Efter katastrofen

Håkan Blomqvists ”Socialism på jiddisch – Judiska Arbeter Bund i Sverige” (Carlssons, 2020) skildrar hur en av Europas största organisationer plötsligt bara är en skugga av vad den en gång varit. Den del av den oerhört tragiska historien som följs i boken utspelar sig i vårt land, under några intensiva år efter andra världskriget, skriver Mats Fält.

Bund var en socialistisk judisk organisation som framför allt i mellankrigstidens Polen hade miljoner medlemmar i partiet, fackförbund, självförsvarsorganisationer, ungdomsorganisationer och idrottsföreningar. Det fanns också ett stort antal tidningar, förlag och en mycket bred kulturell verksamhet.

Målet var att skapa ett bra judiskt liv i de länder där man redan befann sig – ett liv präglat av tron på socialismen, inte gud. Bund var en antisionistisk organisation och trodde aldrig på ett eget land som lösningen på det som länge i många länder kallades ”den judiska frågan”.

Inte minst i just Polen kunde man leva hela sitt liv inom Bund. Det fanns verksamhet inom alla samhällssfärer och all kommunikation dominerades av det egna språket jiddisch. Det var ett parallellsamhälle till det religiösa, och ofta sionistiska, judiska Polen. Ibland var motsättningarna hårda men man delade alltid den judiska identiteten. Det var inte judendomen som var problemet utan synen på religionens plats i livet och allt mer inställningen till utvandringen till Israel.

Senare kom en del kritiker att djupt ångra sitt motstånd mot Herzels sionistiska projekt men före förintelsen var det inte lika lätt som nu att bedöma vad som var den säkraste och mest realistiska vägen till trygghet.

Håkan Blomqvists bok handlar om flykten till Sverige efter katastrofen. Om hur några hundra ”bundister” råkar hamna i Sverige och under några år försöker bygga upp en organisation, som åtminstone till sin struktur, påminde om den som krossats av nazisterna. Enligt regeringens direktiv är flyktingarna formellt på genomresa och får egentligen inte bo i de största städerna. Det gör anpassningen svårare och innebär för många ett helt annat liv än det de lämnat bakom sig i Centraleuropas storstäder. Det blir ett av flera argument för att senare söka sig vidare till främst USA och kontinenten och senare även till det i deras värld så kontroversiella Israel.

Bundisterna tas ofta väl emot av partikamraterna inom SAP och SSU men på svensk sida har man inte alltid ordning på de olika judiska organisationerna och deras interna skiljelinjer. Den positiva attityden har föga gemensamt med de aktuella relationerna mellan dagens socialdemokrati och staten Israel.

Stöd kommer främst från judiska organisationer i USA men även från kamrater på kontinenten och lokala judiska församlingar. För de senare blir dock tidigt striden om sionismen och Israel ett problem. Ibland går det bra att samarbeta – andra gånger låser det sig helt.

För Bund är det viktigt att slå vakt om rörelsens principer, samtidigt som det blir svårt när gruppen är så liten, splittrad på ett tiotal orter och påverkas allt mer av det växande stödet för att se Israel som det stora hoppet inför framtiden. När även nära vänner och släktingar plötsligt befinner sig i Israel, blir det komplicerat att hålla fast vid motståndet. Ett liknande problem är attityden till utvandring från Polen. Det är egentligen Bund också emot men man tvingas svänga när antisemitismens våld kommer tillbaka och kommunistregimen tar över kontrollen över även resterna av polska Bund. Istället hjälper man de som vill resa ut att komma till bland annat Sverige.

Bund i Sverige visar upp en imponerande kreativitet, trots de få medlemmarna och begränsade resurser. Sekulära högtider firas, pengar samlas in till flyktingar i olika delar av världen, kulturlivet på jiddisch får en kort ny vår och tidningar och böcker sprids. Aktiviteten säger mycket om hur viktigt livet inom Bund hade varit för medlemmarna. Just därför blir också kontrasten mot det som en gång varit i Polen en tung börda att bära. Även om det är trevligt med teater, banketter och möten kan det aldrig ens påminna om det blomstrande judiska föreningsliv som hade präglat mellankrigstidens Polen, trots en bitvis fientlig omvärld och ett allt mer auktoritärt, men ännu inte totalitärt, politiskt system.

En plats som för en tid blir ett viktigt nav i Bunds verksamhet i Sverige är Kumla Herrgård i Trollbäcken i Tyresö, söder om Stockholm. Här bor ett antal familjer som har nära kontakter med kamraterna i Eskilstuna, Stockholm och Uppsala. Efter något år flyttar de vidare till andra platser i Sverige eller utomlands. Många som kom som flyktingar till Sverige kommer ihåg just allt som hände på herrgården, innan försöket att bygga upp partiet på allvar i Sverige började haverera på allvar.

Författaren har granskat en stor mängd skriftliga källor från Bunds verksamhet. Det handlar ofta om personliga brev men även om protokoll, skrifter, program och korrespondens mellan Bund i Sverige och partiets representanter i Paris och New York. Med tiden handlar allt mer av innehållet om problemen med att driva verksamheten när så många åker vidare från Sverige. Relationen till sionisterna är ett annat viktigt tema liksom påfallande många interna konflikter. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att en grupp som hamnat i ett främmande land och akut saknar den värld som nyligen krossats, har svårt att alltid agera rationellt och ”lagom”. Organisationen var byggd för miljoner medlemmar – att anpassa den till fyra hundra vinddrivna flyktingar, utspridda från Malmö till Uppsala, hade varit en övermäktig uppgift för de flesta. Dessutom lärde de flesta sig aldrig svenska på riktigt.

Några av flyktingarna blir kvar, en del gifter sig med svenskar och lämnar livet i Bund bakom sig. De flesta åker vidare och skapar sig nya liv i framför allt USA, Australien och Israel. Kopplingen till Bund är lättare att bibehålla när det finns fler medlemmar men även i de nya länderna minskar aktiviteten successivt. Partiets tidningar lever vidare till för några år sedan. Sedan länge med en redaktionell policy som är påtagligt mer positiv till Israel än vad som gällde fortfarande på 1950-talet.

Bund ställde upp i val i Israel men framgångarna blev mycket begränsade. Det fanns ingen brist på vänsterväljare men av dessa var de som ville rösta mot sitt eget land – bara några år efter självständighetskriget – inte så många.

Författaren konstaterar att Bund är ett intressant exempel på ett försök att lösa den nationella frågan för en utsatt grupp. I Polen spelade partiet en viktig roll inte bara för judarna. Misstron mot realismen i drömmarna om Israel delades även av många som inte hade något emot principen – de trodde bara inte det skulle vara möjligt att återskapa det judiska hemlandet efter 2000 år. Fortfarande när de arabiska arméerna invaderade var oddsen för den judiska staten mycket dåliga. Det är först i efterhand som den judiska staten visat sig bli både livskraftig och framgångsrik inom påfallande många områden.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun