Eduard Spranger
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EDUARD SPRANGER
Den 17 september 1963 avled professor Eduard Spranger i Tiibingen.
Hela hans liv var ägnat åt att levandegöra och konkretisera humanitetsidealet på alla områden av uppfostran. Hans öden för tanken till
det antika ordet ”dygd är mod”.
År 1924 utgav professorn i filosofi och pedagogik vid Berlins universitet Eduard Spranger en ”Psychologie des Jugendalters”. År 1957
hade denna bok sålts i 100.000 ex.
enbart på tyska och blivit översatt
till nygrekiska, svenska (av Alf
Ahlberg 1927, 3 uppl. 1956), urdu,
lettiska, engelska, holländska, finska, japanska och spanska. Bokens
universella spridning är paradoxal.
Spranger försäkrar, att han på
grund av sitt begränsade material
företrädesvis beskriver och tolkar
själslivet hos den moderna tyska
manliga stadsungdomen, i synnerhet den skolbildade, mot bakgrunden av den tyska kulturen under
150 år. Detta är sant, även om han
ofta till jämförelse tar fram vad
Charlotte Biihler och andra ungdomspsykologiens pionjärer iakttagit hos flickor.
En av Sprangers lärjungar, dr
Käte Silber, nu professor i Edinburgh, har nog lämnat en väsentlig
49
Av fil. dr ELOF AKESSON
del av förklaringen till bokens popularitet, då hon skriver: ”Jag läste
den 1925 med största entusiasm.
Hur är det möjligt, frågade jag mig
häpen gång på gång, att författaren
kan förstå mitt innersta så djupt?
Här var alla mina fröjder och lidanden, varje ung människas förhoppningar och strävanden blottade med
så mycken insikt och klarhet men
också medkänsla och takt, att hennes bekymmer att vara oförstådd
tycktes avlägsnat alltifrån detta
ögonblick.” Ungdomspsykologen
Eduard Spranger predikar inte,
uppfostrar inte, han har ingenting
av den beskyddande hållning som
ligger i vårt ord ”ungdomsvård”,
men han förtalar inte heller eller
förgrovar, han behandlar inte de
unga som en flock djur utan som
personer med egenvärde, ambitioner som de knappt själva vågar tala
om, oförnuftiga beteenden som blir
meningsfulla när man ser dem i
deras sammanhang. Med andra ord:
Spranger odlar en förstående psykologi av en ny typ. Han anser att
biologiska, sociologiska och statistiska undersökningar och förklaningar är bra på sitt sätt men
att de är otillräckliga, om man
vill förstå själslivets meningsfulla
50
strukturer, om man vill begripa
vartill allt detta växande syftar och
vilka spår ungdomens upplevelser
lämnar kvar i den mogna personligheten. Den uppskattning, Sprangers psykologi blivit föremål för i
vitt skilda länder, visar att han lyckats med hjälp av sitt specifika
material illustrera själsliga sammanhang som väsentligen återfinnes hos all ungdom- tidsomständigheter, krig och fred, ekonomi
och teknik, kulturarv och bildningsgrad, nationalitet, demokrati
och diktatur må sedan ha makt att
på olika sätt färga upplevelserna
och förskjuta tyngdpunkterna i de
ungas liv.
Då Spranger gav ut sin ungdomspsykologi, hade han varit professor
i tolv år (från 1912 i Leipzig, från
1919 i Berlin) och hade redan bakom sig en ansedd produktion på
andra områden. Tillhörig en köpmanssläkt var han född i Berlin
den 27 juni 1882 och hade gått igenom ett av stadens mest ansedda
gymnasier, då han 1900 började
studera filosofi och historia vid
universitetet. Där mötte han i
Friedrich Paulsen och Wilhelm
Dilthey två inspirerande lärare,
som mer än andra skulle bestämma
hans inriktning. Friedrich Paulsen
satte sin ära i att ge blivande lärare
vid gymnasier och universitet deras
vetenskapliga skolning i pedagogik,
men han var också en skolpolitiker
av rang, och i början av detta sekel
stod han på höjden av sitt inflytande genom sitt nära förhållande
till den mäktige, reformvänlige
preussiske kulturministern F. Althoff. Ända fram mot 1800-talets
slut hade det helklassiska gymnasiet ensamt varit grundskola för universitetet i Tyskland, men från
naturvetenskapligt håll hade man
länge krävt en reform, och Friedrich Paulsen hade bland humanisterna varit den stridbare förkämpen för det tredelade gymnasium
(vars ena linje var reallinje) som
1901 fick lika rätt att sända alla
sina lärjungar till universitetet.
Efter Paulsens död 1908 utgav
Spranger hans ”Gesammelte pädagogische Abhandlungen” (1912).
Det var likaså de experimentellt
och matematiskt arbetande naturvetenskapernas framgångar, som
tvingat de humanistiska kulturvetenskaperna till den logiska och
metodiska självprövning som i
Wilhelm Dilthey hade en av sina
lärdaste, mest vidsynta och djupsinniga företrädare. Spranger kastade sig direkt in i kritiken av det
historiska förnuftet och var redan
vid 23 års ålder färdig med sin
doktors- och docentavhandling,
”Die Grundlagen der Geschichtswissenschaft”. Den kan läsas med
nöje och behållning än i dag, icke
minst därför att han behandlar sin
samtids historiska och filosofiska
auktoriteter med en så elegant
respektlöshet.
