Efter kriget

Christopher J Coyne
After War – The Politicial Economy of Exporting Democracy
Stanford University Press 2008

Mig veterligen har nationalekonomen Christopher J Coynes bok After War – The Political Economy of Exporting Democracy som gavs ut förra året inte fått någon uppmärksamhet i Sverige. Det är synd, för det är det slags bok som kan föra in diskussionen kring militära interventioner på ett nytt, välbehövligt spår, inte minst inom svensk borgerlighet.

Bokens huvudfråga är om försök att exportera demokrati med militära medel, såsom krigen i Afghanistan och Irak, hjälper mer än de stjälper. Han konstaterar att på varje Västtyskland går det ett Somalia eller ett Vietnam. Eller egentligen flera: bara 28% av de länder där USA gått in med intentionen att införa demokrati var demokratiska tio år efter att försöket avslutats.

Coyne använder nationalekonomens verktygslåda för att förklara denna låga framgångsgrad. Boken är inte normativ, utan förutsätter att de som genomdriver en militär intervention har goda intentioner, för att i stället fokusera på utfallen och hur dessa kan förklaras. Med hjälp av teorier kring bland annat public choice, österrikisk och institutionell ekonomi diskuterar han problemet både i generella termer och i sex fallstudier: två lyckade fall av militära interventioner (Västtyskland och Japan), två fiaskon (Somalia och Haiti), och två pågående (Irak och Afghanistan).

Många originella tankegångar uppträder i dessa sammanhang: bland annat hävdar Coyne att demokratiseringen av Västtyskland lyckades trots snarare än på grund av de allierade ockupanterna (även om någon naturligtvis var tvungen att göra sig av med Hitler). Somalia, hävdar han, fungerar bättre som den anarki det är idag än det någonsin skulle kunna göra om man införde en centralmakt under rådande förutsättningar.

Författarens huvudpoäng är att det är ett samhälles institutioner, såväl formella lagar som mer informella normer och umgängesregler, som avgör huruvida det är moget för hållbar demokrati. Dessa institutioner är i regel stigberoende och måste utvecklas organiskt över mycket lång tid, varför alla försök att införa dem ovanifrån är dömda att misslyckas om det inte redan finns ett underlag på plats.

Demokratiseringen av Japan och Västtyskland lyckades i detta perspektiv eftersom dessa länder redan hade tillräckligt välutvecklade institutionella nätverk som möjliggjorde fruktbar mänsklig samverkan. Frånvaron av sådana nätverk i Haiti och Somalia är anledningen till att dessa demokratiseringsförsök blivit sådana spektakulära fiaskon. Paradoxalt nog är det minst sannolikt att lyckas exportera demokrati till de länder som tycks vara i störst behov av detta. I ett sådant läge riskerar en intervention snarare att göra saker och ting värre.

Coyne erbjuder en kritik mot militära interventioner ”högerifrån”, i befriande kontrast mot den kanske berättigade men inte sällan uppskruvade, demoniserande kritiken mot exempelvis det neokonservativa engagemanget i mellanöstern från vänsterhåll. I USA finns förespråkare för Coynes hållning inte minst bland libertarianer, men också den svenska högern borde ha nytta av detta perspektiv.

Om man, som en stor del av högern, är skeptisk till bistånd av just den anledningen att det ofta sker utifrån ett top-down-perspektiv och urholkar ett lands institutioner, borde man vara öppen för det faktum att militära ingrepp också är top-down, och också – på än mer spektakulärt vis – riskerar att förstöra de inhemska frön som finns för demokratisering i framtiden. Svensk borgerlighet skulle behöva en större debatt kring detta, baserad på en realistisk syn på vad som egentligen kan göras med militära medel, och att – precis som vad gäller biståndspolitiken – goda intentioner inte nödvändigtvis leder till goda utfall.

Har Coyne då något alternativ att komma med? Vad denne högerduva förespråkar i stället för militär närvaro är kort och gott frihandel. Hans budskap är att USA – och, får man förmoda, andra västländer – unilateralt bör avskaffa alla sina handelshinder, eftersom mellanstatlig handel är en extern faktor som faktiskt stärker ett lands institutioner. Detta vore ett sätt, som han uttrycker det, att nå liberala mål med liberala medel. Man måste dock vara medveten om att resultatet inte kommer att visa sig över en natt.

Ska man dra bokens resonemang till sin spets innebär det att USA med allierade borde dra sig ur Afghanistan och Irak. Att lämna dessa folk ”i sticket” är för många en ganska obehaglig tankegång. Men ponera att den västliga närvaron, hur välmenande den än är, på sikt faktiskt förvärrar läget i länderna. Är det rätt att rädda ett liv i dag om det sker till priset av fler liv i morgon?

Niklas Elert är forskningsassistent på Ratio och författare till romanen Germania. Han bloggar på http://germaniablogg.wordpress.com.

Läs också tidigare recensioner av Niklas Elert här:
Det som aldrig fick hända igen (15/5)
Klassisk feminism (9/4)