Edward Hamilton: Reagans reptrick om religionsfrihet går inte att göra igen

Argument om religionsfrihet var ett moraliskt nyckelargument som till slut fick Sovjetryssland på fall. Mycket talar för att president Vladimir Putins nyfödda allians med den rysk-ortodoxa kyrkan effektivt täppt till en potentiell akilleshäl. Men är Putins tsarliknande järnaxel genuin, eller endast ett cyniskt maktinstrument?

Frågan om religionens roll och inflytande i Moskvas maktstrategi aktualiserades i dagarna när den ukrainska regeringen beslutade att tvinga bort ryskvänliga präster och munkar från Petjerskaklostret i Kiev. Ukrainas politiska ledning menar, på goda grunder, att kyrkans företrädare använt klostret som plattform för att sprida krigspropaganda.

Religion är helt centralt för att förstå dynamiken bakom Rysslands maktinstrument idag, men också som en faktor bakom Sovjetunionens fall.

Kalla krigets slut beskrivs ofta som direkt följd av president Ronald Reagans stöd till afghanska gerillakrigare, missilkapprustning (Star Wars) och en gradvis urvattning av den sovjetiska realekonomin.

Men kanske än viktigare var västvärldens argument kring mänskliga rättigheter och specifikt religionsfrihet. Välkänt är hur påven Johannes Paulus II spelade en nyckelroll i den polska frihetsrörelsen under 1980-talet. Men också president Ronald Reagan betonade religionsfriheten som ett centralt frihetsargument.

Sovjetunionen var byggt på en ateistisk hållning. Landet undertryckte religiösa aktiviteter och hade ett stort antal personer, inte sällan av judisk härkomst, fängslat på grund av deras religionsutövning. Faktum är att två hundra personer var inlåsta på grund av sin trosutövning enbart under Gorbatjovs era.

Den ukrainska katolska kyrkan var förbjuden. Så var även den ukrainska ortodoxa kyrkan som fick kuvas under det ryska Moskvapatriarkatet – som även de hölls på armlängds avstånd under kommunisteran.

Under kalla krigets sista skälvande period genomförde Ronald Reagan en resa till Moskva år 1988 och som sammanföll med det år som kristendomen kom till Ryssland ett millenium tidigare.

Den amerikanske presidenten besökte Danilovs klostret – som symboliskt nog hade blivit ödelagt under Stalin och gradvis återupprättats. Reagan uttryckte där hopp om ”…en ny era för religionsfrihet i Sovjetunionen… en ny policy av religiös tolerans som ska utsträckas till alla människor och alla trosuppfattningar”.

Inför resan uppmanade Reagan intressant nog president Gorbatjov även att legalisera den ukrainska katolska kyrkan.

I boken the Peacemaker (2022) av William Inboden färgas Ronald Reagans inre driv tydligt av hans religiösa tro. Men framförallt visas det tydligt hur pressade Politbyrån var att hantera frågan om religionsfrihet gentemot sina egna medborgare. Här fanns grogrund till en demokratisering och starka moraliska argument som satte Moskva i en defensiv position.

Att en rysk ledning var ateistiska får dock ses som en parentes i rysk historia. Tsarfamiljen Romanov hade genom århundraden alltid haft Moskvapatriarken som grund, eller i koalition, för sitt styre. Vid ett tillfälle – under sex år på 1650-talet – styrdes till och med landet av patriarken Nikon som kuvade kejsare Aleksej, innan tsaren fick mod till sig och återtog kontrollen.

Före revolutionen 1917 var kyrkans inverkan på tsarfamiljen också mycket nära, men också komplicerad. I skuggan av familjens maktutövning återfanns den kontroversiella munken Rasputin, som hade ett starkt inflytande på tsarfamiljen.

Inom den rysk-ortodoxa kyrkan försiggicks samtidigt vad som kan liknas vid ett inbördeskrig i början av 1900-talet, där ärkebiskopar och patriarker som Germogen, Illiodor och Feofan effektivt sköt ut varandra i Rasputins maktspel.

Kaoset de lämnade efter sig, exempelvis genom boken ”the Holy Devil” (skriven av Illiodor i exil efter ett sannolikt misslyckat mordförsök på Rasputin) bidrog effektivt till att svartmåla såväl den mystiske Rasputin, som tsarfamiljens auktoritet som gradvis tynade bort.