Under de närmaste åren ägnade
sig Spranger åt att utforska Wilhelm von Humboldis bildningsideal
och insatser i det preussiska underli
——~—~~—~—-~—— –·-~·–
visningsväsendets historia. Resultatet blev två arbeten av bestående
värde: ”Wilhelm von Humboldt
und die Humanitätsidee” (1909)
och ”Wilhelm von Humboldt und
die Reform des Bildungswesens”
(1910). Spranger betraktar Humboldt som humanitetsidealets filosof framför alla andra, Schiller
icke undantagen. Tre väsentliga
moment ingår i humanitetsiden:
individualitet, universalitet, totalitet. Dess utgångspunkt är aktningen för varje människas egenart och egenvärde. Men individualiteten är alltid något begränsad.
I humaniteten ligger en fordran på
att denna begränsning skall vidgas
och övervinnas genom en allsidig
bildning såväl av intelligensen som
av känsla och vilja. En alltför rik
assimilering av kultur kan dock
lätt leda till splittring, om icke helhetskravet beaktas. Det individuella och det universella måste hållas samman i en personlig form.
Detta är uppfostrans och självuppfostrans egentliga och svåraste uppgift: att främja en samlad och harmoniskt avvägd personlighet, och
denna uppgift kan endast lösas
från fall till fall.
Begränsningen i Humboldts uppfattning av humanitetsidealet ligger enligt Spranger i hans aristokratism: fullkomnande! av den
egna individualiteten betonas starkare än den praktiska människokärleken. Spranger hävdar, att den
sociala humanitet, som besjälat
uppfostrare från Comenius till Pes- 51
talozzi, icke får saknas i bildningsidealet.
Den oöverskådliga rikedomen av
mänskliga individualiteter framtvingar nu frågan: hur skall vi förstå människornas olika naturer?
Är det endast möjligt att iakttagande följa enskilda människors utveckling? Eller är det blott möjligt
att undersöka vissa för flertalet
gemensamma funktioner och reaktioner och se efter hur de statistiskt
fördelar sig på en mängd individer?
Om dessa två vägar vore de enda
som står öppna för en objektiv
människokunskap, skulle vi enligt
Spranger helt sakna förmåga att
ange allmänna riktlinjer för uppfostran av olika grupper av människor, ty ingen statistik, som vet
vad den gör, kan uppställa normer.
Vi kan – så menar Spranger –
försöka skaffa oss en överblick över
individualiteternas vida fält genom
att ordna dem efter ideala grundtyper. Detta är det ena huvudproblem som behandlas i hans andra
mest spridda arbete: ”Lebensformen”. Det publicerades först som
en skiss i festskriften till Alois
Riehl 1914 men utkom i mera genomfört skick som bok 1921 och
har sedan dess under ständiga omarbetningar utgått i ett flertal upplagor och översättningar. Basen för
en sådan typlära måste vara en
bred och rik åskådning av personer
i historien och samtiden. Med en
isolerande och idealiserande metod
arbetade sig Spranger sedan fram
till ett antal rena idealtyper. Dessa
___’–_.··_______________]
52
skiljer sig från varandra genom sin
förhärskande inriktning på ett visst
värdeområde. ”Säg mig vad som är
värdefullt för dig, och jag skall
säga dig vem du är.” Spranger
uppställer sex sådana grundtyper,
den teoretiska,den ekonomiska, den
estetiska, den sociala människan,
maktmänniskan och den religiösa
människan. Var och en av dessa
typer utmärker sig för en säregen
totalstruktur d. v. s. deras strävan
är samlad kring förverkligandet av
ett visst slags värden. Men i en total personlighet av en viss typ finner man också alltid strävanden
efter andra värden inorganiserade
som delstrukturer. Den teoretiska
människan, som är inriktad på att
förvärva kunskap, att uppdaga sanningen om verkligheten, har också
ett ekonomiskt drag, då hon vill
utnyttja sitt vetande för sitt eget
livsuppehälle; hon har ett estetiskt
drag, då hon njuter av en vetenskaplig lösnings elegans och skönhet; hon är social, då hon vill glädja andra med sin kunskap; hon är
maktmänniska då hon vill härska
genom att veta; hon är religiös, då
hon känner vördnad inför sanningen som något heligt och oantastligt. På analogt sätt förhåller det
sig också med delstrukturerna i de
andra idealtyperna. Här öppnar sig
ett stort fält för fortsatta undersökningar. Spranger betonar, att
historiska personer oftast är blandtyper, och att en mängd överbetoningar av olika drag kommer till
stånd genom omgivningens och den
historiska situationens tryck. De
skilda typerna har också olika sårbara punkter och visar olika tendenser till att bli andligt deformerade.
Betydelsen av denna differentiella psykologi ligger enligt Spranger icke minst däri, att vi kan förstå
hur kollektiva andliga enheter uppstår därigenom att total- eller delstrukturers prestationer hos olika
människor är likriktade och
åstadkommer ett objektivt ( =
transsubjektivt) resultat. Vad som
håller olika grupper av människor
samman, är detsamma som gör en
individ till en helhet, nämligen strä-
van efter vissa värden, och det innebär en förfalskning och förvridning av vår kunskap om de mänskliga samhällena, ifall man t. ex. antar att den sammanhållande kraften hos dem alla är av ekonomisk
art.
