Einar Lyth; Försvar à la Theorin
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EINAR LYTH:
Försvar ala Theorin
När riksdagen i maj debatterade försvarsutskottets betänkande, nämnde ingen av de
ledande socialdemokraterna namnet Maj
Britt Theorin (s), trots att hon av den förra
regeringen satts in i försvarsutredningen.
H on förde som vanligt talan för en drastisk
nedrustning. Detfinns alltid människor som
kan låta sig påverkas av hennes argument,
hur ologiska och illa underbyggda de än är.
Överstelöjtnant Einar Lyth bemöter dem i
denna artikel.
Riksdagsledamoten fru Maj Britt Theorin,
allmän frifräsare i försvarsfrågor, underkänner på de flesta punkter vårt totalförsvar.
Hennes kritik gäller både det försvar vi har
och det vi kommer att få, både det som regeringen har föreslagit och det som oppositionen, d vs hennes eget parti vill ha. Även 80-
talets starkt nedbantade svenska försvarsmakt kommer enligt fru Theorin att genom
de kommande årens ”fortsatta upprustning”
vara vad hon kallar överstarkt.
Men om någon härav drar slutsatsen att
fru Theorins mål är en isolerad svensk avrustning är det fel. Hon vill tvärtom ha ”ett
starkt ordentligt gränsvaktförsvar som visar
att vi vill bita ifrån om de (fienderna) absolut
vill komma till oss och en stark försvarsvilja
inne hos det svenska folket i deras vardagssituation. Det är det som är det avgörande. En
fiende skall inte ha någonting ut av att komma till Sverige och besätta svensk jord.” Så
yttrade ordagrant fru Theorin i en intervju
i radio (P 3 den 12 april i år). Hon räknar
alltså med att vi kan komma att utsättas för
militärt angrepp i form av invasion. Hon anser vidare att svenskt försvar har en fredsbevarande effekt. Hennes grundläggande
uppfattningar om hot och försvarspolitisk
målsättning är alltså desamma som regeringens och oppositionens. Men hennes försvar
kommer ändå att kosta ”oändligt mycket
mindre”.
Hur fru Theorin räknat sig fram till detta
orimliga resultat är oklart. Men en nyckelpunkt i hennes resonemang är att ”den stora
invasionen”, d vs kust- och gränsinvasion
mot Sverige, är otänkbar. En sådan invasion
sägs nämligen kräva så långa förberedelser
och så stora resurser, att även en supermakt
saknar möjligheter att sätta igång ett sådant
företag mot oss som en sidainsats i samband
med ett europeiskt storkrig.
Det ligger mycket i detta – på grund av att
vi idag ännu har ett relativt starkt försvar.
Värt försvar, sådant det är, gör att en angripare behöver de långa förberedelserna och de
stora resurserna. Men ju svagare svenskt försvar är, desto enklare är det att göra invasion. Ett ”oändligt mycket billigare” försvar
får rimligen oändligt mycket mindre resurser,
vilket måste ge en angripare mycket större
möjligheter.
Ett svenskt försvar utan ubåtar, ytanackfartyg och minfartyg och utan annat försvar
än beväpnade skolflygplan – enligt Maj
Britt Theorins recept – omöjliggör inte en
stor invasion. Ett sådant försvar kräver nämligen av angriparen varken förbekämpning,
exklusiva resurser eller långa förberedelser.
