumpande landet brukar underlätta dumping.
Ser man sedan på orsaken varför man dumpar, kan man skilja
på kortfristig dumping och på långfristig. Vid kortfristig dumping
kan det bero på att man vill bli av med ett för stort lager utan
att släppa ut det på sin egen hemmamarknad och pressa priserna
där. Motivet kan också vara att man vill söka hålla kvar en utlandsmarknad i konkurrensen med importlandets egen industri
eller försöka erövra nya marknader. När det gäller långfristig
dumping är orsaken litet svårare att förklara. Man kan dock i
korthet säga, att det är en allmän uppfattning att en utökning
av produktionen ofta möjliggör billigare tillverkningsmetoder.
Möjligheten att tillämpa lägre priser vid utvidgning av marknaden på internationellt område anses därför rent industriekonomiskt vara riktigt. Det torde därför vara tämligen vanligt, att
företag bedriva en måttlig dumping under normala eller något
dämpade konjunkturer. En sådan obetydlig dumping väcker i regel
ingen uppmärksamhet.
När det gäller fördelar och nackdelar med dumping brukar man
säga, att kortfristig dumping alltid är till skada för importlandet.
Dess produktion och kommers förryckes av de plötsliga underbuden. Beträffande långvarig dumping svävar man mera på målet.
Det är bra för ett land, säger man, att det kan få fördelen av en
långvarig dumping, vilket ju innebär konstant låga priser på
varan. Men att den skall ske i skydd av exportlandets höga tullar
och den dumpande industrien därigenom icke behöver frukta för
någon konkurrens på hemmamarknaden, anser man inte vara just.
Det är dock mycket svårt att uppleta något praktiskt fall, där en
kraftig dumping fortsatt varaktigt, varför spörsmålet är av mera
teoretiskt intresse.
I alla de internationella sammanhang som dumping kommit
under diskussion har den också kraftigt fördömts. Så gjorde den
stora ekonomiska genevekongressen 1927, så gjorde Nationernas
Förbund vid flera tillfällen, så gjorde havannakonferensen och
så gör Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Ofta framhöll
man då det drag av obillighet som dumpingen förlänades genom
att högprotektionistiska länder i skydd av sina tullmurar dumpade på frihandelsländer eller lågtullsländer. Dumpingen framstod
sålunda som en parasit på frihandeln – en parasit som borde
avlägsnas. En sådan inställning leder ju närmast till att man
borde förbjuda all dumping, och förfölja den varhelst den döke
360
• Dumping, en parasit på frihandeln
upp och hur obetydlig den än vore. Rent teoretiskt är detta naturligtvis riktigt ur frihandelssynpunkt. I praktiken skulle det dock
bli alltför komplicerat att ingripa mot all dumping. Det skulle
ej heller ha någon förnuftig mening att så in absurdum driva
frihandelslärans (immanenta) krav på kamp mot dumping. I
Havannastadgan och GATT ger man också en fingervisning om
att så icke bör ske. I dessa aktstycken fördömes icke all dumping.
Det är endast det slags dumping som är skadebringande för industrien i importlandet, som man tar avstånd från.
Som skydd mot sådan dumping rekommendera de båda aktstyckena antidumpingtullar. I Kanada infördes de 1904, i Australien
1906, i Sydafrika 1914, i Förenta Staterna 1921. Grundprincipen i
de lagar som reglera sådana tullar är mycket enkel. Om någon
exporterar en vara billigare än vad varan kostar på hemmamarknaden så lägger importlandet på en tull som uppgår till skillnaden
mellan hemmamarknadspriset i exportlandet och exportpriset. I
praktiken uppstår emellertid ibland svårigheter att fastställa ett
korrekt hemmamarknadspris och ibland också att fastställa det
riktiga exportpriset. Härvid bör man dock ha i minnet den föredömliga princip, som svenska generaltullstyrelsen brukar följa,
nämligen att inga tekniska svårigheter få hindra genomförandet
.av ett beslut. Svårigheterna att pålägga antidumpingtullar äro
för övrigt icke oöverstigliga. Jämfört med andra förvaltningsrättsliga problem (till exempel beskattningsfrågan) synas de vara
ganska blygsamma.
Det har i denna korta översikt ej varit möjligt att gå in på
några detaljer. Avsikten har endast varit att påvisa, att dumping
är en företeelse som strider mot frihandelns principer, att de som
vill hävda dessa böra bekämpa dumping med all kraft, och att
antidumpingtullar till sin natur icke äro protektionistiska utan
frihandelsvänliga, man skulle i detta sammanhang kunna säga
JlOlisiära.
26-533447 Svensk Tidskrift 1953 361