Sprangers typlära har hälsats
med bifall från många håll, här i
Sverige bl. a. av John Landquist.
Den har också blivit kritiserad, och
Spranger själv har varit mycket
öppen för kritiken och kompletterat och förtydligat sina schemata.
Många pedagoger och psykologer
har hämtat uppslag ur den för vidare forskning och för praxis.
Men det andra huvudproblemet i
”Lebensformen”, det etiska normproblemet, är icke mindre intressant behandlat. Det etiska värdet
är enligt Spranger icke ett självständigt värde vid sidan av de
grundvärden, som konstituerar de
…..
olika personlighetstyperna, utan är
något som spelar roll för dem alla
i vissa situationer. Dels ligger det
inte i själva inriktningen på ett
visst värdeområde någon garanti
mot misstag – människan kan
mycket väl råka ut för att eftersträva skenvärden. Dels kan faktorer av skilda slag åstadkomma förvirring i den av personlighetstypen
betingade organisationen och så-
lunda inre konflikter uppstå. När
en människa upplever motsättningen mellan subjektivt eftersträvade
värden och objektiva värden eller
inre konflikter, möter hon ett
”böra”. Detta är absolut, men dess
innehåll är alltid relativt. Den
etiska principen blir sålunda trofasthet mot och respekt för den säregna personlighetens högsta livsmöjligheter – humanitetsidealet i
ny formulering.
Efter Versaillesfreden 1919, då
inflationsvågen över Tyskland hotade att skölja bort allt medborgerligt ansvar och all ekonomisk trygghet, fylldes den pedagogiska världen, från folkskolan upp till universitetet, av en yrvaken rådvillhet,
som tog sig uttryck i mer eller
mindre radikala reformplaner. studenterna kom tillbaka från den
slagna armen och fann, att universitetslärarna i allmänhet var världsfrämmande perukstockar, som med
komiskt allvar föredrog sina välgrundande åsikter angående allt
slags totalt likgiltiga materier. Men
kring Eduard Sprangers kateder
flockades de i hundratal. En av
————–
53
dem, numera lektor Arnold Littmann i Stockholm, har å hela sin
generations vägnar vittnat så: ”I
denne universitetsprofessors person
hade vetenskapen återvunnit sin
värdighet, studiet sin mening och
universitetet sin äkta funktion”.
Spranger deltog outtröttligt i 20-
talets diskussioner om folkskola,
gymnasium, begåvningsurval, yrkesundervisning, lärareutbildning,
universitetsorganisation, det fria
folkbildningsarbetet och mycket
annat. Han tillhörde 1926-37 den
fasta medarbetarstaben i tidskriften ”Erziehung” (ensam utgivare
därav 1938-43). Samtidigt publicerade han det ena inlägget efter
det andra i brännande vetenskapliga frågor, framför allt av historieteoretisk och psykologisk art. Hans
lugna, fasta röst trängde igenom
partimurarna, och mer och mer betraktades han som en auktoritet
ovan vimlet, en ny ”Preceptor Germaniae”. Men han vann inte denna
ställning genom principlösa kompromisser eller mångtydiga, till intet förpliktande fraser. Läser man
t. ex. hans bidrag till festskriften
för Georg Kerschensteiner (1924)
om Generationerna och det klassiskas betydelse i uppfostran, så finner man inte bara en villig lyssnare
till ungdomens röster utan också
en obeveklig försvarare av värden,
som han funnit vara omistliga.
Men i arbetslöshetens kölvatten
följde hitlerismen. Vid 1930-talets
början fick den allt fler anhängare
bland studenterna. Deras organisa- … .;~·-~– >
54
tioner reste anspråk på att få kontrollera universitetsundervisningen
och forskningen. Förföljelser mot
lärare för deras åsikter och ras
blev allt vanligare. Efter Hitlers
makttillträde i januari 1933 blev
det snart uppenbart att nazis åsyftade en fullständig politisering av
forskningen. Spranger hörde till
dem som satte sig till motvärn. När
den tyska studentkåren i april 1933
på universitetets anslagstavla satte
upp sina ”12 teser mot den otyska
andan”, varav nr 5 löd: ”Juden
kan blott tänka judiskt. Skriver
han tyska, så ljuger han”, såg
Spranger häri en kränkning av
universitetets vetenskapliga karaktär, och när han den 24 april överraskades av ett skriftligt meddelande, att en herr XY utnämnts till
professor i ”politisk pedagogik” vid
Berlins universitet, ingav Spranger
den 25 april 1933 sin avskedsansökan.
Byråkratien – som i alla länder
skickligt tillämpar samma effektiva kvävningsmetoder mot självständiga personer drog ut på ärendet. Spranger sökte genom von
Papen audiens hos Fiihrern själv
men fick efter lång väntan besked
om att Hitler hade viktigare saker
att beställa. De nazistiska studenterna fortsatte sina trakasserier.