Kärnvapen
I vissa andra tänkbara angreppsfall anser
fru Theorin att militärt motstånd bör uppges. Vid ett stormaktsanfall riktat mot Sverige ensamt sägs ett försvarskrig ”inte vara nå-
gon adekvat reaktion”. Och visst är en sådan
uppgivelse i vissa fall begriplig (Danmark
l940, Tjeckoslovakien 1968). Att därav dra
slutsatsen att vi inte skall förbereda försvar
även för utpräglade underlägen är emellertid förhastat. Vi avsäger oss då den fredsbevarande effekt som ett förberett försvar utgör även i sådana fall. Visserligen kan kostnader för motstånd bli mycket höga, men de
blir beaktansvärda även för angriparen (Fin- 277
land, Algeriet, Kuba, Vietnam). Han kan
därför i gynnsamma fall fås att avstå. Den
möjligheten bortser man ifrån om man från
början deklarerar sin avsikt att i vissa lägen
kapitulera. Tillkommer frågan om kapitulation i sådana lägen är politiskt möjlig. Man
gör nog klokt att räkna med att så ej blir fallet. Historien visar många exempel på att folket i ett krisläge vill försvara sig oavsett utsikterna till framgång. Svenska opinionsmätningar pekar som bekant i den riktningen.
Fru Theorin bygger en stor del av sin plä-
dering på kärnvapnens existens. Alla säkerhetspolitiskt sakkunniga påstås vara ense om
att ett krig i Europa blir ett kärnvapenkrig.
Då blir också försvar meningslöst. Därför
blir den svenska försvarsmaktens roll inte
”sakligt hållbar”.
Men de eniga experterna måtte inte ha nå-
got inflytande vare sig i väst eller öst. Där satsas nämligen huvuddelen av kapprustningsresurserna på konventionella vapen. Militärt
upprätthålls balansen genom en kombination av massförstörelsevapen och konventionella vapen. Svenska konventionella styrkor
ingår i den kombinationen där de spelar en
betydande roll (i Norden kanske t o m en för
stabiliteten avgörande roll) trots, ellerjust på
grund av, den stora risken att ett europiskt
krig blir ett kärnvapenkrig. Den svenska försvarsmaktens roll är därför så ”sakligt hållbar” man kan begära.
Neutralitetsvakt
Fru Theorins på felaktiga förutsättningar
rekommenderade miniatyrförsvar kallar
hon bl a ”neutralitetsvakt”. Här kommer näs- 278
ta bristfälliga theorinska koppling till den
fredsbevarande effekt vi eftersträvar. Neutraliteten framställs indirekt som något i sig
fredsbevarande. Så är givetvis inte fallet.
Neutraliteten i krig måste upprätthållas med
militär och ekonomisk styrka, vilket inte
minst våra erfarenheter från andra världskriget borde ha lärt oss. I ett land som Sverige, beläget nära strategiska nyckelområden
och mellan två rivaliserande supermakter,
omfattar de neutralitetskränkningar som
kan bli aktuella hela skalan från överflygning av misstag till supermaktskapplöpning
om att invadera och ockupera vårt land. Därför är det styrkenivåerna, som avgör hur
långt och hur länge en hotad svensk neutralitet kan upprätthållas i krig och kris. Ett
”oändligt mycket billigare försvar” måste innebära katastrofalt minskade möjligheter i
dessa avseenden. Vårt geografiska läge gör
att en billig neutralitetsvakt – en slags polis?
– inte ger den fredsbevarande effekt som är
möjlig att uppnå.
Det är i detta sammanhang också värt att
peka på den effekt till vår fördel som ligger i
att den ena supermakten vid ett angrepp
mot oss måste räkna med den andras motåtgärder. Blir vårt försvar svagt och kortvarigt, hinns inga sådana motåtgärder med.
Men om svenska försvarsresurser tillmätts så
att det tar tid att erövra Sverige, får vi gratis
den extra fredsbevarande effekt som huvudmotståedarens motåtgärder innebär. Det
theorinska försvaret blir däremot så svagt
och kortlivat att vi får avstå från den gratiseffekten.
säkerhetspolitisk helhetssyn
Fru Theorin vill ha en helhetssyn på säkerhetspolitiken. Militära medel skall vägas mot
icke-militära. Givetvis är det så. Men till denna avvägning har fru Theorin redan i förväg
intagit en principiell ståndpunkt. Det räcker
inte för henne att UD, SIDA, det ekonomiska
försvaret etc får ökade anslag för att fylla
välkända, av ingen bestridda behov. Det vä-
sentliga för fru Theorin är att de militära anslagen minskas. Ty trots hennes ovan
relaterade försvarsvänlighet anser hon nuvarande anslagsnivå till det militära vara slösen.
