Edward Hamilton: Netanyahu har haft rätt många gånger – men har han rätt nu?

Benjamin Netanyahu har lika många politiska liv som en katt. Nu pressas Bibi från alla håll. I en uttömmande självbiografi ger han en unik bild av sig själv – skrivet i ett läge där han trodde att den politiska karriären var över. Och skriven före Hamas ödesdigra attack den 7 oktober 2023. I biografin avslöjas hans personliga drivkrafter, realpolitiska strategi och avgörande vägval. Historien har gett honom rätt många gånger, men har han rätt nu?

Det är ovanligt att en sittande premiärminister hinner skriva en 650 sidor lång biografi. Men Likudledaren Benjamin ”Bibi” Netanyahu fick under 2020 och 2021 en paus i sitt ämbete, efter en av många israeliska politiska kriser. Det var långt ifrån självklart att han skulle komma tillbaka. Det gör boken Bibi – My story (2022) ovanligt uttömmande.

Netanyahu går nu sitt kanske livs svåraste framtid till mötes. I väst pressas Israel av en vikande opinion. Internationella brottsdomstolen i Haag anklagar Israels premiärminister för brott mot mänskliga rättigheter. Till det börjar koalitionsregeringen i Jerusalem att visa på tydliga sprickor, nu senast med oppositionsledare och generalen Benny Gantz som lämnar Israels krigskabinett.

Bakom rubrikerna står en man som dominerat Israels politik i snart trettio år – ständigt pressad av diplomati och krishantering i världens oroligaste region. Han blev vald till premiärminister för första gången 1993 som den yngsta på posten någonsin. Bibi har varit finansminister under Ariel Sharon på tidigt 2000-tal. Återigen premiärminister mellan 2009 och 2021. Och nu leder han den israeliska regeringen återigen. Var kommer drivkraften ifrån?

Familjen och en känsla av historisk plikt att försvara Israel och det judiska folket lyser igenom biografin. Plikten förde Netanyahu in i Israels främsta säkerhetsstyrka – Sayeret Matkal. Där deltog han i en rad operationer, inte minst under Yom Kippur kriget.

I samma styrka ingick hans storebror Yoni. En mycket nära brödrarelation fick dock ett tragiskt slut i Entebbe i Uganda under ett gisslandrama år 1976. Som kompanichef sprang Yoni Netanyahu i spetsen för styrkan. Före dess hade enheten flugit in en kopia av Ugandas diktator Idi Amins Mercedes-limousin, inklusive ugandiska flaggor, för att lura de palestinska terroristerna. De lyckades lura den första vakten, men sen startade en intensiv skottlossning som dödade Yoni Netanyahu.

Enheten lyckades frigöra 102 av 106 i gisslan. Storebroderns död uppmärksammades i hela Israel, inklusive vad som närmast kan likna en statsbegravning. Det är tydligt att denna händelse har satt djupa spår hos Benjamin Netanyahu. Händelsen påminner inte så lite om den nyligen genomförda gisslanfritagningen av fyra personer i Nuseirat på Gazaremsan.

Lika viktig är hans fader Benzion Netanyahu, som var en internationellt erkänd historiker. Han tillhörde samma generation som David Ben Gurion, Yitchak Ben Zvi och Chaim Weizman men stod för en något mer hårdför agenda. Faderns jobb förde hur som helst familjen till USA under uppväxten. Vikten av historisk kunskap lyser igenom de analyser som Bibi gör i sin biografi. På bokhyllan står böcker av Churchill och antikens historia.

Bibis fläckfria engelska som vi ibland hör på TV kommer från studier på såväl MIT som Harvard, som jobb på ansedda Boston Consulting Group (BCG) i början av 1980-talet.

Hans kommunikativa förmåga uppmärksammades tidigt när han blev utnämnd som Israels FN-ambassadör på 1980-talet, något han tidigt betonade som viktigt: ”Opinionsbildning…är den sanna kraften som kan påverka – till det bättre eller sämre – Amerikas policy gentemot Israel”. Den insikten kanske aldrig varit viktigare än nu för hans politiska överlevnad.

Bibis biografi påminner om de decennier av krig, terrorism och oro som präglat den israeliska staten från dess födelse. Netanyahus ledord genom alla konflikter och förhandlingar med motparterna har vart ”reciprocity and security” (ömsesidighet och säkerhet).