Professorerna förlorade modet –
ingen enda följde Sprangers exempel, trots mängder av privata sympatibevis. En välsinnad juris professor förklarade för Spranger, att
det var ”dårskap av en enskild att
sätta sig upp emot staten”. Det
stod snart klart för Spranger, att
han antingen måste återgå till sitt
ämbete eller lämna landet. När han
slutligen, i början av juni 1933,
blev uppkallad till kulturminister
Rust, lyckades han åstadkomma en
någorlunda hedersam reträtt. Men
eftersom han icke kunde medverka
till universitetets politisering, måste
han arbeta i skuggan. Det gjorde
han också med eftertryck, men i
sitt inre var han nära förtvivlan.
Professor Edwin Redslob har berättat om en nattlig promenad i
Weimar efter ett möte i GoetheGesellschaft vid mitten av 30-talet,
då Spranger utgöt sitt hjärta. Han
hade inga illusioner om de nya
maktägarnas avsikter. – säkerligen var det en lättnad, ja, kanske
räddningen för Spranger, att han
1936 blev kallad till Japan som
gästprofessor och fick stanna där
under ett år. Den dagliga övningen
i att förstå en främmande kultur
och den varma förståelse för hans
humanism, varmed japanska lärare, studenter och auditorier av annat slag överallt mötte honom, var
ett förnyelsens bad. När han återkom till Berlin, dröjde det inte
länge, tills kriget bröt ut och de
allra svåraste hemsökelser träffade
den tyska rikshuvudstaden, men
Sprangers kraft var obruten och
hans auktoritet vid universitetet
återställd. År 1942 gav han ut en
av sina finaste skrifter, ”Goethes
W eltanschauung”.
Efter det misslyckade attentatet
mot Hitler den 20 juli 1944 blev
Sprangers situation åter kritisk. I
början av september häktades han
av Gestapo, och ingen visste något
om hans öde. Det antas på goda
grunder, att det var den japanske
ambassadören Oshimas demareher
som mest bidrog till att Gestapo
släppte Spranger i början av december.
När Berlin efter sönderbombningen av de inre stadsdelar, där universitetet och dess institutioner var
belägna, ockuperades 1945, hemställde universitetets decimerade
lärarekår till Spranger att överta rektoratet. Han ställde sig till
förfogande och fick posten som
ockupationsmakternas kommissarie. Han gjorde allt vad i hans förmåga stod för att rädda och samla
spillrorna av universitetet, så att
forskning och undervisning skulle
komma i gång igen. Det hör till krigets tragikomiska inslag, att hans
försök att skaffa universitetet provisoriska lokaler inom den brittiska sektorn, strandade på den brittiske kommendantens förklaring,
att man inte kunde väcka Sovjets
misstro mot de andra ockupationsmakternas lojalitet genom att tilllåta en sådan flyttning. Till denna
tragikomedi får väl också räknas,
att Sprangers villa i Dahlem genast
blev rekvirerad av den amerikanska
ockupationsmakten och familjen
Spranger förvisad till källarvåningen utan fri tillgång ens till professorns bibliotek. Under tiden fick
han kallelse till professurer både i
55
Hamburg och i Tiibingen, och sommaren 1946 flyttade han till Tubingen.
Där fortsatte han ända till sin
död sitt vetenskapliga och pedagogiska verk genom undervisning och
skriftställeri. Sedan han blivit emeritus vid 70 års ålder, anlitades han
ofta som föredragshållare vid kurser, konferenser och skolavslutningar. Han blev alltmer älskad av
människor i alla åldrar och av alla
samhällsklasser. Hedersbetygelserna kom slag i slag: 1951-54 satt
han i presidiet för Deutsche Forschungsgemeinschaft, 1952 fick han
det hanseatiska Goethepriseti Hamburg, 1956 blev han hedersledamot
av Deutsche Akademie fiir Sprache
und Dichtung. Han levde i ett sällsynt lyckligt men barnlöst äktenskap med Susanne Conrad ända
till fem månader före sin död, och
deras hem blev centrum, man kan
nästan säga vallfartsort för människor från många håll, icke minst
från Japan.
I hans mycket betydande skrifter
från de senaste årtiondena, bland
vilka jag här blott vill nämna ”Pestalozzis Denkformen” (1947), ”Pä-
dagogische Perspektiven” (1952),
”Der unbekannte Gott” (1954),
”Der Eigengeist der Volksschule”
(1955) och ”Das Gesetz der ungewoliten Nebenwirkungen in der
Erziehung” (1962), kan man finna
en strävan efter monumental enkelhet. Han är fortfarande lika omsorgsfull, lika analytiskt noggrann,
men han vill bli förstådd av så
.f —————-~—,-~·-:~~–~—————————————·
56
många som möjligt, och han är
helt och hållet befriad från vantron
på den lärda jargongen. Det är humanism i mogen, ädel gestalt, och
vill man förstå hur den är grundad
i hans natur och uppfostran, så
skall man läsa Axel von Harnacks
berättelse om hur Eduard Spranger
skänkte en vinteröverrock åt hans
gamle fader, den berömde excellensen Adolf von Harnack, när han i
januari 1921 hade blivit bestulen
på sin rock på universitetet. Den
står att läsa i vängåvan ”Eduard
Spranger. Bildnis eines geistigen
Menschen unserer Zeit”, som utgavs av Hans Wenke till 75-årsdagen 1957. Där står också mycket
annat som är värt att minnas om
en stor tänkares och uppfostrares
gärning.
Den 17 september 1963 avled professor Eduard Spranger i Tiibingen.
Hela hans liv var ägnat åt att levandegöra och konkretisera humanitetsidealet på alla områden av uppfostran. Hans öden för tanken till
det antika ordet ”dygd är mod”.
År 1924 utgav professorn i filosofi och pedagogik vid Berlins universitet Eduard Spranger en ”Psychologie des Jugendalters”. År 1957
hade denna bok sålts i 100.000 ex.
enbart på tyska och blivit översatt
till nygrekiska, svenska (av Alf
Ahlberg 1927, 3 uppl. 1956), urdu,
lettiska, engelska, holländska, finska, japanska och spanska. Bokens
universella spridning är paradoxal.
Spranger försäkrar, att han på
grund av sitt begränsade material
företrädesvis beskriver och tolkar
själslivet hos den moderna tyska
manliga stadsungdomen, i synnerhet den skolbildade, mot bakgrunden av den tyska kulturen under
150 år. Detta är sant, även om han
ofta till jämförelse tar fram vad
Charlotte Biihler och andra ungdomspsykologiens pionjärer iakttagit hos flickor.
En av Sprangers lärjungar, dr
Käte Silber, nu professor i Edinburgh, har nog lämnat en väsentlig
49
Av fil. dr ELOF AKESSON
del av förklaringen till bokens popularitet, då hon skriver: ”Jag läste
den 1925 med största entusiasm.
Hur är det möjligt, frågade jag mig
häpen gång på gång, att författaren
kan förstå mitt innersta så djupt?
Här var alla mina fröjder och lidanden, varje ung människas förhoppningar och strävanden blottade med
så mycken insikt och klarhet men
också medkänsla och takt, att hennes bekymmer att vara oförstådd
tycktes avlägsnat alltifrån detta
ögonblick.” Ungdomspsykologen
Eduard Spranger predikar inte,
uppfostrar inte, han har ingenting
av den beskyddande hållning som
ligger i vårt ord ”ungdomsvård”,
men han förtalar inte heller eller
förgrovar, han behandlar inte de
unga som en flock djur utan som
personer med egenvärde, ambitioner som de knappt själva vågar tala
om, oförnuftiga beteenden som blir
meningsfulla när man ser dem i
deras sammanhang. Med andra ord:
Spranger odlar en förstående psykologi av en ny typ. Han anser att
biologiska, sociologiska och statistiska undersökningar och förklaningar är bra på sitt sätt men
att de är otillräckliga, om man
vill förstå själslivets meningsfulla
50
strukturer, om man vill begripa
vartill allt detta växande syftar och
vilka spår ungdomens upplevelser
lämnar kvar i den mogna personligheten. Den uppskattning, Sprangers psykologi blivit föremål för i
vitt skilda länder, visar att han lyckats med hjälp av sitt specifika
material illustrera själsliga sammanhang som väsentligen återfinnes hos all ungdom- tidsomständigheter, krig och fred, ekonomi
och teknik, kulturarv och bildningsgrad, nationalitet, demokrati
och diktatur må sedan ha makt att
på olika sätt färga upplevelserna
och förskjuta tyngdpunkterna i de
ungas liv.
Då Spranger gav ut sin ungdomspsykologi, hade han varit professor
i tolv år (från 1912 i Leipzig, från
1919 i Berlin) och hade redan bakom sig en ansedd produktion på
andra områden. Tillhörig en köpmanssläkt var han född i Berlin
den 27 juni 1882 och hade gått igenom ett av stadens mest ansedda
gymnasier, då han 1900 började
studera filosofi och historia vid
universitetet. Där mötte han i
Friedrich Paulsen och Wilhelm
Dilthey två inspirerande lärare,
som mer än andra skulle bestämma
hans inriktning. Friedrich Paulsen
satte sin ära i att ge blivande lärare
vid gymnasier och universitet deras
vetenskapliga skolning i pedagogik,
men han var också en skolpolitiker
av rang, och i början av detta sekel
stod han på höjden av sitt inflytande genom sitt nära förhållande
till den mäktige, reformvänlige
preussiske kulturministern F. Althoff. Ända fram mot 1800-talets
slut hade det helklassiska gymnasiet ensamt varit grundskola för universitetet i Tyskland, men från
naturvetenskapligt håll hade man
länge krävt en reform, och Friedrich Paulsen hade bland humanisterna varit den stridbare förkämpen för det tredelade gymnasium
(vars ena linje var reallinje) som
1901 fick lika rätt att sända alla
sina lärjungar till universitetet.
Efter Paulsens död 1908 utgav
Spranger hans ”Gesammelte pädagogische Abhandlungen” (1912).
Det var likaså de experimentellt
och matematiskt arbetande naturvetenskapernas framgångar, som
tvingat de humanistiska kulturvetenskaperna till den logiska och
metodiska självprövning som i
Wilhelm Dilthey hade en av sina
lärdaste, mest vidsynta och djupsinniga företrädare. Spranger kastade sig direkt in i kritiken av det
historiska förnuftet och var redan
vid 23 års ålder färdig med sin
doktors- och docentavhandling,
”Die Grundlagen der Geschichtswissenschaft”. Den kan läsas med
nöje och behållning än i dag, icke
minst därför att han behandlar sin
samtids historiska och filosofiska
auktoriteter med en så elegant
respektlöshet.
