Edward Hamilton: Okonventionella metoder låg bakom framgångsrikt Trollhättan-paket

Saab-konkursen dagarna före julhelgen 2011 utgjorde starten för en av vår tids största omställningsprogram. 3 000 personer blev arbetslösa över en natt. Rigida regelverk och bristande samordning gäckade hjälpinsatserna från start. Till slut fick regeringen runda regelverket genom kryphål i en EU-baserad globaliseringsfond. Här finns lärdomar inför den stundande omställningen av Northvolts medarbetare i Skellefteå.

Saabs konkurs den 19 december 2011 satte effektivt punkt för ett seglivat grekiskt drama med karaktärer hämtade från världens alla hörn. Det här var eran då en extravagant holländsk lyxbilsdirektör, Victor Muller, äntrade scenen. På felfri engelska skulle den svenska opinionen trollbindas för att fortsätta Saabs konstgjorda andning.

I bakgrunden figurerade ljusskygga personer som den ryska finansmannen Vladimir Antonov. Okända kinesiska bilföretag som Pang Da och Youngman höll spänningen vid liv. Svenska folket fick lära sig förkortningar som EIB (Europeiska investeringsbanken), NDRC (kinesiska näringsdepartementet) och GM (General Motors).

3 000 medarbetare i Sveriges anrikaste bilföretag fick till slut en tråkig men knappast chockerande julklapp. Den efterföljande våren skedde ett historiskt stort omställningsprogram som påverkade hela Västsverige. Men hur framgångsrikt var krispaketet?

Den dåvarande alliansregeringen hade fått förbereda sig för ett konkursbesked både en och två gånger. Ett räddningspaket kunde snabbt kommuniceras. Regeringen slog på stora trumman med en regional satsning om 450 miljoner kronor till regionen redan dagarna efter konkursbeskedet. Utbildningsinsatser stod för huvudnumret.

Andra mer kosmetiska satsningar som pågående infrastrukturplaner, ”näringslivsutveckling” och arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommunicerades. En och annan journalist kunde konstatera att dessa ”satsningar” redan fanns i den fastlagda budgetpropositionen för 2012.

Redan från start kärvade delar av utbildningsinsatserna. Det handlade i mångt och mycket om att kollektivarbetarna fick ett vagt löfte från Arbetsförmedlingen om att staten skulle betala den enskildes studier genom aktivitetsstöd (i stället för genom CSN-stöd).

Detta löfte tillsammans med uttalanden om att ”pengar är inget problem” – uttalat av den likaledes extravaganta Generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist – gjorde att fackliga företrädare och uppsagda SAAB-arbetare snabbt blev besvikna. Enligt regelverket får man inte studera i reguljär utbildning med nämnda aktivitetsstöd – en regel som justerats genom åren men alltjämt är aktuell.

Någon kom till slut på att det gick att kringgå regelverket för studier genom den Europeiska globaliseringsfonden (EGF). Svensk lagstiftning kunde rundas, med Bryssel som språngbräda.

Processen för att initiera en ansökan till EGF var seg och kördes fast i onödigt seglivade interna beredningar inom Regeringskansliet. Vid ett tillfälle hängdes undertecknad ut i IF Metalls alltmer irriterande bloggar: ”Regeringens man smet från utbildningspengar”. Men när ansökan väl var i hamn löstes den gordiska knuten upp, vilket underlättade för fler att genomgå en utbildning.

I Trollhättan liksom hösten 2024 i Skellefteå tillmäts Arbetsförmedlingen en central betydelse om man ska tro arbetsmarknadsminister Mats Perssons senaste uttalanden. Det är viktigt att förstå att det stöd som myndigheten ger är ytterst begränsad.

Viktigaste aktörerna i en svensk omställningssituation är arbetsmarknadens parters trygghetsorganisationer. Trygghetsrådet (TRR) ger stöd till tjänstemän och Trygghetsfonden (TSL) hjälper arbetare till nya jobb.

Under de första fem månaderna kunde TSL ge 7 000 individuella samtal till de 1 400 SAAB-arbetarna som omfattades av stödet. TRR kunde visa på lika goda resultat för tjänstemännen.

Efterföljande granskningar av exempelvis LO visade på Arbetsförmedlingens bristande funktion. I en intervju-serie med uppsagda Saab-arbetare kunde konstateras att ”Enligt namnet Arbetsförmedlingen ska jobb förmedlas, men så är det ju inte” (LO, 2013). Samordningen fungerade inte heller ändamålsenligt.

Omställningsorganisationerna kom till för att komplettera den statliga arbetsmarknadspolitiken, som ett slags ”grädde på moset”. Insikten för alla inblandade parter i Saab-exemplet var att dessa organisationer i stället agerade som en tydlig bottenplatta.

Vad blev till slut resultatet? Nio av tio tjänstemän vidare i jobb eller utbildning via TRR, och åtta av tio kom vidare genom TSL efter Saab-konkursen.

Den 23 september 2024 meddelar Northvolt att 1 600 personer varslas om uppsägning. Majoriteten av de som omfattas jobbar i Skellefteå. Regeringen har tillsatt en krisgrupp.

Det som skiljer Trollhättan och Skellefteå är sammansättningen av de anställda. En stor del Northvolt-anställda kommer från övriga Europa och från tredje land (utanför EU).

Vad gäller personer som rekryterats utanför EU gäller ett lönekrav om 80 procent av medianlön från och med hösten 2023. Det motsvarar drygt 28 000 kronor per månad. Om inte en uppsagd medarbetare hittat ett arbete som uppfyller lönekravet inom tre månader följer utvisning. Nu är det mer än bråttom.

13 år har gått sedan den ödesdigra hösten då Saabs öde beseglades. Men lärdomarna från de krispaket som lanserades är aktuella än idag.

Ansvariga beslutsfattare bör skyndsamt utröna vilka möjligheter som finns så att de krisinsatser som sätts in får största möjliga verkan. Om det innebär att regelverk kringgås via Bryssel är det ett billigt pris att ta.

Okonventionella metoder är ibland ett måste när jobben står på spel.

Edward Hamilton är f.d. politiskt sakkunnig (M) på Arbetsmarknadsdepartementet. Styrelseledamot M Östermalm och egenföretagare.

Källor:
LO, ”Två år efter SAAB-kraschen” (2013)
IF Metall, ”Regeringens man smet från utbildningspengarna” (maj 2012)
Regeringen, ”450 miljoner till Trollhättan och Västra Götaland” (21 dec 2011)