Efter The Troubles

Det knackade på dörren. Jean McConville, en ensamstående mamma till tio barn, öppnade och in störtade en grupp män och kvinnor införda maskering. Trots de gråtande barnen förde de bort henne. Hon kom aldrig att återvända, och hon var inte den enda.

Berättelsen om bortrövandet och mordet på McConville är den röda tråden i New Yorker-journalisten Patrick Radden Keefe nya bok Say Nothing (Doubleday, 2019), som avhandlar the Troubles på Nordirland ur ett fåtal aktörers perspektiv.

Utöver McConville-familjen får läsaren bekanta sig med republikanska ”provos” som Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams. Keefe börjar med att försöka förklara omständigheterna som fick dessa människor att ansluta sig och bli ledande företrädare för terrorgruppen Provisional Irish Republican Army (PIRA) under 1960- och 1970-talen.

Price var första kvinnan att bli medlem i PIRA. Hon var bland annat delaktig i mordet på McConville och kom att hamna i fängelse för ett antal terrordåd i centrala London. Hughes var chef för det ”D Company” i Belfast och var en av arkitekterna bakom Bloody Friday 1972, då över tjugo bomber detonerades i staden.

Adams, som var en nära vän till Hughes vid den här tiden, har alltid förnekat att han någonsin har varit medlem i PIRA, men överväldigande vittnesmål och annan bevisföring visar att han vid den här tidpunkten var högt uppsatt inom IRA i Belfast. Enligt Hughes ska Adams ha gett orden om att mörda McConville.

Det var senare Adams som kom att formulera gruppens strategi ”The Long War” som gick ut på att bedriva ett lågintensivt krig mot den brittiska staten med målet att den skulle avveckla sin närvaro på den irländska ön.

Med tiden växte insikten att det aldrig skulle gå att besegra de brittiska säkerhetsmyndigheterna. Ett viktigt vägskäl kom 1981 då en grupp fängslade PIRA-medlemmar under Bobby Sands hungerstrejkade i protest mot att de behandlades som vanliga kriminella, och inte som de politiska fångar de ansåg sig vara.

Den internationella uppmärksamheten för hungerstrejken ökade när Sands blev invald som brittisk parlamentsledamot för PIRA:s politiska organisation Sinn Fein i ett extra val. Trots intensiva förhandlingar hittades ingen lösning och Sands samt nio andra kom att dö.

Effekten av hungerstrejken blev en stor uppslutning bakom Sinn Fein, som dittills varit en tämligen marginaliserad politisk organisation på grund av dess intima kopplingar till PIRA. Det öppnade definitivt upp Adams ögon för den politiska vägen att åstadkomma de republikanska målsättningen om ett förenat Irland.

Därefter utvecklades strategin där PIRA och Sinn Fein parrallelt skulle bedriva kampanjer, den ena med våld och den andra med politiska medel. Det kom att kallas för ”Aramalite and ballot box”- strategin. En armalite är en amerikansk automatkarbin som var populär hos de paramilitära grupperna.

Det skulle dröja många år men steg för steg kom fredsprocessen på Nordirland att utvecklas, vilket kulminerade i Långfredagsavtalet 1998. Adams, tillsammans med Martin McGuinness, kom att vara ledande i att få PIRA att ansluta sig till den processen. Men alla som var en del av den republikanska rörelsen var inte nöjda med utvecklingen.

Price och Hughes kom att bli bittra och besvikna över vad de ansåg var Adams och McGuinness svek mot rörelsen. Hos dem, inte minst hos Hughes, går det också att ana spår av posttraumatiskt stressyndrom.

Personer som Price och Hughes hade under många år begått fruktansvärda brott och sett nära vänner dö. Allt detta hade legitimerats utifrån PIRA:s målsättningar om ett förenat (och, skall tilläggas, socialistiskt) Irland. När Sinn Fein valde den politiska vägen ryktes det som hade rättfärdigat deras ageranden bort från dem.

I slutet uppdagas också omständigheterna kring mordet på McConville. Keefe lyckas – efter att ha pusslat olika ledtrådar – identifiera personen som sköt det dödande skottet. Fallet med McConville, som var en av många så kallade ”disappeared”, är ett exempel på PIRA:s brutalitet.

Say Nothing är framför allt en bok om minnen. Det finns många ärr kvar i Nordirland från Troubles-eran som inte har adresserats. Medan fallet med McConville har nått viss klarhet finns det fortfarande många andra som förblir olösta. Vissa anser att det bästa är att bara gå vidare, att fokusera på framtiden snarare än dåtiden. Men som erfarenheter från andra krigsplatser lär oss kommer man för eller senare behöva konfrontera allt det som skedde innan Långfredagsavtalet.

Zebulon Carlander är kolumnist för Svensk Tidskrift