EEC-debatten i Danmark

NIELS J0RGEN HAAGERUP:
EEC-debatten 1 Danmark
Mandatperioden för det danska Folketinget går ut i januari 1972, men troligen
blir det nya val i september i år. Liksom
i Storbritannien kan nämligen regeringen
i Danmark bestämma valdagen som det
passar den bäst. Ett av de stora debattämnena i valrörelsen blir frågan om
Danmarks inträde i EEC. R edaktör Niels
Jergen Haagerup, utrikespolitisk medarbetare och ledarskribent i Berlingske
Tidende i Köpenhamn, ger här en redogörelse för hur EEC-frågan ligger till i
Danmark. Oppositionen mot inträde har
skärpts, men i det hela är de stora partierna eniga om nödvändigheten av att
Danmark följer Englands exempel.
Danmarks framstöt i sin ansökan i
Bryssel om att militära frågor även i
fortsättningen skall behandlas inom Nato
och inte inom ramen för EEC kunde
närmast betraktas som en artighet mot
Sverige, skriver han. Trots att Sverige
inte söker om fullt medlemskap, är man
i Danmark angelägen om att Sverige
kommer med.
Det skall bli folketingsval i Danmark i år.
Motståndarna till den gemensamma mark·
naden har föreslagit att det skall göras
till ett val om marknadspolitiken. Detta
är naturligtvis omöjligt. Ett folketingsval
kan inte på befallning handla om bara ett
enda ämne, vare sig det utskrivs vid den
fyraåriga folketingsperiodens utgång eller
dessförinnan. Fastän problemen om den
gemensamma marknaden nu diskutera
livligare i Danmark än någonsin, är det
också givet att de ekonomiska problemen
kommer att stå i förgrunden under valrö-
relsen. Det är ännu inte bestämt när den·
na blir av.
Den borgerliga regeringen under Hil·
mar Baunsgaard har inte gynnats av den
ekonomiska utvecklingen. Vid sitt tillträ·
de i februari 1968 bedömde den de eko·
nomiska utsikterna alltför optimistiskt och
gav alltför tidigt efter på det strama grepp
om ekonomin, som den vid starten hade
varit villig att hålla fast vid. Följden var
ett hastigt växande underskott i betalningsbalansen, vilket hade börjat under
den föregående socialdemokratiska rege·
ringen. Vid årsskiftet hade underskottet
nått upp till den betänkligt höga summan
16 miljarder danska kr.
Kravet på nedsättning av det rekordhö-
ga diskontot tillmötesgicks i januari i år.
då det sattes ned från 9 till 8 – alltjämt
Europas högsta – men endast till följd av
det starka räntefallet på andra håll och
inte som en försvagning av den hårda ekonomiska linjen. Pengarna blir billigare.
men inte rikligare, som en tidning skrev.
Tvärtom har regeringen bebådat aktiva
inkomstpolitiska steg, som sätts i förbindelse med förhandlingarna på arbetsmarknaden.
Socialdemokraternas upprepade krav på
att datum för valet skalt fastställas och f d
statsminister Jens Otto Krags förslag om
val i maj har inte avlockat regeringen
några löften. Formellt utlöper den fyraåriga valperioden först i januari 1972, men
ingen tvivlar på att valet kommer dessförinnan. Men när det än blir, är det inget
tvivel om att marknadsproblemen blir de
mest diskuterade vid sidan av ekonomin.
Efter upptagandet av de egentliga förhandlingarna i Bryssel om nya medlem•kap har debatten om den gemensamma
marknaden antagit stora proportioner.
Gallupsiffrorna
Den senaste undersökningen av Gallupinstitutet – offentliggjord i Berlingske Tidende den 8 nov – visar ingen försvagning av
viljan till anslutning till den gemensamma marknaden om den väl att märka
sker tillsammans med England. Talen från
oktober 1970 är 54% för, 15 % emot och
31 %vet inte. I förhållande till den föregående undersökningen från januari 1970
var detta en ökning av 3 % av anhängarnas antal, men också en ökning av antalet
motståndare från 9 till 15 %. Under på-
verkan av den intensifierade debatten
minskas antalet »vet inte»-svar. Denna
tendens kan förutses fortsätta i nästa undersökning, som antagligen kan visa en
rätt betydlig ökning av antalet motståndare till den gemensamma marknaden.
