Efter Jöken: Moderaterna i ett nytt läge

När Moderaternas Sverigemöte inleds på fredagsförmiddagen är det i ett nytt politiskt landskap. Sverige har nya utmaningar, och så även Moderaterna, skriver Fredrik Johansson från Karlstad.

Efter den långdragna regeringsbildningen så bestämde sig Centerpartiet och Liberalerna för att bli stödpartier till en socialdemokratiskt ledd regering. På tvärs mot vad man hade sagt i valrörelsen. Men också mot att bilda den borgerliga regering som valresultatet hade möjliggjort.

Januariöverenskommelsen är det konstiga utfallet av en höggradigt konstig regeringsbildningsprocess. Den bygger – åtminstone på pappret och till delar – på att en socialdemokratiskt ledd regering ska genomföra politik som partiet varit emot i decennier och som man så sent som vid valet i höstas närmast beskrev som steg mot undergången. I utbyte mot detta får regeringen Löfven sitta kvar med ett organiserat budgetsamarbete med Centern och Liberalerna.

Den – om inte enda så i alla fall helt dominerande – gemensamma nämnare som går att hitta mellan regeringen och dess samarbetspartier är motståndet mot SD. Överenskommelsen är sluten i syfte att isolera SD. I teorin. I praktiken fortsätter den att sätta SD i centrum av svensk politik.

Hur länge JÖKen kommer att hålla återstår att se. Det som eventuellt talar för att den inte blir så långvarig är att den helt saknar ett gemensamt positivt politiskt projekt och att dess hela konstruktion vilar på att samtliga involverade partier hotar varandra. Det är sällan en särskilt god förutsättning för samarbete.

Det mest potenta hotet sitter Stefan Löfven på. Regeringsformen lägger möjligheten att utlysa extraval i händerna på statsministern. Man behöver inte vara en fanatisk student av opinionsundersökningar för att anta att entusiasmen för ett nyval kan vara begränsad hos åtminstone något av stödpartierna.

Men även stödpartierna hotar. Om regeringen inte genomför JÖKens punkter kommer de att inleda en process för att rikta misstroende mot regeringen. Å andra sidan har Vänsterpartiet sagt att man kommer att rikta misstroende mot regeringen om den genomför ett antal punkter i överenskommelsen.

Ironin i detta är att varje exekverat misstroende – även Vänsterpartiets – fullt ut vilar på Sverigedemokraternas aktiva stöd. Annars sitter Stefan Löfven kvar. Vi har alltså en regeringsbildning vars uttalade syfte är att isolera Sverigedemokraterna. Men där flera av parterna helt baserar sitt deltagande på att de ska kunna söka Sverigedemokraternas aktiva stöd.

Logiken i detta är möjligen inte alldeles uppenbar för alla.

Det som kan tala för att JÖKen blir mer långvarig är att samarbetspartierna nu dras närmare varandra. Att man av rent praktiska skäl måste ha ett nära samarbete för att driva detta i hamn.

Stödpartierna har förvisso valt att inte ingå i regeringen. Eller ens kräva – än mindre få – egna tjänstemän på plats inne i regeringskansliet. En ordning som varit vanlig tidigare, då det minskar risken för att regeringen utnyttjar sin massiva utrednings- och tjänstemannakapacitet till sin fördel. Även stora riksdagskanslier är mycket små i relation till regeringskansliet.

Att man så medvetet placerar sig i ett massivt operationellt underläge kan verka underligt, men det förklaras av den retorik som kringgärdar JÖKen. För samtidigt som man har ett organiserat budgetsamarbete med regeringen så vill stödpartierna hävda att man är i opposition.

En opposition som för sin operativa framgång också här är helt beroende av att SD aktivt stödjer de förslag som stödpartierna – i sin oppositionella roll – lägger fram i riksdagen.

Enligt uppgift i media är nu Centerpartiets och Liberalernas ledningar integrerade i ett inre kabinett med de socialdemokratiska och miljöpartistiska partiledningarna. Sannolikt ett praktiskt försök att kompensera för JÖKens inneboende organisatoriska obalanser.

Och enligt andra medieuppgifter sker det nu också en koordination av kommunikationen kring det gemensamma budgetarbetet. I praktiken innebär det att borgerliga partier underställer sina talepunkter ett socialdemokratiskt godkännande. Det är möjligen inte unikt i svensk politisk historia. Men det är inte vanligt. Försiktigt uttryckt.

Huruvida detta långsiktigt gynnar stödpartierna får framtiden utvisa. Att Alliansen är spräckt på nationell nivå är uppenbart. Politiskt ligger de borgerliga partierna naturligtvis inte längre från varandra än före JÖKen. Men två partier har valt en väg som är utesluten för Moderaterna. Den moderata partiledningen har varit tydlig på att Decemberöverenskommelsen var ett misstag och att den inte får upprepas. Januariöverenskommelsen skiljer sig mot Decemberöverenskommelsen i att det finns ett politiskt innehåll, andan och syftet är identiskt.

