Edward Hamilton: Hjärta och hjärna behövs i västs Ukraina-strategi

Två år har gått sedan Ukraina heroiskt stod emot Rysslands anfallskrig. Konturerna av ett långdraget ställningskrig blir alltmer tydligt. Euforin inför förra årets ukrainska motoffensiv var olyckligt och har nu bytts till mer realistiska scenarier. Nu behövs en strategi som bygger på både hjärta och hjärna.

Rysslands storskaliga invasion den 24 februari 2022 innebar ett scenskifte i den europeiska säkerhetsordningen. Även om konflikten startade redan 2014 i och med Rysslands annektering av Krim, så var Moskvas blietzkrieg mot Kiev av en helt annan sort.

De ukrainska soldater som med stort mod försvarade Hostomels flygplats och stoppade anfallande stridsvagnskolonner i de norra delarna av Kievs förorter kommer evigt att gå till historien. Ukrainas motståndskraft gjorde att Ryssland fick lägga om sin anfallsstrategi, backa från Kiev och koncentrera sina militära förband till de östliga provinserna.

I takt med att väst växlade upp sitt materiella stöd kunde också ukrainska trupper återerövra vissa områden under år 2022. Såväl i Cherson-regionen som utanför Charkiv kunde den ukrainska armén genomföra framgångsrika motoffensiver.

Expectations management är avgörande i all militär och politisk strategi. När väst levererade mer avancerad krigsmateriel under vintern 2023 ökade förväntningarna på snabba resultat. För svenskt vidkommande togs beslut om att leverera bland annat artillerisystemet Archer, stridsfordon 90 och stridsvagn 122.

De positiva tongångarna höjdes under våren 2023. Experter som Inga Näslund, Rysslandsexpert vid Olof Palme Center, jämförde den stundande ukrainska motoffensiven med Normandie 1944 och pratade om ”Dagen D”. (Expressen 16/4–23).

Försvarshögskolans expert Johan Houvinen pekade på storartade anfallsplaner ner mot Melitopol och bedömde att ”jag tror att de har en relativt god chans att lyckas”. (SVT 9/5–23). Till det följde ett positivt narrativ uttryckt av experter som Johan Paasakivi, något han också fått kritik för (DN 14/11–23).

Det är lätt att med facit i hand konstatera att det var orealistiska ingångsvärden. Ukrainas militära framgångar på marken uteblev. Men även utan facit hade det var enkelt att förutse. Rent militär-operationellt tar det minst ett år att öva in effektiva rörliga förband med ny avancerad materiell som de svenska stridsfordonen utgör.

Archer-systemet levererades först i november 2023 (!). Likaså har det varit tydligt sedan lång tid tillbaka att Ukraina alltjämt saknar tillräckligt flygunderstöd.

Likafullt analyserades Rysslands försvarsstrategi för lättsamt. För varje timme en fiende får att gräva försvarsställningar ökar svårigheterna för fienden att genomföra offensiva attacker. Ryssland hade alltså minst ett år på sig att effektivt bygga försvarsbarriärer, inklusive massiva anläggande av omfattande minområden.

”Ryssland producerade ett artonhundratalskrig, med taktik från nittiohundratalet och med vapen från tvåtusentalet”, som författaren Serhii Plokhy konstaterat. Allt detta sammantaget var mer slagkraftigt än vad väst hade förväntat sig.

Så var det schysst av västerländska kommentatorer, media och politiker att hissa förväntningarna till skyarna? Tveklöst var det ett misstag.

Kanske som en konsekvens minskar nu stödet för Ukrainas sak i väst, framför allt i USA. De senaste månarna blockeras stora stödpaket i Washington DC. Den republikanska presidentkandidaten Trump hyser samtidigt en isolationistisk hållning.

Stödet från europeiskt håll är alltjämt intakt, om än mer haltande. Och på östfronten varnar Ukraina för fler förluster i takt med att ammunition och militära resurser sinar, nu senast vid reträtten i Avdiivka.

Så hur ska kriget sluta?

I min första krönika om det rysk-ukrainska kriget varnade jag för att konflikten kunde bli lång. En analys av Rysslands invasion av Afghanistan trettio år tidigare visade på en rysk motståndskraft i tio år, trots omfattande personella förluster och en gradvis tvinande rysk opinion (Svensk Tidskrift, 25 mars 2022).

Europa gör rätt i att fortsätta ge ett solitt stöd till Ukraina. Men det stöd som ges behöver nu koncentreras till att dels förstärka långsiktiga försvarslinjer, dels fortsätta ge understöd till de områden där Ukraina enklare kan nå framgång: exempelvis i den marina miljön. Därför är regeringens nyligen beslutade stödpaket som fokuserar på stridsbåt 90, luftvärn och anti-tank missile robotar (TOW) en rimlig prioritering (Regeringen, 20/2–24).

I takt med att stridslinjerna konsolideras kan mer politiska initiativ initieras för att på medellång sikt inkludera landet i den västliga familjen. Plokhy jämför Ukraina med Tyskland under kalla kriget. Det var en uppdelning som medförde att först den ena halvan (Västtyskland), sedan den andra halva (Östtyskland), gradvis inkluderades i såväl EU, som NATO.

En annan historiker, Orlando Figes, skissar på flera alternativ där det minst sannolika är att Ryssland går mot förlust (om förlust menar en total återgång från de territorier som ockuperats). Figes pekar på vikten av västerländska garantier i händelse av en eventuell förhandlingslösning.

Men hur ska det se ut och vad är Ukraina beredda att kompromissa om? Det är Ukraina som blivit berövade sitt territorium, för att inte nämna tiotusentals militära och civila dödsoffer på ukrainsk mark. Mellan raderna landar även Figes i ett slags permanent dödläge.

I första hand måste nu Ukrainas möjligheter till försvarsstrid prioriteras. Fram till USA-valet i höst måste även politiken på alla nivåer försöka förmå USA att få fram ett kraftigt stöd redan under våren i händelse av att isolationiska krafter vinner i november 2024.

Oavsett utgång i det amerikanska valet behöver Europa som helhet steppa upp och förberedas på ett utdraget förlopp.

Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra) och till vardags egenföretagare

Källor:
Figes, “The story of Russia” (2022)
Plokhy, “The Russo-Ukrainian War” (2023)