Globalt sett har hon förstås rätt. En världsomfattande nedrustning skulle frigöra kapital och arbetskraft. Men de stora hoten mot
mänskligheten, d v s överbefolkning, ABCkrig och miljöförstöring kan bara lösas i internationellt samarbete mellan väst och öst,
nord och syd. Sådant samarbete kan endast
ske om åtminstone nuvarande relativa och
bräckliga fredstillstånd bevaras. Sveriges försvar bidrar till att bevara stabiliteten i vårt
hörn av världen. En avsevärd svensk isolerad nedrustning skulle troligen rubba den.
Sverige är vidare i FN och i Geneve en på-
drivande kraft när det gäller att söka lösa
världsproblemen. Sverige kan fortsätta att
utöva den viktiga rollen endast om dess självständighet bevaras.
Båda dessa omständigheter gör att pengar
lagda på svenskt försvar fyller en funktion
även i det aktiva och positiva fredsarbete,
som ytterst syftar till att avlägsna krigsorsakerna. Världsfreden kräver att vi är beredda
att satsa både på nationellt totalförsvar och
på internationellt bistånd. Sålunda måste
man underkänna den populära skenlösning
som innebär att vi bör kunna stoppa i uländernas fickor vad vi kan ta ur militärernas –
och därigenom fä behålla vad vi har i våra egna. Att framställa försvarsanslagen som en
möjlig regulator med vilken vi utan nackdelar
kan öka t ex uhjälpen är att vilseleda. Våra
försvarsanslag är ett bidrag till den internationella stabilitet, utan vilken inga världsproblem kan lösas.
Fru Theorin förbiser också att arbetet
med att undanröja konfliktorsaker kan nå
resultat endast på lång sikt, förmodligen generationer, medan försvarsutredningens arbete bara gäller närmaste 5-årsperiod. Eftersom vi måste klara säkerheten fram till dess
konfliktorsakerna genom uppnådd global
jämlikhet är undanröjda, är det uppenbart
att det även här gäller ett både-och. Svenska
försvarsåtgärder står inte i motsatsställning
till åtgärder för att undanröja krigsorsaker.
Tvärtom är de varandra kompletterande sä-
kerhetspolitiska åtgärder, av olika vikt beroende på vilket tidsperspektiv man anlägger.
Slutligen lägger fru Theorin stor vikt vid
den s k nord-sydkonflikten. För henne är ett
krig mellan uländerna och iländerna det allvarligaste hotet mot vår frihet. Visst är
279
nord-syd aspekten väsentlig- inte minst när
det gäller s k fredskriser. Men nord-sydkonflikten är trots allt i grunden ett samarbetsproblem. Mellan i- och uländer finns starka
gemensamma intressen. Man är helt enkelt
ömsesidigt beroende av varandra. Detta ger
visserligen konfliktorsaker men är samtidigt
en stark fredsbevarande faktor. Till detta
kommer uländernas begränsade militära resurser och Sveriges läge i nordkanten av ivärlden.
Detta är några av skälen till att öst-västkonflikten – inte nordsydkonflikten – är den
farligaste för oss och därför t v måste styra
vår säkerhetspolitik.
De ideer som fru Theorin framför visar
att hon gör sig skyldig till samma fel som
hon gärna tillvitar säkerhetspolitiker och militärer, nämligen att konstruera angreppsfall och scenarier som passar egna samhälleliga strävanden. I hennes fall är det fråga
om en önskan om sänkta svenska försvarsanslag. Synd bara att hon i sin uppriktiga
iver att stärka den globala freden och rättvisan så ofta missar poängen i vår nuvarande
säkerhetspolitik: att bibehålla förutsättningarna för att i internationellt samarbete kunna lösa just de problemen.
