Edward Hamilton: Kungen står pall när övriga institutioner svajar

Kung Carl XVI Gustaf firar femtio år på tronen i veckan. De senaste åren har sett ett uppsving för kungahuset, samtidigt som andra historiskt viktiga institutioner underpresterat – nu senast Nobelstiftelsen och dessförinnan Svenska Akademien. I för Sverige kritiskt viktiga lägen har hans majestät konungen klivit fram som ett slags balanserad voice of reason, baserad på integritet och oberoende. Var kommer drivkraften ifrån? Spåren leder tillbaka till Jean-Baptiste Bernadotte.

Det var nästan ett symboldrag att det var just kungen som fick stopp på debaclet kring Nobel-stiftelsen förra veckan. Stiftelsens klavertramp att bjuda in Ryssland till Nobelceremonin fick förvisso partiledare av alla kulörer att markera skarpt. Men när väl kung Carl XVI Gustaf tvekade att infinna sig fick Nobelstiftelsen göra en U-sväng.

Inte bara Nobelstiftelsen har svajat under senare år. Svenska Akademien har fått löpa gatlopp för hanteringen av de uppkomna skandalerna i samband med Me Too-skandalerna.

Medan våra två kanske mest betydelsefulla institutioner – inte minst för vårt internationella anseende – ägnat sig åt självskadebeteende har monarkin stått stadigt. Vid avgörande tillfällen: som under tsunami-krisen och senast under pandemin, har Carl XVI Gustafs empatiska kommunikation gått rakt in i folkhemmet.

Svenska folkets hyser fortsatt stor tillit till monarkin. Faktum är att förtroendet för kungahuset som samhällsinstitution har ökat från knappt fyrtio procent år 2013 till stadigvarande siffror runt femtio procent de senaste åren, enligt Kantar/ Sifo senaste förtroendebarometer (mars 2023).

Ännu tydligare blir siffrorna om monarkin ställs mot alternativet republik: 68 procent tycker det är ett dåligt förslag, endast 11 procent för, enligt SOM-institutet.

Det är lätt att slås av kungens sang froid i de mest kritiska lägen som uppkommit under hans tid vid tronen. Var kommer hans coolness och pragmatism från?

Kanske finns ledtrådar i tidigare generationer Bernadotte. När jag läser Dag Sebastian Ahlanders kritikerrosade bok ”Sverige vid avgrunden 1808-1814” tecknas ett porträtt av förvisso en känslostinn gascognare Jean-Baptiste Bernadotte som är ganska otypisk det svenska kynnet, men samtidigt en pragmatiker med hög integritet.

Åren 1808 till 1814 kännetecknar de kanske mest allvarliga läget för svenskt vidkommande någonsin. Detta är åren då Axel von Fersen dödas på öppen gata i Stockholm, Sverige förlorar Finland och vårt land blir alltmer pressat från arméer från alla väderstreck.

Förutom ett säkerhetspolitiskt utsatt läge, befann sig vårt land i moraliskt förfall. Ahlander tecknar en bild av eliter som sviker folket och ett folk som är på väg att supa sig till döds. Efter många turer och enskilda individers inititativkraft – inte minst den unge löjtnant Mörner vars förfrågningar om intresse för att få tronen hörsammades av Bernadotte – rekryteras så marsalken Bernadotte och blir vald till kronprins.

Det svenska ingångsvärdet är emellertid feltänkt och man tror att Jean-Baptiste Bernadotte är en nära allierad till Napoleon Bonaparte och att Sverige därmed kan få skydd. Lite cyniskt fanns här en möjlighet att sälja ut Sverige som ett slags vasallstat till Frankrike.

Det kommer att visa sig vara helt feltänkt. Bernadotte är i verkligheten ett slags intern rival till Napoleon. Redan 1797 vittnas det om försök att finta bort den unge generalen Bernadotte från Napoleons italienska armé genom att ge honom äran att ta tillbaka standarderna till Paris. Den ambitiöse och oberoende Bernadottes relation skulle sedermera bli än mer ansträngd, efter giftermål med Napoleons ex-fästmö Desirée Clary.

Det förhindrade dock inte den franske kejsaren att belöna Jean-Baptiste Bernadotte med titeln marsalk, tillsammans med fjorton av de mest berömda franska krigsherrarna från de napoleanska krigen. Han fick också titeln Prinsen av de Pontecorvo, ett för ändamålet skapat hertigskap i närheten av Lazio.

Historikern Andrew Roberts menar att det var ett sätt för Napoleon att hålla den interna oppositionen närmare regimen. Bernadotte blev hur som helst i slutet av de napoleanska krigen satt som sysslolös i Paris, innan den svenska tronen så kallade på honom.

När väl Bernadotte blir svensk kronprins visar sig Sverige vara allt annat än en fransk vasallstat. Redan en vecka efter trontillträdet inkom ett ultimatum om att Sverige skulle förklara krig mot Storbritannien och beslagta alla brittiska fartyg i svenska hamnar. Detta lyckades Bernadotte och den svenska regeringen neutralisera till ett slags ”krig på papper”, men inte i handling. Den nye kronprinsen var lojal med Sverige och svenska intressen.

Eftervarande år visade på realpolitisk kyla och pragmatism från den nya kungen. Det kanske viktigaste var en omorientering i geopolitiken som möjliggjorde för Sverige att få andrum och skydda sig från det ryska hotet.

Vad gäller hotet från Napoleon gick Bernadotte så långt som att coacha den ryska tsaren Alexander under ett möte i Åbo under 1812 hur den ryska armén borde tygla hotet från Napoleons grande armée. Han gav råd om att inte möta Napoleon i frontalstrider, utan istället anamma en mer utdraget gerillakrigföring kombinerat med brända jordens taktik.

Den ryska analogin förefaller så klart vara oacceptabel idag. Dagens Jean-Baptiste Bernadotte kanske är att jämföra med någon som hoppar av Moskvaregimen och därefter coachar Zelensky i krigstaktik.

De efterföljande decennierna fick Sverige erfara ett lugn från tidigare kaos. Freden, potatisen och smittkoppsvaccinet gjorde sitt för att öka befolkningen med en miljon personer under hans tid vid tronen. Jordbruket fördubblades under perioden. Hans intresse för näringslivet, kombinerat med också egna investeringar var en viktig del i ett slags ny framtidsoptimism för Sverige.

När jag läser historien kanske det således finns några ledtrådar som förklarar kungens sätt att vara och agera än idag och som kanske – till skillnad från tillfälligt tillsatta ledamöter – gör att han hamnat rätt, när andra har hamnat fel.

Spåren tycks leda tillbaka till sin anfader och hans principer: Att alltid stå upp för Sveriges bästa. Att lyssna in och göra det som är realpolitiskt och moraliskt rätt och riktigt. Och att visa intresse för näringsliv och företagande, något som vi vet är avgörande för vårt välstånd.

Edward Hamilton är egenföretagare och styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra)

Källor:
Ahlander, ”Sverige vid avgrunden, 1808-1814” (2019)
Roberts, ”Napoleon – A life” (2014)