Under de närmaste åren ägnade
sig Spranger åt att utforska Wilhelm von Humboldis bildningsideal
och insatser i det preussiska underli
——~—~~—~—-~—— –·-~·–
visningsväsendets historia. Resultatet blev två arbeten av bestående
värde: ”Wilhelm von Humboldt
und die Humanitätsidee” (1909)
och ”Wilhelm von Humboldt und
die Reform des Bildungswesens”
(1910). Spranger betraktar Humboldt som humanitetsidealets filosof framför alla andra, Schiller
icke undantagen. Tre väsentliga
moment ingår i humanitetsiden:
individualitet, universalitet, totalitet. Dess utgångspunkt är aktningen för varje människas egenart och egenvärde. Men individualiteten är alltid något begränsad.
I humaniteten ligger en fordran på
att denna begränsning skall vidgas
och övervinnas genom en allsidig
bildning såväl av intelligensen som
av känsla och vilja. En alltför rik
assimilering av kultur kan dock
lätt leda till splittring, om icke helhetskravet beaktas. Det individuella och det universella måste hållas samman i en personlig form.
Detta är uppfostrans och självuppfostrans egentliga och svåraste uppgift: att främja en samlad och harmoniskt avvägd personlighet, och
denna uppgift kan endast lösas
från fall till fall.
Begränsningen i Humboldts uppfattning av humanitetsidealet ligger enligt Spranger i hans aristokratism: fullkomnande! av den
egna individualiteten betonas starkare än den praktiska människokärleken. Spranger hävdar, att den
sociala humanitet, som besjälat
uppfostrare från Comenius till Pes- 51
talozzi, icke får saknas i bildningsidealet.
Den oöverskådliga rikedomen av
mänskliga individualiteter framtvingar nu frågan: hur skall vi förstå människornas olika naturer?
Är det endast möjligt att iakttagande följa enskilda människors utveckling? Eller är det blott möjligt
att undersöka vissa för flertalet
gemensamma funktioner och reaktioner och se efter hur de statistiskt
fördelar sig på en mängd individer?
Om dessa två vägar vore de enda
som står öppna för en objektiv
människokunskap, skulle vi enligt
Spranger helt sakna förmåga att
ange allmänna riktlinjer för uppfostran av olika grupper av människor, ty ingen statistik, som vet
vad den gör, kan uppställa normer.
Vi kan – så menar Spranger –
försöka skaffa oss en överblick över
individualiteternas vida fält genom
att ordna dem efter ideala grundtyper. Detta är det ena huvudproblem som behandlas i hans andra
mest spridda arbete: ”Lebensformen”. Det publicerades först som
en skiss i festskriften till Alois
Riehl 1914 men utkom i mera genomfört skick som bok 1921 och
har sedan dess under ständiga omarbetningar utgått i ett flertal upplagor och översättningar. Basen för
en sådan typlära måste vara en
bred och rik åskådning av personer
i historien och samtiden. Med en
isolerande och idealiserande metod
arbetade sig Spranger sedan fram
till ett antal rena idealtyper. Dessa
___’–_.··_______________]
52
skiljer sig från varandra genom sin
förhärskande inriktning på ett visst
värdeområde. ”Säg mig vad som är
värdefullt för dig, och jag skall
säga dig vem du är.” Spranger
uppställer sex sådana grundtyper,
den teoretiska,den ekonomiska, den
estetiska, den sociala människan,
maktmänniskan och den religiösa
människan. Var och en av dessa
typer utmärker sig för en säregen
totalstruktur d. v. s. deras strävan
är samlad kring förverkligandet av
ett visst slags värden. Men i en total personlighet av en viss typ finner man också alltid strävanden
efter andra värden inorganiserade
som delstrukturer. Den teoretiska
människan, som är inriktad på att
förvärva kunskap, att uppdaga sanningen om verkligheten, har också
ett ekonomiskt drag, då hon vill
utnyttja sitt vetande för sitt eget
livsuppehälle; hon har ett estetiskt
drag, då hon njuter av en vetenskaplig lösnings elegans och skönhet; hon är social, då hon vill glädja andra med sin kunskap; hon är
maktmänniska då hon vill härska
genom att veta; hon är religiös, då
hon känner vördnad inför sanningen som något heligt och oantastligt. På analogt sätt förhåller det
sig också med delstrukturerna i de
andra idealtyperna. Här öppnar sig
ett stort fält för fortsatta undersökningar. Spranger betonar, att
historiska personer oftast är blandtyper, och att en mängd överbetoningar av olika drag kommer till
stånd genom omgivningens och den
historiska situationens tryck. De
skilda typerna har också olika sårbara punkter och visar olika tendenser till att bli andligt deformerade.
Betydelsen av denna differentiella psykologi ligger enligt Spranger icke minst däri, att vi kan förstå
hur kollektiva andliga enheter uppstår därigenom att total- eller delstrukturers prestationer hos olika
människor är likriktade och
åstadkommer ett objektivt ( =
transsubjektivt) resultat. Vad som
håller olika grupper av människor
samman, är detsamma som gör en
individ till en helhet, nämligen strä-
van efter vissa värden, och det innebär en förfalskning och förvridning av vår kunskap om de mänskliga samhällena, ifall man t. ex. antar att den sammanhållande kraften hos dem alla är av ekonomisk
art.
Sprangers typlära har hälsats
med bifall från många håll, här i
Sverige bl. a. av John Landquist.
Den har också blivit kritiserad, och
Spranger själv har varit mycket
öppen för kritiken och kompletterat och förtydligat sina schemata.
Många pedagoger och psykologer
har hämtat uppslag ur den för vidare forskning och för praxis.
Men det andra huvudproblemet i
”Lebensformen”, det etiska normproblemet, är icke mindre intressant behandlat. Det etiska värdet
är enligt Spranger icke ett självständigt värde vid sidan av de
grundvärden, som konstituerar de
…..
olika personlighetstyperna, utan är
något som spelar roll för dem alla
i vissa situationer. Dels ligger det
inte i själva inriktningen på ett
visst värdeområde någon garanti
mot misstag – människan kan
mycket väl råka ut för att eftersträva skenvärden. Dels kan faktorer av skilda slag åstadkomma förvirring i den av personlighetstypen
betingade organisationen och så-
lunda inre konflikter uppstå. När
en människa upplever motsättningen mellan subjektivt eftersträvade
värden och objektiva värden eller
inre konflikter, möter hon ett
”böra”. Detta är absolut, men dess
innehåll är alltid relativt. Den
etiska principen blir sålunda trofasthet mot och respekt för den säregna personlighetens högsta livsmöjligheter – humanitetsidealet i
ny formulering.
Efter Versaillesfreden 1919, då
inflationsvågen över Tyskland hotade att skölja bort allt medborgerligt ansvar och all ekonomisk trygghet, fylldes den pedagogiska världen, från folkskolan upp till universitetet, av en yrvaken rådvillhet,
som tog sig uttryck i mer eller
mindre radikala reformplaner. studenterna kom tillbaka från den
slagna armen och fann, att universitetslärarna i allmänhet var världsfrämmande perukstockar, som med
komiskt allvar föredrog sina välgrundande åsikter angående allt
slags totalt likgiltiga materier. Men
kring Eduard Sprangers kateder
flockades de i hundratal. En av
————–
53
dem, numera lektor Arnold Littmann i Stockholm, har å hela sin
generations vägnar vittnat så: ”I
denne universitetsprofessors person
hade vetenskapen återvunnit sin
värdighet, studiet sin mening och
universitetet sin äkta funktion”.
Spranger deltog outtröttligt i 20-
talets diskussioner om folkskola,
gymnasium, begåvningsurval, yrkesundervisning, lärareutbildning,
universitetsorganisation, det fria
folkbildningsarbetet och mycket
annat. Han tillhörde 1926-37 den
fasta medarbetarstaben i tidskriften ”Erziehung” (ensam utgivare
därav 1938-43). Samtidigt publicerade han det ena inlägget efter
det andra i brännande vetenskapliga frågor, framför allt av historieteoretisk och psykologisk art. Hans
lugna, fasta röst trängde igenom
partimurarna, och mer och mer betraktades han som en auktoritet
ovan vimlet, en ny ”Preceptor Germaniae”. Men han vann inte denna
ställning genom principlösa kompromisser eller mångtydiga, till intet förpliktande fraser. Läser man
t. ex. hans bidrag till festskriften
för Georg Kerschensteiner (1924)
om Generationerna och det klassiskas betydelse i uppfostran, så finner man inte bara en villig lyssnare
till ungdomens röster utan också
en obeveklig försvarare av värden,
som han funnit vara omistliga.
Men i arbetslöshetens kölvatten
följde hitlerismen. Vid 1930-talets
början fick den allt fler anhängare
bland studenterna. Deras organisa- … .;~·-~– >
54
tioner reste anspråk på att få kontrollera universitetsundervisningen
och forskningen. Förföljelser mot
lärare för deras åsikter och ras
blev allt vanligare. Efter Hitlers
makttillträde i januari 1933 blev
det snart uppenbart att nazis åsyftade en fullständig politisering av
forskningen. Spranger hörde till
dem som satte sig till motvärn. När
den tyska studentkåren i april 1933
på universitetets anslagstavla satte
upp sina ”12 teser mot den otyska
andan”, varav nr 5 löd: ”Juden
kan blott tänka judiskt. Skriver
han tyska, så ljuger han”, såg
Spranger häri en kränkning av
universitetets vetenskapliga karaktär, och när han den 24 april överraskades av ett skriftligt meddelande, att en herr XY utnämnts till
professor i ”politisk pedagogik” vid
Berlins universitet, ingav Spranger
den 25 april 1933 sin avskedsansökan.
Byråkratien – som i alla länder
skickligt tillämpar samma effektiva kvävningsmetoder mot självständiga personer drog ut på ärendet. Spranger sökte genom von
Papen audiens hos Fiihrern själv
men fick efter lång väntan besked
om att Hitler hade viktigare saker
att beställa. De nazistiska studenterna fortsatte sina trakasserier.