Försvar ala Theorin
När riksdagen i maj debatterade försvarsutskottets betänkande, nämnde ingen av de
ledande socialdemokraterna namnet Maj
Britt Theorin (s), trots att hon av den förra
regeringen satts in i försvarsutredningen.
H on förde som vanligt talan för en drastisk
nedrustning. Detfinns alltid människor som
kan låta sig påverkas av hennes argument,
hur ologiska och illa underbyggda de än är.
Överstelöjtnant Einar Lyth bemöter dem i
denna artikel.
Riksdagsledamoten fru Maj Britt Theorin,
allmän frifräsare i försvarsfrågor, underkänner på de flesta punkter vårt totalförsvar.
Hennes kritik gäller både det försvar vi har
och det vi kommer att få, både det som regeringen har föreslagit och det som oppositionen, d vs hennes eget parti vill ha. Även 80-
talets starkt nedbantade svenska försvarsmakt kommer enligt fru Theorin att genom
de kommande årens ”fortsatta upprustning”
vara vad hon kallar överstarkt.
Men om någon härav drar slutsatsen att
fru Theorins mål är en isolerad svensk avrustning är det fel. Hon vill tvärtom ha ”ett
starkt ordentligt gränsvaktförsvar som visar
att vi vill bita ifrån om de (fienderna) absolut
vill komma till oss och en stark försvarsvilja
inne hos det svenska folket i deras vardagssituation. Det är det som är det avgörande. En
fiende skall inte ha någonting ut av att komma till Sverige och besätta svensk jord.” Så
yttrade ordagrant fru Theorin i en intervju
i radio (P 3 den 12 april i år). Hon räknar
alltså med att vi kan komma att utsättas för
militärt angrepp i form av invasion. Hon anser vidare att svenskt försvar har en fredsbevarande effekt. Hennes grundläggande
uppfattningar om hot och försvarspolitisk
målsättning är alltså desamma som regeringens och oppositionens. Men hennes försvar
kommer ändå att kosta ”oändligt mycket
mindre”.
Hur fru Theorin räknat sig fram till detta
orimliga resultat är oklart. Men en nyckelpunkt i hennes resonemang är att ”den stora
invasionen”, d vs kust- och gränsinvasion
mot Sverige, är otänkbar. En sådan invasion
sägs nämligen kräva så långa förberedelser
och så stora resurser, att även en supermakt
saknar möjligheter att sätta igång ett sådant
företag mot oss som en sidainsats i samband
med ett europeiskt storkrig.
Det ligger mycket i detta – på grund av att
vi idag ännu har ett relativt starkt försvar.
Värt försvar, sådant det är, gör att en angripare behöver de långa förberedelserna och de
stora resurserna. Men ju svagare svenskt försvar är, desto enklare är det att göra invasion. Ett ”oändligt mycket billigare” försvar
får rimligen oändligt mycket mindre resurser,
vilket måste ge en angripare mycket större
möjligheter.
Ett svenskt försvar utan ubåtar, ytanackfartyg och minfartyg och utan annat försvar
än beväpnade skolflygplan – enligt Maj
Britt Theorins recept – omöjliggör inte en
stor invasion. Ett sådant försvar kräver nämligen av angriparen varken förbekämpning,
exklusiva resurser eller långa förberedelser.