I detta läge ska nu moderaterna ta sig vidare. Med Alliansen spräckt på nationell nivå, men också med rekordstort antal kommuner och regioner under moderat ledning och borgerligt styre. Exempelvis är moderaterna i ledningen för styret i samtliga tre av de största regionerna i landet. Centrala delar av välfärdens kärna ligger i händerna på moderata politiker.

Det är en blandad bakgrund. Ett nytt landskap på nationell nivå, samtidigt som den tydliga borgerliga övervikten i Sverige kommer till uttryck på bredden i kommun- och regionsverige. Möjligheterna att staka ut en egen väg ligger också öppna, samtidigt som det i oppositionsrollen ligger möjligheter att få genomslag i riksdagen.

Den lokala och regionala dimensionen får naturligtvis en särskilt tyngd mot bakgrund av att deltagarna på Sverigemötet i övervägande del är kommunpolitiker. Medan regeringsbildningsprocessen pågick i riksdagshuset förhandlade de fram styren och majoriteter i en kommunal vardag som inte stod still bara för att rikspolitiken gjorde det.

Hur det går i den moderata delen av kommunsverige kommer spela roll för partiet under de kommande åren. Det ligger flera mycket stora frågor på bordet – bostäder, trycket mot välfärdssystemen, demografin etc – som inte minst kommunerna kommer behöva hantera. Det kan synas en otacksam uppgift, men det moderata kommunala ledarskapet har historiskt visat sig vara en styrka för partiet.

På nationell nivå går partiet nu in i en oppositionsroll där ett fokus ligger på att utveckla den egna politiken. Med idéprogramsarbetet som presenterades tidigare i veckan och med dagens nyhet om en integrationskommission – där Ulf Kristersson själv sätter sig i ledningen – fokuseras nu på det egna politiska utvecklingsarbetet.

Det förra med den långa sikten. Vad betyder det moderata idéarvet – legeringen av liberala och konservativa idéer som burit partiet i decennier – för framtiden? Det arbetet har alla förutsättningar att bli spänstigt och intressant på ett sätt som går utanför moderaterna.

Moderaterna har en historia där idéarbetet varit genuint nytändande för partiet. Också på en mer konkret politisk nivå. Det som inleddes efter valet 1988, som leddes av Hans L Zetterberg och som introducerade begrepp som Stora och lilla världen och Allsidighetens samhälle bidrog till en livaktig intern diskussion och gav nya perspektiv.

Och i mitten av 1990-talet ledde Per Unckel, med Ulf Kristersson som huvudsekreterare, det programarbete som blev Land för hoppfulla. Som inte fick samma politiska genomslag under de kommande åren, men som innehöll idéer om integration och välfärdsstatens framtid som bidrog till debatten. Och som framförallt i efterhand visade sig vara framsynta.

Integrationskommissionen ska ta fram konkreta reformförslag fotade i vår tids stora problem. Integrationen är en ödesfråga. Med inspiration från Lindbeckkommissionen och med bland andra Mauricio Rojas kommer detta bli en central del av politikutvecklingen under det kommande året, men också vidare.

Moderaterna har under de senaste femtio åren genomgått två stora ”omtag”.

I början av 1970-talet inledde Gösta Bohman den liberala omdaning av Moderaterna som bar långt in i 1990-talet. Som 1979 gjorde Moderaterna till Sveriges största parti och som 1991 gav partiet regeringsmakten. Moderaterna var helt avgörande för den ekonomiska liberaliseringen av Sverige, för EU-medlemskapet och för den valfrihetsrevolution som idag är en självklar del av den svenska välfärdsmodellen.

Från 2003 inleddes sedan nästa omtag. Där fokus låg på att pragmatiskt utveckla partiets reformförmåga och vinna brett förtroende för dess regeringsförmåga. Resultatet blev en enorm framgång för partiet. Med Fredrik Reinfeldts åtta år som statsminister, med större skattesänkningar än nästan något annat land mäktat med och med etablerandet av arbetslinjen. Manifesterat i de stora valframgångarna 2006 och 2010.

Den epoken tog slut med Decemberöverenskommelsen. Regeringsbildningen var i princip bara en bekräftelse.

I detta läge blir utmaningen att ta det bästa från båda dessa perioder och leda det in i något nytt. Sverige är ett annat land än 1970 eller 2003. Nya utmaningar. Ett helt annat läge. Moderaterna har också andra utmaningar än då.

Här inleder nu Ulf Kristersson ett nytt omtag för Moderaterna. Med basen i de robusta värderingar som alltid har burit partiet, med den politiska tydlighet som präglade 70- och 80-talen och med den nyfikna pragmatism som präglade eran av Nya moderaterna.

Den resan inleds på Sverigemötet idag.

Fredrik Johansson är politisk planeringschef för Moderaterna