Professorerna förlorade modet –
ingen enda följde Sprangers exempel, trots mängder av privata sympatibevis. En välsinnad juris professor förklarade för Spranger, att
det var ”dårskap av en enskild att
sätta sig upp emot staten”. Det
stod snart klart för Spranger, att
han antingen måste återgå till sitt
ämbete eller lämna landet. När han
slutligen, i början av juni 1933,
blev uppkallad till kulturminister
Rust, lyckades han åstadkomma en
någorlunda hedersam reträtt. Men
eftersom han icke kunde medverka
till universitetets politisering, måste
han arbeta i skuggan. Det gjorde
han också med eftertryck, men i
sitt inre var han nära förtvivlan.
Professor Edwin Redslob har berättat om en nattlig promenad i
Weimar efter ett möte i GoetheGesellschaft vid mitten av 30-talet,
då Spranger utgöt sitt hjärta. Han
hade inga illusioner om de nya
maktägarnas avsikter. – säkerligen var det en lättnad, ja, kanske
räddningen för Spranger, att han
1936 blev kallad till Japan som
gästprofessor och fick stanna där
under ett år. Den dagliga övningen
i att förstå en främmande kultur
och den varma förståelse för hans
humanism, varmed japanska lärare, studenter och auditorier av annat slag överallt mötte honom, var
ett förnyelsens bad. När han återkom till Berlin, dröjde det inte
länge, tills kriget bröt ut och de
allra svåraste hemsökelser träffade
den tyska rikshuvudstaden, men
Sprangers kraft var obruten och
hans auktoritet vid universitetet
återställd. År 1942 gav han ut en
av sina finaste skrifter, ”Goethes
W eltanschauung”.
Efter det misslyckade attentatet
mot Hitler den 20 juli 1944 blev
Sprangers situation åter kritisk. I
början av september häktades han
av Gestapo, och ingen visste något
om hans öde. Det antas på goda
grunder, att det var den japanske
ambassadören Oshimas demareher
som mest bidrog till att Gestapo
släppte Spranger i början av december.
När Berlin efter sönderbombningen av de inre stadsdelar, där universitetet och dess institutioner var
belägna, ockuperades 1945, hemställde universitetets decimerade
lärarekår till Spranger att överta rektoratet. Han ställde sig till
förfogande och fick posten som
ockupationsmakternas kommissarie. Han gjorde allt vad i hans förmåga stod för att rädda och samla
spillrorna av universitetet, så att
forskning och undervisning skulle
komma i gång igen. Det hör till krigets tragikomiska inslag, att hans
försök att skaffa universitetet provisoriska lokaler inom den brittiska sektorn, strandade på den brittiske kommendantens förklaring,
att man inte kunde väcka Sovjets
misstro mot de andra ockupationsmakternas lojalitet genom att tilllåta en sådan flyttning. Till denna
tragikomedi får väl också räknas,
att Sprangers villa i Dahlem genast
blev rekvirerad av den amerikanska
ockupationsmakten och familjen
Spranger förvisad till källarvåningen utan fri tillgång ens till professorns bibliotek. Under tiden fick
han kallelse till professurer både i
55
Hamburg och i Tiibingen, och sommaren 1946 flyttade han till Tubingen.
Där fortsatte han ända till sin
död sitt vetenskapliga och pedagogiska verk genom undervisning och
skriftställeri. Sedan han blivit emeritus vid 70 års ålder, anlitades han
ofta som föredragshållare vid kurser, konferenser och skolavslutningar. Han blev alltmer älskad av
människor i alla åldrar och av alla
samhällsklasser. Hedersbetygelserna kom slag i slag: 1951-54 satt
han i presidiet för Deutsche Forschungsgemeinschaft, 1952 fick han
det hanseatiska Goethepriseti Hamburg, 1956 blev han hedersledamot
av Deutsche Akademie fiir Sprache
und Dichtung. Han levde i ett sällsynt lyckligt men barnlöst äktenskap med Susanne Conrad ända
till fem månader före sin död, och
deras hem blev centrum, man kan
nästan säga vallfartsort för människor från många håll, icke minst
från Japan.
I hans mycket betydande skrifter
från de senaste årtiondena, bland
vilka jag här blott vill nämna ”Pestalozzis Denkformen” (1947), ”Pä-
dagogische Perspektiven” (1952),
”Der unbekannte Gott” (1954),
”Der Eigengeist der Volksschule”
(1955) och ”Das Gesetz der ungewoliten Nebenwirkungen in der
Erziehung” (1962), kan man finna
en strävan efter monumental enkelhet. Han är fortfarande lika omsorgsfull, lika analytiskt noggrann,
men han vill bli förstådd av så
.f —————-~—,-~·-:~~–~—————————————·
56
många som möjligt, och han är
helt och hållet befriad från vantron
på den lärda jargongen. Det är humanism i mogen, ädel gestalt, och
vill man förstå hur den är grundad
i hans natur och uppfostran, så
skall man läsa Axel von Harnacks
berättelse om hur Eduard Spranger
skänkte en vinteröverrock åt hans
gamle fader, den berömde excellensen Adolf von Harnack, när han i
januari 1921 hade blivit bestulen
på sin rock på universitetet. Den
står att läsa i vängåvan ”Eduard
Spranger. Bildnis eines geistigen
Menschen unserer Zeit”, som utgavs av Hans Wenke till 75-årsdagen 1957. Där står också mycket
annat som är värt att minnas om
en stor tänkares och uppfostrares
gärning.