Kärnvapen
I vissa andra tänkbara angreppsfall anser
fru Theorin att militärt motstånd bör uppges. Vid ett stormaktsanfall riktat mot Sverige ensamt sägs ett försvarskrig ”inte vara nå-
gon adekvat reaktion”. Och visst är en sådan
uppgivelse i vissa fall begriplig (Danmark
l940, Tjeckoslovakien 1968). Att därav dra
slutsatsen att vi inte skall förbereda försvar
även för utpräglade underlägen är emellertid förhastat. Vi avsäger oss då den fredsbevarande effekt som ett förberett försvar utgör även i sådana fall. Visserligen kan kostnader för motstånd bli mycket höga, men de
blir beaktansvärda även för angriparen (Fin- 277
land, Algeriet, Kuba, Vietnam). Han kan
därför i gynnsamma fall fås att avstå. Den
möjligheten bortser man ifrån om man från
början deklarerar sin avsikt att i vissa lägen
kapitulera. Tillkommer frågan om kapitulation i sådana lägen är politiskt möjlig. Man
gör nog klokt att räkna med att så ej blir fallet. Historien visar många exempel på att folket i ett krisläge vill försvara sig oavsett utsikterna till framgång. Svenska opinionsmätningar pekar som bekant i den riktningen.
Fru Theorin bygger en stor del av sin plä-
dering på kärnvapnens existens. Alla säkerhetspolitiskt sakkunniga påstås vara ense om
att ett krig i Europa blir ett kärnvapenkrig.
Då blir också försvar meningslöst. Därför
blir den svenska försvarsmaktens roll inte
”sakligt hållbar”.
Men de eniga experterna måtte inte ha nå-
got inflytande vare sig i väst eller öst. Där satsas nämligen huvuddelen av kapprustningsresurserna på konventionella vapen. Militärt
upprätthålls balansen genom en kombination av massförstörelsevapen och konventionella vapen. Svenska konventionella styrkor
ingår i den kombinationen där de spelar en
betydande roll (i Norden kanske t o m en för
stabiliteten avgörande roll) trots, ellerjust på
grund av, den stora risken att ett europiskt
krig blir ett kärnvapenkrig. Den svenska försvarsmaktens roll är därför så ”sakligt hållbar” man kan begära.
Neutralitetsvakt
Fru Theorins på felaktiga förutsättningar
rekommenderade miniatyrförsvar kallar
hon bl a ”neutralitetsvakt”. Här kommer näs- 278
ta bristfälliga theorinska koppling till den
fredsbevarande effekt vi eftersträvar. Neutraliteten framställs indirekt som något i sig
fredsbevarande. Så är givetvis inte fallet.
Neutraliteten i krig måste upprätthållas med
militär och ekonomisk styrka, vilket inte
minst våra erfarenheter från andra världskriget borde ha lärt oss. I ett land som Sverige, beläget nära strategiska nyckelområden
och mellan två rivaliserande supermakter,
omfattar de neutralitetskränkningar som
kan bli aktuella hela skalan från överflygning av misstag till supermaktskapplöpning
om att invadera och ockupera vårt land. Därför är det styrkenivåerna, som avgör hur
långt och hur länge en hotad svensk neutralitet kan upprätthållas i krig och kris. Ett
”oändligt mycket billigare försvar” måste innebära katastrofalt minskade möjligheter i
dessa avseenden. Vårt geografiska läge gör
att en billig neutralitetsvakt – en slags polis?
– inte ger den fredsbevarande effekt som är
möjlig att uppnå.
Det är i detta sammanhang också värt att
peka på den effekt till vår fördel som ligger i
att den ena supermakten vid ett angrepp
mot oss måste räkna med den andras motåtgärder. Blir vårt försvar svagt och kortvarigt, hinns inga sådana motåtgärder med.
Men om svenska försvarsresurser tillmätts så
att det tar tid att erövra Sverige, får vi gratis
den extra fredsbevarande effekt som huvudmotståedarens motåtgärder innebär. Det
theorinska försvaret blir däremot så svagt
och kortlivat att vi får avstå från den gratiseffekten.
säkerhetspolitisk helhetssyn
Fru Theorin vill ha en helhetssyn på säkerhetspolitiken. Militära medel skall vägas mot
icke-militära. Givetvis är det så. Men till denna avvägning har fru Theorin redan i förväg
intagit en principiell ståndpunkt. Det räcker
inte för henne att UD, SIDA, det ekonomiska
försvaret etc får ökade anslag för att fylla
välkända, av ingen bestridda behov. Det vä-
sentliga för fru Theorin är att de militära anslagen minskas. Ty trots hennes ovan
relaterade försvarsvänlighet anser hon nuvarande anslagsnivå till det militära vara slösen.