En realpolitisk kalkyl har genererat i en skepsis till de förhandlingsgivar som kommit, inte minst från demokratiska regeringar i Amerika. Det har skapat en del irritation genom åren mellan Jerusalem och Washington D.C. men också en del händelser där båda parter bjuder på sig själva.

Vid ett tillfälle är Joe Biden på besök hos paret Netanyahu i Jerusalem. Bibis fru Sara Netanyahu ska hämta mat. Då skojar Biden: ”Don´t leave me alone with this guy!”.

Men även internt inom den israeliska regeringen har hans tydliga principer skapat konflikt. Bibi motsatte sig Ariel Sharons beslut om unilateral tillbakadragning från Gaza-remsan år 2005. Han varnade rakt ut för att Hamas skulle skapa en terroristenklav. Netanyahu var då finansminister men stannade kvar på sin post för att inte skapa kaos internt och för att lyckas driva igenom en ekonomisk förnyelseagenda för Israel.

Netanyahu fick rätt om behovet av ekonomisk liberalisering i det historiskt vänsterlutande Israel. Han fick också rätt om hotet från Hamas.

Likafullt slogs han med näbbar och klor under Obama-eran för att mjuka upp relationerna med Iran som Netanyahu anser vara ett existentiellt hot Israel – inte minst om Teheran skulle få kärnvapenkapacitet. Även här får man säga att Bibi har fått rätt.

På senare år har Sverige fått erfara våld och exempel på terroristattacker. Likväl är det svårt att sitta i relativt fredliga Norden och försöka förstå det permanenta hot som Israel haft mot sig under alla år.

Den här frustrationen att omvärlden inte tycks se hotet och naivt försöker spela med i olika förhandlingsomgångar lyser igenom i Bibis biografi, men den delas faktiskt också i tidigare vittnesmål från tunga israeliska beslutsfattare.

Så här skriver exempelvis den tidigare legendariske försvarsministern Moshe Dayan i sin självbiografi (1976) (i det här fallet riktat mot arabiska regeringar):

”Israel also found terrorist activity very painful. It always seemed to me that the Arab authorities never quite understood our feelings or their implications, never grasped why we were so deeply concerned and reacted so sharply when our people were murdered, houses attacked, or roads mined by infiltrating terrorists”.

Dayan fortsätter att skriva om attacker från terrorister som kallas Fedayeen från Gazaremsan. Hur de gömmer sig bland civila palestinska flyktingar. Det diskuterades i regeringen om flyktingarna kan fördrivas ner mot Egypten efter sexdagarskriget 1967.

Statsrådet Yigal Allon var pådrivande, enligt Dayan. Men Moshe Dayan säger sig blir besviken på Allon och pekar på vikten av att UNRWA får ta hand om området. Dayans reaktion visar på en pragmatism och en känsla för människoliv som av allt att döma präglar huvuddelen av det israeliska militär-politiska etablissemanget än idag.

Hur som helst, Bibi känner en liknande misströstan om omvärldens bristande förståelse för historien. Men han har trots det lyckats med sin kanske största diplomatiska bedrift, nämligen att normalisera relationerna mellan Israel och arabiska stater som Saudiarabien och Marocko – något som förhoppningsvis kan ha långsiktigt positiv bäring i regionen.

Nu är det sommaren 2024 och Israel står med en mycket svår situation i Gazaremsan. Gisslan från 7 oktober är inte släppta. Hamas fortsätter att skjuta raketer från Rafah. Samtidigt som Hamas skyddar sig bakom mänskliga sköldar svälter civilbefolkningen.

Hur ska Gaza styras efter målen om att krossa Hamas är avklarat? Går det ens att utrota Hamas?

Hur skulle en policy som inbegriper både ömsesidighet och säkerhet se ut för en permanent fred på Gazaremsan? Är dessa principer rätt utifrån det läge som råder?

Detta är ett antal fundamentalt svåra frågor som alla som intresserar sig för konflikten måste sätta sig in i. Även rättskipare i Haag borde ha gjort det före de kastade sig in och försökte diktera spelregler i världens kanske mest perfekta konflikt.

Bibis biografi ger en del ledtrådar hur konflikten kan lösas genom ömsesidighet och säkerhet, men inte alla. Goda råd är dyra, även för en premiärminister med nio liv.

Edward Hamilton är styrelseledamot för M Östermalm (Oscar Norra) och egenföretagare

Källor:
Netanyahu B, ”Bibi – My story” (2022) – Boken har varken recenserats eller debatterats i Sverige.
Dayan M, “Story of my life” (1976)