145
Ändå är de danska siffrorna mycket
långt ifrån särskilt de brittiska, som visar
ett massivt motstånd mot anslutning till
EEC. Det är inte heller tal om ett så markant motstånd som i Norge, där antalet anhängare i alla fall liksom i Danmark ligger
över 50 %, men där »vet inte»-procenten
är lägre.
Det är inte något överraskande i att debatten, som delvis präglas av ganska känslobetonade inlägg, påverkar en del människor, som hittills har intagit en övervägande avvaktande hållning till danskt medlemskap i EEC. Det nya i den danska debatten är att de nationellt motiverade argumenten mot dansk EEC-anslutning
kommer fram långt starkare. Motståndet
kommer inte längre bara från de yttersta
vänstergroppernas och vänsterpartiernas
sida.
Den mycket produktive författaren och
historikern Palle Lauring har bland annat
i en TV-diskussion haft tillfälle att förfäkta sina betänkligheter mot en dansk anslutning och har slagit hårt på de nationella strängarna. Den unge prästen S0ren
Krarup, som under flera år har uppträtt
som en skicklig polemisk skribent, har kastat sig in i debatten med stor iver och använt så starka ord som »nationellt självmord» om danskt medlemskap.
Också i ett par böcker har motståndet
mot den officiella marknadspolitiken kommit till uttryck (Hans Edv Teglers: Og
gamle Danmark skal bestå – men hvor
Iange? Hasselbalch 1970, och Skal Danmark nedla::gges, redigerad av Knud P
Pedersen, Mikro Foriaget 1970). Det är
146
ännu ovisst i vilken grad den nya utvecklingen i debatten har satt sin prägel på
den offentliga opinionsbildningen.
Kritiken från vänster
Politiskt mera betydelsefulla än dessa
övervägande emotionellt betonade inlägg
av kända enstaka personer kan de betänkligheter bli, som man ger uttryck för i vissa LO-kretsar och inom en del av socialdemokratien och radikale Venstre. Efter
ett tnöte i mitten av januari i år mellan
nordiska och västtyska LO-ledare gav ordföranden i Smedeforbundet och en av
dansk fackföreningsrörelses ledande personligheter Hans Rasmussen uttryck för
betänkligheter inför dansk anslutning, betänkligheter som han menade att åtskilliga andra nordiska LO-ledare delade med
honom. Hans Rasmussen motiverade särskilt sin oro med att peka på de möjliga
negativa konsekvenserna på arbetsmarknaden, när kapitalet får rörelsefrihet över
gränserna. I linje med dessa synpunkter,
som i synnerhet hysts av många talesmän
för socialdemokraterna, har Rasmussen
kraftigt talat för en gemensam nordisk anslutning till EEC.
Ett antagande att Norge kanske inte
skulle följa med Danmark in i EEC bidrog
i december 1970 till att skärpa debatten.
När statsminister Baunsgaard i detta sarnmanhang talade om »den nya situation»,
som i så fall skulle föreligga, blev han avkrävd ett tydligare svar av de övriga regeringspartierna och av talesmän för socialdemokraterna. statsministerns uttalande skulle inte ses som en början till
en »norsk» situation sådan som den, som
på hösten 1970 var nära att få underlaget
till den norska koalitionsregeringen att
vackla. Det finns dock tydliga nyanser i
regeringspartiernas syn på sarnarbetet med
den gemensamma marknaden, som på det
hela taget omfattas med större entusiasm
inom Det konservative Folkparti och
Venstre är bland de radikala.
Önskemål från den danska regeringen
och särskilt från statsminister Baunsgaard
och från socialdemokraterna att det nordiska ekonomiska samarbetet skulle fastläggas i traktatform fick dödsstöten under
Nordiska rådets möte i Köpenhamn i februari. Särskilt väckte det uppmärksamhet
att statsminister Palme förklarade att en
traktat kunde bli orsak till en nordisk
splittring, vilken – lyckligtvis – ännu inte
är ett faktum, och att Finlands utrikesminister Leskinen satte förslaget om en traktat i samband med dansk inrikespolitik.
EEC och suveräniteten
Trots den mera nyanserade debatten och
de allt kraftigare röster, som höjs mot och
varnar för danskt medlemskap i EEC, är
det politiska flertalet för ett lugnt vidhållande av ansökningen om inträde, snarare
kraftigare nu än förut. Även om Nordekplanen, vilken som bekant var ett danskt
regeringsinitiativ, uttryckligen inte avsågs
vara ett alternativ till danskt (och norskt)
medlemskap i EEC och inte skulle påverka de deltagande ländernas säkerhetspolitik, fanns det dock givetvis förhoppningar i den riktningen, i synnerhet inom socialdemokratien och Det radikale Venstre.
