Efter Köpenhamn: Domen lär falla hård över klimatskrämseln

Om växthuspolitikerna har rätt kommer en omställning av hela vårt samhälle att krävas. Men det finns tid för eftertanke och tid för att göra en säkrare analys av klimatets aktuella utveckling, innan vi måste ta till tvångsmedel, skriver tekn dr Lars Bern, ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin.

Har växthuspolitiker som Anders Wijkman och Maria Wetterstrand rätt? Trots den bitande kylan på hela norra halvklotet, och trots avslöjandena om FN-forskarnas fusk med temperaturdata (”Climategate”), skulle vi vara mitt uppe i en katastrofal global uppvärmning. Anta också att växthuspolitikerna har rätt om att uppvärmningen beror på människans utsläpp av växthusgaser.

Den ekvation som de då måste få att gå ihop är:

– att ställa om hälften av den globala energiproduktionen från fossilberoende till direkt eller indirekt solenergi,
– att samtidigt öka energiproduktionen kraftigt från dagens nivå för att klara den massiva utbyggnaden av infrastrukturen (kraftverk och nya kraftnät för elöverföring från solrika områden) som omställningen medför, och
– att öka den totala energiproduktionen ytterligare för att om några årtionden kunna ge nio miljarder människor drägliga levnadsförhållanden.

Omställningen kommer att leda till en kraftigt ökad energiefterfrågan bara för att bygga ut alternativen. Eftersom vi ännu inte har annat än några kärnkraftverk, lite vindkraft som bara går när det blåser, samt ett och annat vedeldat kraftverk, måste huvuddelen av energin för omställningen hämtas från befintliga och nyuppförda fossilkraftverk. Kärnkraftverk tar för lång tid att bygga för att kunna medverka till att lösa problemen före 2030.

Har någon växthuspolitiker räknat på hur mycket extra koldioxidutsläpp som omställningen kommer att generera de första decennierna? Om inte, så gör det!

Ekvationen går nämligen inte ihop med mindre än att vi dramatiskt minskar på vanliga människors energikonsumtion för att frigöra utsläppsutrymme för omställningen. Det innebär sannolikt totalstopp för allt nöjesresande med flyg, kraftigt reducerad privatbilism genom drivmedelsransonering, nedläggning av energiintensiv industri, byggstopp för annat än alternativkraft, sänkning av inomhustemperatur och bostadsyta, förbud för elelement, platt-TV och papperstidningar, dyrare mat.

Det jag har beskrivit här är den politik som de facto rekommenderas av nästan hela den politiska och mediala klassen i det svenska samhället, förutsatt att de menar allvar med det de deklarerade inför klimatkonferensen i Köpenhamn. Men de kan tydligen inte räkna!

En av vårt lands mest meriterade klimatforskare är professor Lennart Bengtsson. Han var tidigare chef för ansedda Max Planck-institutet i Hamburg och är nu professor i Reading och i Uppsala. Han skrev för en tid sedan i UNT (28/11):

”Trots fortsatt ökning av koldioxiden och andra växthusgaser i atmosfären är deras inverkan på klimat och miljö fortfarande ringa jämfört med klimatets naturliga variation […] Trots att den totala ökningen av växthusgaser hittills motsvarar mer än två tredjedelar av en koldioxidfördubbling har temperaturen endast ökat med 0,7 grader på 100 år. De senaste tio åren har temperaturen legat stilla. Med motsvarande framtida klimateffekt skulle en fördubbling jämfört med nuläget innebära en ytterligare temperaturökning på cirka en grad. Givetvis kan inte detta tas som intäkt för att bagatellisera klimatproblemet, men bör ge lite perspektiv för den reflekterande läsaren.”

Det finns med andra ord tid för eftertanke och tid för att göra en säkrare analys av klimatets aktuella utveckling, innan vi måste ta till tvångsmedel.

Det finns andra ledande forskare som menar att temperaturökningen på 0,7 grader till en mindre del berodde på växthusgaser från människan. Till exempel skrev professor Wibjörn Karlén nyligen i en debattartikel i Expressen (7/1):

”Efter en lång tids studier av klimatets variationer har jag kommit fram till att rymdvädret (= solaktiviteten) talar för att vi sannolikt går mot en kallare period än en varmare. Vi kan redan nu befinna oss i inledningen till en liten istid, som kan behålla sitt grepp tiotals år framöver.”

Om det vi nu upplever är början på det kallare klimat som Karlén talar om kräver det givetvis en helt annan prioritering av samhällets resurser än den enorma kostnaden för att minska utsläpp av växthusgaser. Den åtgärden skulle ju i så fall förvärra nedkylningen. Växthuspolitikerna måste fås att inse att det är hög tid att rusta så att samhället fungerar även i ett betydligt kallare klimat. Det vi upplever den här vintern är bara en början.

Klimatalarmismens profet Al Gore sprider genom sin Nobelprisbelönade film ett kraftigt överdrivet och falskt budskap. I Sverige sprids samma budskap av politiker som Wijkman och Wetterstrand, samt av organisationer och myndigheter som alla lever gott på att skrämma in pengar från allmänheten och andra allmänna finansieringskällor. Exempel är Världsnaturfonden, Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Tällberg Foundation, Naturvårdsverket, Stockholm Environment Institute, Global Utmaning, ledande medier.

När vi om något decennium får perspektiv på dagens masspsykos, kommer domen att falla hård över alla dem som medverkade till den skrämselpropaganda som skapade psykosen. Vi kommer även att beklaga det enorma resursslöseri som den här politiken lett till, i ett läge när vi hade behövt vidta åtgärder mot de verkligt allvarliga miljöproblemen i världen. De förblir nu olösta.

Tekn dr Lars Bern är ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien.

Mer läsning här:
Lilla istiden kan redan vara här, Wibjörn Karlén, Expressen (7/1)
Växthusgasers inverkan är ringa, Lennart Bengtsson, UNT (28/11 2009)
Stockholmsinitiativet

Läs också tidigare artiklar om klimatet i Svensk Tidskrift:
Historisk klimatdramatik, Anders Edwardsson (1/1)
Rapport från Köpenhamn: Løkke och Reinfeldt i strålkastarljuset, Ann-Sofie Dahl (19/12)
Köpenhamn, början eller slutet?, Anders Ydstedt (19/12)
Climategate — molnen tornar upp sig för IPCC, Anders Edwardsson (4/12)