Edward Hamilton: Rysk militär specialoperation slutade i ödesdigert gungfly

Sovjets invasion av Afghanistan på julafton 1979 forcerades igenom av Politbyrån trots att militären hissade varningsflagg. Väldigt fort grusades förhoppningarna om ett enkelt förlopp. Stödet för kriget sjönk i takt med att likkistorna skickades hem. Västvärldens stöd till gerillatrupperna var inte oväsentligt för utgången. Trots att Moskva tidigt insåg felkalkylen tog det tio år och 15 000 döda soldater innan kriget var över.

Julhelgen 1979 var kulmen av ett år av inrikespolitisk turbulens i Kabul där rivaliserande kommunistiska fraktioner kämpade om makten. Hafizullah Amin utmanövrerade Nur Muhammad Taraki i en dödlig affär som slutade med att Amin erövrade presidentposten.

Väldigt snart skar det sig mellan Moskva och Kabul. Amin utvisade den ryska ambassadören. Droppen som fick bägaren att rinna för den sovjetiska politiska ledningen var misstankar om ett amerikanskt närmande och en för Moskva alltför självständig afghansk kurs.

Moskvas svar var abrupt, resolut och ödesdigert. Sovjetryssland sjösatte Operation Storm-333 på julaftonen 1979. Spetznaz-trupper intog inom några dagar Kabul, dödade Amin och satte en marionett på presidentposten, Babrak Karmal.

Invasionen var ett faktum. Tanken var att den ryska 40:e armén tillsammans med lojala regimtrogna styrkor snabbt skulle ta kontrollen över hela riket.

Politbyrån var långt ifrån eniga att gå genomföra operationen. Militären hissade varningsflagg så sent som två dagar före invasionen sjösattes om riskerna för ryska soldater. En trojka bestående av försvarsminister Ustinov, KGB-chefen Andropov och utrikesminister Gromyko körde över de militära rådgivarna.

Sovjetledaren Leonid Brezjnev lät sig köpas in på en invasionsmodell som liknade Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Det utlovades ett relativt snabbt förlopp. ”Vi kommer att göra allt vi behöver göra inom en månad och sen lämna”, som Gromyko uttryckte det.

Så blev det inte. Ett gerillakrig mot ockupationsmakten var snart ett faktum. Ryska militära divisioner var utformat för konventionellt anfallskrig. Nu skulle krigsföringen avgöras på plutonchefsnivå mot heliga krigare i form av Mujahedin som utropade jihad i ett bergsliknande landskap med osedvanligt besvärande logistiska förutsättningar.

Det folkliga stödet för motståndet i den afghanska befolkningen och moralen bland krigarna var därutöver större än vad sovjeterna förutspått.

I takt med att ryssarnas blietzkrieg körde fast grusades en snabb exit-plan. Karmals regim och dess styrkor visade sig vara svaga. Sovjetiska helikopterburna styrkor var det enda som bet på det alltmer seglivade gerillamotståndet i den svårtillgängliga bergsterrängen. Men de cirka 100 000 ryska soldaterna visade sig snart stå inför oförutsedda problem.

En tredjedel av soldatstyrkorna var vanligtvis sjuka i tyfus, hepatit, meningokockinfektion och malaria. En tredjedel av trupperna fick även användas för att utgöra enklare uppgifter, såsom att bevaka vägar för att skydda hårt ansträngda försörjningskedjor. I takt med tiden sjönk soldaternas moral. Många värnpliktiga utvecklade narkotikaberoende, korruption och våldsam kriminalitet.

Stödet till gerillakrigarna från väst skedde i det tysta. President Jimmy Carter sanktionerade redan sommaren 1979 en operation för att ge stöd till civila genom medicin och informationsinsatser.

CIA leasade därefter 20 Cessna-plan med säte i ett kanadensiskt företag för att frakta militär och civil materiel. Operation Cyclone – som var kodordet för amerikanska arrangemanget – började trevande med 1 000 rysktillverkade vapen (!), för att under kriget växa dramatiskt.

I slutet av 1987 uppgick stödet till 630 miljoner dollar. USA, Kina, Egypten, Saudiarabien, Storbritannien och Pakistan utformade den stödjande informella koalition som tveklöst lyfte den afghanska milisens motståndskraft.

Stinger-missilerna har blivit en historisk symbol för västvärldens stöd. Ronald Reagan nämnde förvisso missilerna vid ett kampanjtal redan under kampanjen 1980, men det tog ända fram till 1986 före de användes på marken av mujahedin. Sannolikt hade missilerna en marginell effekt på krigets utkomst, även om de tillfogade ryssarna stor skada i slutklämmen av kriget.

Västvärlden svarade även med embargo mot Ryssland vad gäller spannmål. Det blev en rätt tandlös historia med Kanada och Australien som med tiden övergav sanktionerna.

Det ryska folket fick aldrig hela bilden. Efter tre års krigande rapporterade sovjetiska pressen att endast 6 soldater var döda, medan den sanna bilden vid den tidpunkten var 6 262 döda och 9 880 skadade. Det var först framåt 1983 som Moskva gick ut med att den 40:e armén de facto befann sig i Afghanistan. De första åren talades det främst om ”träningsläger”.

Därmed inte sagt att ryska anhöriga var ovetandes. I takt med att likkistor skickades hem började opinionen att växa. Redan 1981 resonerade Politbyrån hur de skulle hantera den ökande mängden brev som inkom till centralkommittén från anhöriga till fallna soldater.

Kriget blev allt mer impopulärt. Mutor användes av privilegierade ryssar för att skydda sina barn att inte bli skickades till kriget. Och framåt 1985 ökade mängden brev från anhöriga till den ryska politiska ledningen lavinartat.

Den nyutnämnde sovjetledaren Gorbatjov svarade 1985 med en fullskalig offensiv för att få ett snabbt slut på kriget. När även dessa planer grusades försökte Moskva förtvivlat att få till en exitstrategi. ”Resultatet får inte se ut som ett skamligt nederlag”, insisterade Gorbatjov.

Det dröjde till juni 1986 innan 6 ryska regementen fick order att lämna landet. Därefter i två lika stora steg under tre år evakuerades den hårt ansträngda 40:e armén.

1989 lämnade den sista sovjetiska soldaten afghansk mark. Utöver betydande ryska förluster i människoliv hade kanske så många som en och en halv miljon afghaner dödats direkt eller indirekt som följd av kriget.

Mycket talar för att den ryska politiska ledningen genomgående sökte efter en exit-strategi. Redan i månaderna efter kriget övervägde Moskva att dra sig ur. Men i takt med att insatserna ökade, växte prestigen för den sovjetiska politiska ledningen och det symboliska pris som kriget kom att representera säkerhetspolitiskt.

En slutsats är att Rysslands uthållighet var lång och gedigen. Detta trots tveklösa motgångar, och trots ett gradvis ogynnsamt inhemskt opinionsläge.

Edward Hamilton, Riksdagskandidat (M), Stockholms Stad

Litteratur:
Dimitrakis, “The secret war in Afghanistan” (2013)
Fenzel, “No miracles – the failure of Soviet decision-making in the Afghan war” (2017)
Galeotti, “Afghanistan – the Soviet Union´s last war” (1995)
Grau, “The bear that went over the mountain” (1998)
Kalinovsky, “A long goodbye: The Soviet withdrawal from Aghanistan” (2011)
Kissinger “Diplomacy” (1994)
Service “The end of the Cold War: 1985-1991” (2015)