Samtliga blev sedermera mördade – Rasputin av ryska adelsmän som ville skydda tsarfamiljen från osund påverkan. Tsarfamiljen mördades i hemlighet i Yekaterinburg år 1918 av en dödspatrull på order av den kommunistiska ledningen.

När så president Vladimir Putin blev president omfamnade han lite oväntat den rysk-ortodoxa institutionen. I efterskälvningarna av Sovjetunionens fall fanns en tomhet och en önskan om återupprättelse och ökad moralisk dygd.

Personer som Aleksander Dugin – en ortodox-nationalistisk filosof med lika långt skägg som Rasputin – fick en central påverkan på den nya presidenten.

Här fanns också ultranationalistiska figurer som Konstantin Malofeev som grundade Tsargrad TV. Dugin blev dess första redaktör. Innehållet var tydligt ultraortodoxt, med imperialistiska undertoner. Just Malofeev hade mycket nära relationer med den rysk-ortodoxa kyrkan. Han reste till exempel runt med patriarken Kirill och samlade kristen konst i närliggande länder inför och efter invasionen av Krim.

Figurer som munken Tikhon – numera biskop – spelar också en central roll i Putins rollbesättning. Putin ”dök upp vid dörren” vid Sretensky kloster i början av sin första ämbetsperiod där Tikhon var verksam. Tikhon blev med tiden dukhovik – eller spirituell fader – till Putin. Tikhon beskrev den nye presidenten som vår tids Vladimir den store – också han en symbol för ett storryssland där enligt sagan Ukraina ska ingå. 2016 upprättades till och med en staty av Vladimir den store mitt i Moskva.

Tikhon fick också uppdraget av patriarken Kirill att utreda mordet på tsarfamiljen, nästan på hundraårsdagen av mordet. Slutsatsen var subtilt antisemitiskt – att dödspatrullen utfördes av judiska bolsjeviker. Men viktigaste signalen var ändå tillbakablickarna till järnaxeln mellan tsardynastin och kyrkan.

Inför invasionen av Ukraina år 2022 var såväl patriarken Kirill, som Tikhon drivande språkrör. Författaren Owen Matthews återger hur dessa herrar proklamerade att det var ”…Ryssland skyldighet att rensa ut de onda krafter som är fientliga mot enigheten av det ryska folket och kyrkan”.

Moskva har de senaste femton åren investerat mycket i att använda rysk-ortodoxa företrädare som instrument för att framhärda sina strategiska positioner. Rysk-ortodoxa präster i Ukraina har i böner bett Moskva att rädda ”det heliga Rus”, som enligt denna tolkning förenar Ukraina, Belarus och Ryssland.

Frågan som dyker upp är: var Putins strategi att närma sig religionen att cyniskt åtgärda en akilleshäl och därvidlag använda kyrkan för att helga hans maktstrategi mot exempelvis Ukraina? Varför skulle en f.d. ambitiös KGB-karriärist i Dresden helt plötsligt bli djupt religiös?

Det är inte svart eller vitt. I Putins installationstal år 2000 nämnde han att det är ”…hans heliga plikt att ena Rysslands folk”. Dessutom finns vittnesmål, bland annat från George W Bush, om en uttalad religiös förankring. Putins mor tycks också har varit djupt kristen. Putin bär även ett kors på en del bilder som tagits på honom i nutid.

Men slutsatsen är att Putins styre effektivt återupprättat en allians som varit till nytta och idag är en ingrediens i hans maktutövning. Dessutom kommer det vara svårare att använda frågan om religion som argument för att få ryska folket att kasta ut den allt mer totalitära regimen som Putin konsoliderat.

Hoppet kanske står, trots allt, till ett nytt inbördeskrig inom den rysk-ortodoxa kyrkan liknande den för snart 120 år sedan för att bryta upp den nuvarande regimen.

Edward Hamilton är egenföretagare och styrelseledamot för Moderaterna Östermalm (Oscar Norra)

Bush “Decision points” (2010)
Belton ”Putins Krets” (2020)
Inboden “The Peacemaker – Ronald Reagan, the Cold War and the world on the brink” (2022
Massie “Peter den Store – hans liv och värld” (1980)
Matthews ”Overreach” (2022)
Smith “Rasputin” (2016)
Walker “The long hangover – Putin´s new Russia and the ghosts of the past” (2018)
Yle “Ukraina kastar ut rysk-ortodoxa kyrkan från Petjerskaklostret i Kiev” (28/3-23)