Edward Hamilton: Trump leker med elden med nygammal galningsteori

Sveriges NATO-medlemskap kommer samtidigt som USA:s engagemang för Atlantpakten ifrågasätts. Presidentkandidaten Donald Trumps uttalanden om att inte helga artikel fem har sänt chockvågor genom Europa. Men ger Trump uttryck för en genuin skepsis, eller är retoriken ett subtilt förhandlingsspel för att öka övriga NATO-länders försvarsanslag? Och använder han Richard Nixons ”Madman theory” för att avancera Amerikas agenda?

När amerikanerna går till val i november 2024 väntar alltjämt en repris från förra presidentvalet år 2020. Demokraten Joe Biden förväntas stå mot MAGA-republikanen Donald Trump.

Det är omöjligt att sia om valutgången, men just nu förefaller det inte som osannolikt att Donald Trump svärs in som ny president i januari 2025.

Tidigt i februari hamnade Trump åter i blixtfånget när han uttryckte att han inte skulle försvara ett NATO-land som inte levererar i tillräckliga försvarsutgifter. ”Du måste betala din nota!”, hojtade presidentkandidaten från scenen. Uttalandena sände chockvågor genom Europa.

Hur orolig ska man vara över en eventuell Trump II-administration?

När jag läser John Boltons bok ”The room where it happened” får jag en tidvis lika skräckinjagande, som förutsägbar bild av Trumps agerande som president. Bolton tjänstgjorde som nationell säkerhetsrådgivare under ett och ett halvt år i Trumps administration och är en auktoritet inom amerikansk utrikespolitik.

I en ingående skildring beskriver Bolton en administration präglad av kaos och kortsiktiga beslut. Trump omger sig av ett gäng före detta generaler – ytligt kallade ”axis of adults” av amerikansk media – som försöker hantera de värsta känsloutbrotten.

Trumps attityd vad gäller NATO åskådliggörs vid ett möte i Bryssel i juli 2018. Under mötet får Tyskland en särskild släng av sleven. Trump tycker det är obegripligt att landet endast satsade 1,2 procent av BNP på försvarsutgifter. Förbundsrepublikens satsning på Nord Stream II kritiserades också i samma andemening. Publikt sitter Trump med Stoltenberg och hans kansli och inför kamerorna hamrar in budskapet på temat: ”You need to pay”.

Bolton och utrikesminister Mike Pompeo försöker febrilt att spela ned Trumps vilja att inte bara explicit kritisera NATO-ländernas låga försvarsutgifter, men också att direkt hota med att lämna Atlantpakten om inte så sker. Diskussionen går het till och med i limousinen på vägen till mötet.

In i sista minuten har Bolton tankar om att säga upp sig i slutet av dagen, men lyckas till slut att få Trump att inte gå över gränsen (och hota att lämna NATO).

I bilaterala överläggningar får Trump så löften från bland annat Angela Merkel att öka försvarsutgifternas. Han slutar med att ge henne två pussar på kinden, säger ”I love you Angela”, och tweetar från flygplanet (som går vidare mot Moskva):

“Great success today at NATO. Billions of additional dollars paid by members since my election. Great spirit!”.

En enkel analys av denna skildring – och många andra – är att president Trump anammar ett slags kallhamrat ”The art of the deal” i utrikespolitiken.

Ett annat återkommande tema är att han vill vara oförutsägbar och hålla pokerkorten tätt innanför västen.

Historien ger vissa ledtrådar om Trumps inspiration. President Richard Nixons agerande har i efterhand förklarats av ett slags ”Madman theory”. Genom att agera stundtals irrationellt kunde USA chocka motståndaren och hålla sina fiender i schack. Ett exempel var bombningen av Nord Vietnam och Kambodja år 1970.

Omvärlden förväntade sig en rationell förhandling om ett amerikanskt tillbakadragande. Istället prioriterade Nixon en förstärkning av militära resurser och nya anfallsmål för att öka en senare förhandlingsstyrka.

Genom att agera starkt och oförutsägbart kunde också nya möjligheter skönjas. Till exempel genom att öppna porten för bilateral dialog med Kina – något som före Nixonadministrationen var otänkbart.

Så använder Trump en kombination av affärsförhandling alá New York, med en ny tappning av Nixons galningsteori för att främja USA:s intressen i utrikespolitiken?

Mycket talar för det. Det gör inte att strategin i sig är riskfri. Trump I-administration kunde manövrera i ett läge med (bara) skurkstater som Syrien och Nordkorea som skapade allehanda huvudbry. Rysslands anfallskrig mot Ukraina är en helt annan sak. För att inte tala om konflikten mellan Israel och Hamas som riskerar att äventyra stabiliteten i hela Mellanöstern.

Och inför nästa eventuella Trump-administration finns risken att ”The axis of adults” är borta och ersätts av en eller två svärsöner utan gedigen erfarenhet av global säkerhetspolitik. En administration i Washington DC som leker med elden är det sista vi behöver.

Min övertygelse är dock att Donald Trumps NATO-hot stannar vid en avancerad förhandling. I sak återspeglar Trumps retorik samma poänger som tidigare presidenter gjort – bland annat kring NATO-ländernas lägre försvarsutgifter som nu börjar komma i kapp.

Men diplomatin behöver ställas in redan nu på hur olika bombastiska uttryck ska hanteras. En bra början är att hålla fingrarna långt borta från Twitter-knapparnas kakafoni (X). Och försöka undvika fler galna teorier.

Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra), till vardags i näringslivet

Källor
Bolton, “The room where it happened” (2020)
Richard Nixon foundation, “Nixon on the madman theory”