Edward Hamilton: Tsarens sista strid blottar Rysslands utsatthet

Rysslands fallerade krigsansträngningar i inledningen av första världskriget blev början på Romanov-dynastins fall. Tsar Nikolaj den andres försök till russifiering av habsburgska Galizien ekar än idag i Polen och västra Ukraina. Historien visar att ingen rysk härskare är immun mot militära och inrikespolitiska motgångar.

Östfronten åren 1914 till 1918 har beskrivits av Winston Churchill som den mest fruktansvärda olyckan som träffat mänskligheten. Detta var krigsåren då Europas sista imperier slogs mot varandra i en ödesmättad giganternas kamp.

Flera nyligen författade böcker riktar ljuset mot Östfrontens omänskliga drama. Och tsarrysslands slutliga kollaps.

Tsarens ryska välde stod med en urstark militär: 1,4 miljoner man och en mobiliseringspotential om ytterligare 5 miljoner soldater. När första världskriget bröt ut dirigerades två femtedelar av styrkan att genomföra ett blietzkrieg mot dåvarande östra Preussen under augusti 1914. Tre femtedelar av arméerna attackerade samtidigt Habsburgska rikets centrala frontavsnitt.

Svag rysk underrättelsekapacitet gäckade insatsen initialt. Trots att ryssarna hade den största flygkapaciteten i Europa med 244 flygplan, lyckades tyskarnas flygplan och flygballonger att tidigt identifiera de framträngande ryska arméerna. Dessutom lyckades tyskarna avlyssna rysk ledningskommunikation, även om den faktorn vanligtvis överskattas.

Den ryska armén var också tyngre förankrad i kavalleri, vilket synkade järnvägslogistiken. Det som också en gång var en fördel mot Napoleon ett sekel tidigare – Rysslands stora avstånd – blev en initial nackdel i mobiliseringen. Överraskningsmomentet uteblev.

Den ryska armén hade också organisatoriska problem. Avståndet mellan en toppstyrd aristokrati och operativa bataljons- och kompanichefer var påtaglig. Ryska soldater var ofta analfabeter och rekryterade från ett land som dessutom var sist av alla närliggande länder att avskaffa livegenskap. Militärhistorikern John Keegan menar att denna distinkta rågång mellan militära klasser sänkte moralen.

Trots en militär taktik som alltmer förlitade sig kraftig artilleribeskjutning återfanns en kod att en rysk armé kunde vinna så länge soldaterna var ”tuffa och modiga”. Denna andaledde till enorma förluster när soldaterna stormade fram mot de ekande kanonerna. 

Slaget vid Tannenberg markerade Rysslands första stora nederlag i augusti 1914. Chocken av att cirka 250 000 ryska soldater antingen blev dödade, skadade eller tillfångatagna, satte ett dåligt omen för de efterföljande åren.

Ett lika hemskt som intressant frontavsnitt är Galizien. Området tillhörde Österrike-Ungern och består i dagens geografiska beskrivning som delar av västra Ukraina och östra Polen. I centrum för den habsburgska försvarslinjen stod befästningarna vid Przemysl och Lviv (Lemberg).

Przemysls befolkning bestod av en mix av judar, ukrainare och polacker. Staden försvarades av nationaliteter från imperiets alla hörn: österrikare, slovaker, tjecker och ungrare. I just Przemysl försvarades fortet av en äldre generation hemvärnssoldater. Totalt 130 000 personer stod emot den ryska belägringen som varade ända fram till mars 2015.

I takt med tiden började maten att ta slut. Hästar slaktades under vintern för att knapphändigt ge föda till en alltmer svältande befolkning. Fortet Przemysl blev ett slags symbol för det habsburgska motståndet och hyllat över hela Österrike-Ungern. Till slut tog hungern ut sin rätt. Ryssarna tog över.

I både Przmysl och Lviv kom russifieringen blixtsnabbt. Detta var städer som ”frigjorts efter sekel av slaveri”, enligt de ryska förövarna. Valutan rubel infördes direkt, likaså skulle klockan anpassas till S:t Petersburgs klockslag. Barnen fick inte läsa på polska eller ukrainska i skolan. Tsar Nikolaj II proklamerade: ”Det finns inget Galizien – bara ett mäktigt Ryssland vid Karpaterna”.

Värst utsatta var den judiska befolkningen i Przemysl som fördrevs av aggressiva kosacker. I någon mening var detta ett förspel till senare decenniers etniska folkrensning på judar.

De ryska motgångarna förföljde hur som helst tsaren. Armén lyckades bara hålla Przemysl några månader. I takt med nederlagen växte irritationen i det ryska högkvarteret Stavka.

Bakom ridåerna isolerade sig tsaren alltmer till. Munken Rasputin som troddes ha räddat hans son Alexei, fick alltmer inflytande. ”Vår vän” – som Rasputin kallades – bad oskyldigt för tsaren, men gav också alltmer konkreta råd till tsarfamiljen.

När tsar Nikolaj II skulle resa på besök till Przemysl varnades han av Rasputin att det är farligt och att ryssarna kommer snart förlora staden. Han gav senare tips om hur fångar kan friges för att användas i kriget som kanonmat.

Rasputin och tsarinnan Alexandra var också djupt involverade när Nikolaj den andres kusin storhertigen Nikolaevich – kallad ”Nikolasha” – hastigt och lustigt blev ersatt. Orsak? Han var hot mot tsarfamiljens maktutövning, kanske till och med omgiven av tyska spioner, menade Rasputin.

I takt med tiden börjar huvuden rulla allt fortare: rådgivare efter rådgivare, befälhavare efter befälhavare får kasta in handduken. Ryssland lyckas förvisso gradvis återbygga sin kapacitet, både sett till manskap och artilleriammunition – men då är för sent.

Den ryska framgångsrika Brusilov-offensiven några år in i kriget gav förvisso ett viktigt men aldrig avgörande utslag. Moralen och stridströttheten blir för stor för de utmattade tsar-arméerna.

När slutligen propagandabladen från bolsjevikerna börjar tränga in i skyttegravarna blir det en tidsfråga före Lenin klev in på arenan. Den ryska revolutionen 1917 blev slutet för Romanov-dynastin.

Det moderna ryska narrativet under president Vladimir Putin tar sin utgångspunkt i andra världskrigets ryska uppoffring och sedermera vinst mot Nazi-Tyskland. Men det finns en annan historia för 110 år sedan som också är relevant att påminnas om.

Ingen tsar är odödlig mot ihålliga motgångar.

Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra) och egenföretagare

Källor:
Smith, ”Rasputin” (2016)
Lloyd, ”The Eastern Front” (2024)
Keegan, ”The First World War” (1999)
Watson, ”The Fortress” (2019)