Edward Hamilton: Trump har redan spelat bort förhandlingskorten om Ukraina

Trump-administrationens utspel om Ukraina skakar om Europas säkerhetsordning. Alla var inställda på någon form av eftergift för att få till stånd en varaktig fred. Men genom att utesluta Ukrainas NATO-medlemskap har USA redan spelat bort sitt starkaste kort. Vi ska vara kritiska mot Vita huset. Men också självkritiska. Europa måste byggas starkare för att stormakter ska lyssna på oss.

Det är snart tre år sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina. Efter ett tappert försvar av Kiev lyckades den ukrainska armén pressa tillbaka ryssarna till de östra provinserna. Den försvarslinje som omgärdar Krimhalvön och Cherson i söder, genom Zaporizja och upp mot Donetsk har varit relativt stillastående sedan vintern 2022.

I takt med tiden har olika förslag på tentativa fredsplaner utmejslats. Redan för ett år sedan skrev jag en längre krönika i Svensk Tidskrift med tydlig blinkning tillbaka till Tyskland under efterkrigstiden. Den innebar att ett västra Ukraina (likt Västtyskland efter andra världskriget) skulle vara fullt integrerat i den västliga säkerhets- och ekonomiska ordningen, medan de östra provinserna skulle få vänta på sin tur.

En sådan lösning skulle förutsätta en tydlig väg mot NATO-medlemskap och EU-medlemskap. Det skulle inte vara en enkel kompromiss för någon. Cirka 20 procent av Ukraina skulle därmed (temporärt) få tillfalla Ryssland. Samtidigt skulle alltså 80 procent äntligen vara fullt integrerade i väst.

För att cementera en geografisk buffertzon skulle europeiska trupper uppbackade av USA få ansvar för att bevaka en fredszon, likt säkerhetsupplägget som omgärdar den koreanska halvön. Ett sådant upplägg – med alla dess negativa baksidor – skulle kunna leda till en varaktig fred och innebära en tillräcklig avskräckning. Väst skulle inte ännu en gång – likt tidigt 1990-tal – ge ukrainarna luftiga säkerhetsgarantier.

Jag ska erkänna en sak: Min hållning till den nya Trump-administrationen har varit benefit of the doubt. Vi vet att Trump är en förhandlingsspelare. Vi vet också att han sannolikt tagit intryck av Richard Nixons ”Mad man theory” för att avancera sin utrikespolitiska agenda. Mycket talar för att så har varit fallet initialt i exemplet Panama och sedermera i exemplet Grönland.

Men den senaste veckan har mina förhoppningar grusats. Först gick Trump vilse i frågan om Gaza som han ansåg att Israel skulle ”ge” USA. Israel har som bekant varken juridiskt eller praktiskt mandat för detta.

Därefter signalerade president Trump och försvarsminister Pete Hegseth följande avseende Ukraina:

• Att USA inte ser ett ukrainskt NATO-medlemskap som realistiskt.
• Att USA inte heller vill medverka militärt i fredsbevarande av den ukrainska försvarslinjen (det ska ske genom europeiska trupper).
• Att samtliga ockuperade områden tillfaller Ryssland.
• Att USA ska inleda bilaterala förhandlingar med Kreml, utan ukrainsk eller europeisk inblandning.

Dessa fyra ingångsvärden punkterar samtliga ingångsvärden i vad som kunde varit en pragmatisk – om än smärtsam – kompromiss för samtliga involverade parter. Trump har spelat ut både dam, kung och ess före en reell förhandling ens har börjat.

Han använder också ett genant och lättsamt språk i intervjuer som indikerar att Ukraina i själva verket tillhör Ryssland. Inte bara Europas utan också den globala säkerhetsordningen är i gungning. Autokratiska ledare över hela världen skrattar hela vägen till banken.

Samtidigt som kritik nu måste riktas mot Washington D.C. är det bara att konstatera att Europas lobbying-insatser mot den nya administrationen fullständigt misslyckas. Har vi använt fel argument? Har vi mött upp Trump med det enda språk som han förstår (Det vill säga maktspråk och påminnelser om konsekvenser för USA av hans agerande på sikt?).

Hela Europa lider av en kroniskt dålig ekonomisk utveckling, ett sargat Tyskland, ett försvagat Storbritannien och ett instabilt Frankrike. Decennier av slapphet kring försvarsfrågan och svag konkurrenskraft håller nu på att spela våra fiender i öst i händerna.

Vi ska vara kritiska mot USA, hålla ihop EU och försöka rädda det som går i en kommande förhandling om Ukrainas framtid.

Men vi måste se oss själva i spegeln. Framöver behövs det en offensivare riktning för att vår kontinent ska komma upp på fötterna. Det behövs inte bara för att värna vår egen existens, utan också för att stormakterna ska lyssna på oss.

Edward Hamilton är styrelseledamot för Moderaterna Oscar Norra och egenföretagare