Edward Hamilton: Ta in en materielgeneral i Lord Beaverbrooks anda

Västländernas produktionsapparat för krigsmateriel är fortfarande riggat för fredstid, trots att Ukrainas krigsansträngningar behöver betydande stöd. Oortodoxa metoder gjorde att Storbritanniens flygproduktion år 1940 fördubblades på bara några månader, under den omstridda tidningsmagnaten Lord Beaverbrooks vingar. Ett tydligt ledarskap kan minska försvarsapparatens byråkratiska ledtider även idag.

Kriget i Ukraina ser ut att bli ett långdraget utmattningskrig där västvärldens försvarsmateriella produktionskapacitet ställs mot Rysslands dito.

Behovet är tydligt: Dels behöver Ukraina skyndsamt få vapen och ammunition – inte minst artillerigranater – för att hålla sina försvarsställningar. Dels behövs materiella förstärkningar för att Ukraina ska nå centrala anfallsmål som återtagande av Krimhalvön.

I Sverige genomförs därtill stora satsningar för att försvarsanslagen ska nå 2 procent av BNP år 2026. Anskaffningen av materiel för inhemskt bruk ska fördubblas från ca 20 miljarder kronor idag, till 43 miljarder kronor enligt Försvarets Materielverk (FMV).

Nu flaggar den europeiska försvarsindustrin (ASD) för att västvärldens militära produktionsapparat inte är riggat för situationen. Långa byråkratiska ledtider mellan upphandlade myndigheter och industrin sänker takten för kritiska produkter. ”I grunden är det mest en fråga om politiskt ledarskap och budget”, enligt Jan Pie på ASD.

Systemet är uppbyggt för fredstid och orienterat för att hålla kostnader nere. Men just nu kan väl inte pengarna vara problemet, snarare hur fort vi kan ge militärt stöd så att Ukraina får sin frihet? Kan historien ge oss vägledning om vad som behövs för att snäppa upp försvarsmaskineriet?

Storbritannien gäckades av segdragna produktionslinjer för stridsflyg när nazi-Tyskland inledde sina flyganfall sommaren 1940. Den nytillträdda premiärministern Winston Churchill skapade omedelbart ett sammanhållet Ministry of Aircraft Production. Istället för att rekrytera en sedvanlig byråkrat tog han in tidningsmagnaten Max Aitken – Lord Beaverbrook – som ansvarig minister.

Den Kanadafödde mediamogulen Beaverbrook var ägare till tidningar som Daily Express, Sunday Express och Evening Standard. Han ägde också en biosalongskedja. Han var inte helt grön i politiken: till exempel hade han en bakgrund som informationsminister under första världskrigets senare år.

Väldigt snart syntes förändringar. Beaverbrook rekryterade medarbetare från näringslivet för att styra upp materielanskaffningen. Det handlade dels om anställda från tidningssektorn med bevisad leveranskraft, dels direktörer från näringslivet som hans topprådgivare, till exempel från Ford Motor Company. Samtidigt förstärktes enskilda tjänstemäns mandat och beslutsrätt.

En nyckeluppgift handlade om att tillvarata skadade flygplan, snabbt ta fram reservdelar och bygga logistiska försörjningskedjor. Beaverbrook skapade ett nätverk med mindre företag och mekaniker för att snabbt ge service och stöd på lokal nivå.

Han kunde också lägga sig i andra departements agerande till andras förtret. Till exempel hamnade han i strid om falska bomblarm som sänkte produktionstakten. Parnall Aircraft Ltd, som tillverkade pistoltorn som stod på flygplanskropparna, förlorade 73 000 arbetade timmar på grund av falskt bomblarm. Baksidan var att flera anställda dog sju månader senare när bomberna faktiskt kom.

Delvis på grund av detta och en tydlig ledarstil fick Beaverbrook utstå tydlig kritik under hela sin ämbetsperiod. Han var också så pass kontroversiell att självaste kung George VI varnade för honom i en handskriven notering när det stod klart att han skulle bli minister. Andra kallade honom helt enkelt för ”evil genius”.

Relationen till Churchill var emellertid djup på ett vänskapligt plan, men också stormig. Beaverbrook hotade att avgå inte mindre än fjorton gånger under hans tid i regeringen – delvis för att få sin vilja igenom, vilket han ofta fick. 

Men premiärministern vägrade släppa honom tillbaka till affärslivet. Vänskapen gick ända tillbaka till Churchills Gallipolli-debacle år 1915 då Beaverbrook var en stödjande hand. ”Some take drugs, I take Max”, som Churchill uttryckte saken.

Perioden mellan 1940 till 1941 var den kanske mest prövande perioden i Storbritanniens historia. Under the Battle of Britain och sedermera under bombningarna under London Blitz förlorade otaliga Royal Airforce piloter och civila sina liv.

Var den brittiska industriella satsningen gynnsam? Tveklöst. De första fyra månaderna 1940 uppgick produktionen av flygplan till 2 729, av vilka 638 var stridsflygplan. Från maj 1940 då Beaverbrook rekryterades och de efterföljande månaderna: 4 578 flygplan, varav 1 875 var stridsflygplan.

Positiva utfall tillsammans med en moralisk kraftansträngning gjorde att anfallen kunde hållas tillbaka och en stundande – sannolik – tysk invasion hindras (Hitler hade operationella planer att efter flygräder föra över trupper över brittiska kanalen under rubriken Operation Sealion).

Slutsatsen är tydlig: historien visar att med rätt viljeinriktning och personligt ledarskap går det att åstadkomma försvarsmateriella resultat på både kort- och medellång sikt. Snabbt. Nu behövs en liknande ambitionsnivå från väst för att Ukraina ska kunna återta förlorad mark och vinna sin frihet.

Edward Hamilton är egenföretagare och styrelseledamot för Moderaterna Östermalm (Oscar Norra)

Källor:
Johnson, “The Churchill Factor” (2014)
Larson, ”The Splendid and the Vile” (2020)
Roberts, “Churchill – Walking with Destiny” (2018)
Stafford, “Oblivion or glory – 1921 and the making of Winston Churchill” (2019)
SvD, “Försvarsindustrins larm – fungerar inte för krig” (7 mars 2023)