Edward Hamilton: M har inte råd att torska jobbfrågan igen
I takt med att den ekonomiska krisen accelererar förändras den politiska kartan. Tory-partiets prioritering av Rishi Sunak som premiärminister visar var vindarna blåser.Moderaterna gjorde en enastående slutspurt och vann valet 2022. Men M förlorade mot S i såväl den ekonomiska politiken, som i jobbfrågan. Det får inte ske igen om vi fortsatt ska ha en M-ledd regering efter valet 2026.
Den politiska dynamiken i London under veckan visar att den ekonomiska politiken gör come-back. Moderaternas systerparti Tories valde ekonomisk kompetens (Sunak), före mer klassiska kandidater (Johnson). Brittiska Labour ser redan fram emot en valrörelse baserad på ekonomisk-politiska konfliktlinjer.
Här hemma anammar Socialdemokraterna samma retorik. Den ensidiga kritiken mot SD ska ersättas med kritik mot Ulf Kristerssons ”Fattig-Sverige”.[1] Barkar den finansiella stabiliteten kommer arbetarrörelsen återkomma med historie-lektioner (sant eller inte spelar ingen roll) om bank- och finanskrisen på 1990-talet. Kritiken kan tyckas förutsägbar och barnsligt genomskinlig, men den är alltjämt farlig.
En M-ledd regering kommer till allt annat än ett dukat bord. Sveriges ekonomi visar på betydande problem. Inflationstakten uppgår till knappt 10 procent (!) i september. Reallönerna minskar i dagsläget i storleksordningen 7 procent. Arbetslösheten ligger stadigvarande på 7 procent, vilket motsvarar 400 000 arbetslösa.[2]
Trots de osedvanligt gynnsamma förhållandena före valet om att vinna sakfrågorna jobb och ekonomi så drog S det längsta strået. I SVT:s VALU uppgav 29 procent av S hade den bästa politiken vad gäller sysselsättning, mot endast 24 procent som tyckte att M var bäst på jobben.
31 procent tyckte samtidigt att S hade den bästa politiken för svensk ekonomi, medan 27 procent angav M. (Mönstret går igen i Novus-mätningar för augusti).
M pressas även i företagarfrågorna. Det är sant att M har kommandohöjderna när folk uppger vilket parti som är bäst på företagarfrågor. Men SD är numera största parti bland egenföretagare (!), enligt Sifo.[3] Detta är en väljargrupp som är avgörande, inte minst i Stockholm och andra storstäder där M förlorar mark.
Vän av ordning kanske vill påpeka att M vann sakfrågan om energi/ kärnkraft, som ju i valet var mer sammankopplad till den ekonomiska politiken än tidigare val. Dessutom vann M frågan om skatter och kategorin ”Din ekonomi”.
Det är sant, men det förklarar inte fullt ut varför S trots allt vinner kategorierna sysselsättning och svensk ekonomi.
Problemet för den M-ledda regeringen är att flera av de verktyg som kan strukturellt kan lösa problemen på exempelvis arbetsmarknaden är låsta. Nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen är bortförhandlade i Tidöavtalet.
Reformer för mer flexibilitet på arbetsmarknaden är i stora delar inlåsta i flera parallella treparts-förhandlingar som inkorporerar allt från arbetsrätt, till hyfsat kostsamma omställningsåtgärder. Samtliga delar är sanktionerade av M under förra mandatperioden.
Dessutom är centrala departement som arbetsmarknad- och näringsdepartementet delgivna borgerliga systerpartier, vilket är bra i sig men kanske inte stärker M:s image-problem.
Finansdepartementets två statsråd kan förvisso göra mycket, men inte allt. Vad göra?
Kristerssons regering har en genomarbetad politik för entreprenörskap som innehåller skattereformer, förenklade 3:12-regler och möjlighet att utforma en effektiv arbetsmarknadspolitik. En framåtlutad energipolitik är dessutom helt avgörande för all ekonomisk politik.
Efterfrågan på arbetskraft ter sig också stå sig, trots ekonomiska orostider. Med rätt matchningsåtgärder är mycket vunnet. Dessutom kan skärpta krav på arbetssökande, bidragstak och ett reformerat ekonomiskt bistånd sänka trösklar till jobb. Inför varje budgetförhandling måste arbetslinjen komma först från och med nu.
En M-ledd regering är efterlängtad och kommer sannolikt att uträtta bestående reformer, inte minst på de kriminal- och migrationspolitiska områdena de närmaste åren.
Men redan nu måste det strategiska siktet ligga på valet 2026. Det är inte osannolikt att Sveriges ekonomisk-politiska karta liknar Storbritanniens om tre år.
”Politiken är som att cykla – den som inte trampar ramlar”, som tidigare statsminister Göran Persson uttryckte saken. Det är bara att sätta i gång att utveckla nya skarpa policyförslag för att återerövra sakfrågorna om jobb och ekonomi.
Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra) och egenföretagare.
[1] Aftonbladet ”Förbered dig på att bli fattig med Kristersson” (5 oktober 2022)
[2] SCB arbetskraftsundersökning för september, säsongsrensad data.
[3] SvD: ”SD bäst på att mobilisera” (1 sep 2022)