De ekonomiska argumenten för danskt
medlemskap tillsammans med England är
mycket starka. Danmark skulle förlora miljarder på att stå utanför ett utvidgat EEC
mot bakgrund av den stora lantbruksexporten särskilt till England.
Men de andra nordiska ländernas och
däribland särskilt Sveriges mycket betydelsefulla roll som avnämare av danska industrivaror spelar i hög grad också in i de
danska övervägandena. Detta framgick av
flera inlägg i Folketingets senaste marknadsdebatt i november 1970 och av de
synpunkter, som den socialdemokratiske
tidigare marknadsministern Ivar NeJrgaard ofta har framfört.
Den danska ansökningen till den gemensamma marknaden talar blott om
Englands samtidiga medlemskap, men ett
bibehållande av tullfriheten till Sverige
anses så väsentlig, att regeringspartierna
anser den som en given sak och socialdemokraterna gör den faktiskt till ett villkor för att partiet skall stödja danskt medlemskap i EEC. Däremot kan ~ivetvis ingen dansk politiker kräva svenskt medlemskap av EEC som förutsättning för Danmarks, när det inte är officiell svensk politik att bli upptagen som full medlem.
Oron för suveräniteten har blivit mera
uttalad i debatten, inte minst mot bakgrund av Werner-rapporten om en ekonomisk och monetär union, som har fått
ett något blandat mottagande. Den förre
fmansministern och OECD-generalsekreteraren professor Thorkil Kristensen har
stämplat en sådan union som »besvärlig
och överflödig», och från socialdemokra- 147
tisk sida har man framlagt förbehåll inför eventuella planer från EEC :s sida på
en harmonisering av beskattningen i de olika länderna.
Upprättandet av överstatliga organ anses nå utöver Rom-traktatens innehåll och
kräver ett självständigt ställningstagande
från danskt håll, vilket statsnumster
Baunsgaard har varit inne på. Ser man
rätt på saken kan debatten om Wernerrapporten sägas ligga i den logiska förlängningen av marknadsdebattens utveckling hittills. Utsikten till mera konkreta
och vittsyftande förpliktelser framkallar
förbehåll och betänkligheter efter hand
som planer härpå klarnar och närmar sig
en beslutande fas i EEC.
De politiska frågorna
På det politiska planet har utrikesminister
Poul Harding givit uttryck för en otvetydligt positiv inställning. Han uttryckte detta
på en Europa-konferens, som hans parti
Venstre organiserade i augusti 1970, i orden: »Det ekonomiska samarbete, som är
förutsatt i Rom-traktaten, leder på många
punkter, direkt och indirekt, till politiskt
samarbete. Det kan inte vara någon dansk
önskan att skilja dessa två ting åt. Ett politiskt samarbete i Europa måste på det hela taget vara en dansk önskan … Ett tal
om att vi skulle kunna hålla oss utanför
en utvidgad europeisk gemenskap för att
;äkra nationell egenart eller bevara vår
självständighet eller suveränitet är direkt
självmotsägande. En sådan hållning skulle just utsätta självständigheten för fara,
148
därför att de beslut, som kommer att gälla oss, kommer att fattas utan oss.»
Den danska regeringens kommentar till
Davignon-rapporten om europeiskt politiskt samarbete var klart positiv, och man
har uttryckt sin särskilda tillfredsställelse
med avsnitten om samarbetets demokratiska grunder och om relationerna till den
europeiska parlamentariska församlingen.
Regeringen ansluter sig till att de ramar
och målsättningar som man i dag försöker
fastställa, blott strävar efter att ge arbetet en pragmatisk karaktär och har i detta sammanhang lagt märke till att vikten
under övergångsperioden läggs på en informativ och konsultativ verksamhet. Det
heter vidare i kommentaren, att regeringen kan ansluta sig till att man inte försöker att uppsätta konkreta mål för annat
och mera än den period, som åtgår för att
avsluta förhandlingarna om ansökningsländernas upptagande; detta provisoriska
arrangemang skulle ge Danmark möjlighet
att på lika fot med andra påverka den
slutliga utformningen.
Det väckte viss uppmärksamhet att regeringen uttalade, att den utgick från att
meningsutbyten om militärpolitiska frågor
skall äga rum i NATO bl a som följd av
USA:s och Kanadas medlemskap. Härtill
svarade de sex den 28 oktober, att regeringarna i överensstämmelse med Davignon-rapporten skulle konsultera varandra
i alla viktiga utrikespolitiska frågor och
att inget ämne inom detta område på förhand skulle vara uteslutet.
