Edward Hamilton: Churchills nej till fredsförhandling räddade den fria världen
Våren 1940 attackerades Västeuropa av Nazi-Tyskland. Hitlers blietzkrieg hade nått Calais och Dunkirk. Storbritanniens existens hotades på allvar. I ett avgörande läge pressades den nyutnämnde premiärministern Winston Churchill att inleda fredsförhandlingar med Hitler, via Mussolini. Engelsmännen valde att kämpa vidare. Fred till vilket pris som helst kan aldrig accepteras.
Slutet av maj 1940 var ödesdagar för Västeuropa. Hitler hade släppt lös sina framåtryckande pansarförband och kört över Belgien, Holland och Luxemburg. Den brittiska expeditionsstyrkan hade pressats tillbaka till atlantkusten.
I ett topphemligt memorandum ”British strategy in a certain eventuality” varnade militärledningen för konsekvenserna av en förestående tysk attack. Skulle Storbritannien fortsätta att existera?
Numera vet vi att den brittiska regeringen ställdes inför en reell möjlighet att inleda fredsförhandlingar. Pådrivande internt var Lord Halifax – dåvarande utrikesminister. På bordet låg en möjlighet att växla de brittiska kolonierna Malta, Gibraltar och ett antal afrikanska områden mot ett vapenstillestånd.
Utan mandat hade Lord Halifax – kallad ”the Holy fox” av Churchill – inlett informella samtal med den italienska ambassadören Bastianini. Åtta gånger under fyra kritiska dagar pressade Halifax på för en deal.
Vi vet hur historien slutade. Churchill valde att kämpa på. I ett internt tal till hela regeringen förkunnade han att Storbritannien inte skulle ingå ett ”fredsavtal” som skulle göra Storbritannien till en ”slavstat”. I ett uppmärksammat tal avslutade han med:
”If this long island story of ours is to end at last, let it end only when each one of us lies choking in his own blood upon the ground”.
Jag tänker på den här episoden när jag ser de kaotiska scenerna från Ovala rummet i slutet av februari 2025. Den urartade scenen där den juniora och radikaliserade vicepresidenten JD Vance bryter in är numera historisk: ”Varför är du inte tacksam? Vi vill erbjuda dig fred för att rädda Ditt land?”.
Nej, Trump och JD Vance är varken Hitler, Mussolini eller Lord Halifax. Men inbjudan till en förnedrande ”fredsförhandling” likt den som erbjöds Churchill är inte en långsökt analogi.
Kortfattat skulle Ukrainas politiska ledning acceptera att USA skulle få utvinna olja, gas och naturtillgångar. I vågskålen låg en ”säkerhetsgaranti” som bestod av amerikanska företag på marken, inte regelrätta trupper. Europa skulle skicka fredsbevarande trupper – utan reellt amerikanskt stöd.
Ingångsvärden om Ukrainas eventuella NATO-medlemskap och att rättfärdigt återfå ockuperade områden hade redan övergetts. Dagarna före mötet förkunnade dessutom Trump att Zelensky var en ”diktator”, medan Putin beskrivs som partner.
Exakt vad i detta ”erbjudande” skulle Ukrainas demokratiskt valde president Zelensky acceptera?
Var mötet försåtligt för att ge USA en exit från Ukraina-konflikten? Var den efterföljande reaktionen att dra in amerikanskt militärt stöd till Ukraina ett uttryck för ett gäng snöflingor i Vita Huset? Är Trump så pressad att få till stånd en ”fred” att han är beredd att göra vad som helst?
Kvintessensen bakom de senaste veckornas haveri är hur som helst att två supermakter – USA och Ryssland – är på väg att stycka upp ett europeiskt land mitt framför våra ögon. Likt freden i Tilsit 1807 eller Jaltakonferensen 1945 ska den europeiska ordningen definieras av stora män, i stora kostymer. Senast det skedde förhandlades halva Östeuropa bort till Sovjetryssland.
Den senaste given är att en ”fredslösning” ska ske genom att försvaga den ena parten, Ukraina. På knä ska sedan Ukraina underlåta sig att bli av med 20 procent av sitt territorium, utan löften om uppbackning i framtiden. Och med större skulder att betala än Tyskland fick på halsen efter freden i Versailles år 1919.
Nej, situationen vi hamnat i handlar inte om att Zelensky förnärmat en vice president eller klätt sig i uniform. Vi har hamnat här för att Ukraina inte kan, eller kommer, acceptera en sits som tar ifrån dem allt de har kämpat att återta: sin suveränitet.
Historien visar att det ibland är bättre att kämpa på några år – trots enorma uppoffringar – för att därefter kamma hem långsiktiga vinster. Även Europa måste vara beredda på det. Men vi är inte ens i slutet av början, kanske i mitten av början för att parafrasera Winston Churchill.
Det finns hopp vid horisonten: Ingen rysk, eller amerikansk, president varar för evigt.
Edward Hamilton är styrelseledamot Moderaterna Oscar Norra och egenföretagare
Källor:
Roberts, ”Walking with destiny” (2018)
Johnson, ”The Churchill factor” (2014)
McCarten, ”Darkest hour” (2017)