Globalt sett har hon förstås rätt. En världsomfattande nedrustning skulle frigöra kapital och arbetskraft. Men de stora hoten mot
mänskligheten, d v s överbefolkning, ABCkrig och miljöförstöring kan bara lösas i internationellt samarbete mellan väst och öst,
nord och syd. Sådant samarbete kan endast
ske om åtminstone nuvarande relativa och
bräckliga fredstillstånd bevaras. Sveriges försvar bidrar till att bevara stabiliteten i vårt
hörn av världen. En avsevärd svensk isolerad nedrustning skulle troligen rubba den.
Sverige är vidare i FN och i Geneve en på-
drivande kraft när det gäller att söka lösa
världsproblemen. Sverige kan fortsätta att
utöva den viktiga rollen endast om dess självständighet bevaras.
Båda dessa omständigheter gör att pengar
lagda på svenskt försvar fyller en funktion
även i det aktiva och positiva fredsarbete,
som ytterst syftar till att avlägsna krigsorsakerna. Världsfreden kräver att vi är beredda
att satsa både på nationellt totalförsvar och
på internationellt bistånd. Sålunda måste
man underkänna den populära skenlösning
som innebär att vi bör kunna stoppa i uländernas fickor vad vi kan ta ur militärernas –
och därigenom fä behålla vad vi har i våra egna. Att framställa försvarsanslagen som en
möjlig regulator med vilken vi utan nackdelar
kan öka t ex uhjälpen är att vilseleda. Våra
försvarsanslag är ett bidrag till den internationella stabilitet, utan vilken inga världsproblem kan lösas.
Fru Theorin förbiser också att arbetet
med att undanröja konfliktorsaker kan nå
resultat endast på lång sikt, förmodligen generationer, medan försvarsutredningens arbete bara gäller närmaste 5-årsperiod. Eftersom vi måste klara säkerheten fram till dess
konfliktorsakerna genom uppnådd global
jämlikhet är undanröjda, är det uppenbart
att det även här gäller ett både-och. Svenska
försvarsåtgärder står inte i motsatsställning
till åtgärder för att undanröja krigsorsaker.
Tvärtom är de varandra kompletterande sä-
kerhetspolitiska åtgärder, av olika vikt beroende på vilket tidsperspektiv man anlägger.
Slutligen lägger fru Theorin stor vikt vid
den s k nord-sydkonflikten. För henne är ett
krig mellan uländerna och iländerna det allvarligaste hotet mot vår frihet. Visst är
279
nord-syd aspekten väsentlig- inte minst när
det gäller s k fredskriser. Men nord-sydkonflikten är trots allt i grunden ett samarbetsproblem. Mellan i- och uländer finns starka
gemensamma intressen. Man är helt enkelt
ömsesidigt beroende av varandra. Detta ger
visserligen konfliktorsaker men är samtidigt
en stark fredsbevarande faktor. Till detta
kommer uländernas begränsade militära resurser och Sveriges läge i nordkanten av ivärlden.
Detta är några av skälen till att öst-västkonflikten – inte nordsydkonflikten – är den
farligaste för oss och därför t v måste styra
vår säkerhetspolitik.
De ideer som fru Theorin framför visar
att hon gör sig skyldig till samma fel som
hon gärna tillvitar säkerhetspolitiker och militärer, nämligen att konstruera angreppsfall och scenarier som passar egna samhälleliga strävanden. I hennes fall är det fråga
om en önskan om sänkta svenska försvarsanslag. Synd bara att hon i sin uppriktiga
iver att stärka den globala freden och rättvisan så ofta missar poängen i vår nuvarande
säkerhetspolitik: att bibehålla förutsättningarna för att i internationellt samarbete kunna lösa just de problemen.