Nu råder det inget tvivel om att det
ligger i Danmarks intresse, att militärpolitiska diskussioner som förut förläggs till
NATO, och det finns för övrigt inte något
mera trängande behov av speciella militärpolitiska diskussioner mellan de Sex och
de fyra ansökarländerna. Det är därför
naturligt att anta, att påpekandet om de
militärpolitiska diskussionerna samtidigt
var en dansk artighet mot Sverige, som
Danmark av både ekonomiska och politiska skäl önskar dra med så mycket som
möjligt in i EEC och som kommer att vara förhindrat att deltaga i egentliga militärpolitiska förhandlingar.
Men detta danska steg tycks inte ha
fört med sig någon större svensk mottaglighet för tanken på fullt medlemskap, och
Davignon-rapporten tycks trots dess starkt
begränsade målsättning för de närmaste
två åren snarare ha utnyttjats av svenska
EEC-motståndare för att understryka betänkligheterna mot ett svenskt medlemskap. Detta beklagas i Danmark, där f d
statsminister Jens Otto Krag har sagt, att
han tycker att Sverige gott kunde ansöka
om fullt medlemskap av EEC. Utrikesminister Poul Harding har liknat det förfaringssätt, som Davignon-rapporten anvisar, vid den praxis som gäller mellan de
nordiska länderna.
Den danska beslutsprocessen
Det nålsöga, som dansk anslutning till
EEC skall igenom, är författningens kra
på en majoritet av fem sjättedelar i Folketinget vid överlämnandet av suveränitetsbefogenheter till ett mellanstatligt
gan. Om denna majoritet icke
men förslaget om dansk anslutning
hålles av regeringen, kan det skickas ut till
folkomröstning och genomföras, om det
får en majoritet av de avgivna rösterna.
Ett lagförslag om danskt inträde i EEC
som antagits på vanligt sätt i Folketinget
kan bara förkastas i en folkomröstning, om
30 procent av alla röstberättigade går
emot.
I januari 1971 avgav utrikesdepartementets folkrättsspecialist professor Max
Sörensen ett utlåtande om folkrättsliga
problem i samband med ett danskt inträde i EEC. Han förklarade att inträdet
kan äga rum enligt grundlagens paragraf
20. Romtraktatens bestämmelser om på
vilka områden som befogenheter överflyttas från danska till europeiska gemensamma myndigheter är tillräckligt klart preciserade för att vara i överensstämmelse
med grundlagen. Skulle längre fram en
överföring ske av ytterligare befogenheter,
tex om planen på en ekonomisk och monetär union skulle realiseras, måste man
på nytt taga upp till granskning hur detta
förhåller sig till grundlagen.
I nuvarande inrikespolitiska situation
kommer man särskilt att vara intresserad
av om den socialdemokratiska folketingsgruppen eller dess majoritet skulle gå
emot medlemskap. Så som man ser saken
i dag, finns ingen grund att tro det, även
om partiet förbehåller sig att bedöma det
149
slutliga förhandlingsresultatet De fyra
partierna behärskar tillsammans över fem
sjättedels majoritet av Folketinget och kan
alltså tåla att förlora enstaka röster.
Skulle det vid den slutliga omröstningen, som icke kommer att ske i den nuvarande regeringens tid (men möjligen under en regering med samma sammansättning och med samma chef), ske ett bortfall av röster från folk på vänsterflygeln
inom socialdemokratien och Det radikale
Venstre så att fem sjättedelsmajoritet icke
kan uppnås, kommer förslaget med säkerhet att föras ut till folkomröstning. Utsikterna till att fem sjättedels majoritet uppnås kan dock ingalunda avskrivas på förhand. En rådgivande folkomröstning, som
det mycket har varit tal om i Norge, är
också en möjlighet i Danmark, men inte
särskilt sannolik.
Utvecklingen i Bryssel och särskilt en
eventuell kris i förhandlingarna mellan
England och de sex kan ännu påverka det
danska politiska klimatet före det förestå-
ende folketingsvalet. Det kan knappast få
avgörande inflytande på själva valresultatet som följd av de fyra stora partiernas
principiella inställning till danskt medlemskap i EEC men kan återuppliva marknadsdebatten under valrörelsen före valet
av det Folketing, som i sinom tid skall rösta om medlemskapet i EEC.