Ekströms soppa

Utbildningsministern var tidigare en facklig ledare som de flesta hyste respekt för. Sedan blev hon hög tjänsteman i staten – fortfarande ansedd som en för det mesta både klok och seriös person. Dessutom har hon hunnit med att tacka nej till att bli minister i Fredrik Reinfeldts första regering 2006. Reinfeldt är bland de egna numera inte så uppskattad – trots exempellösa framgångar som både partiledare och statsminister. En förklaring är försvars- och invandringspolitiken. En annan är de radikala förändringarna av partiet – Anna Ekström som minister hade varit ännu ett uttryck för denna strävan efter förnyelse och nya idéer. Hur det hade gått får vi aldrig veta.

Sedan blev Anna Ekström politiker på riktigt. Det var då det spårade ur. Hur mycket det har spårat ur får vi nog inte heller någonsin veta. Utbildningsministern kommer knappast att skriva lika självutlämnande memoarer som Kjell-Olof Feldt. Det är inte riktigt hennes stil. Nu försöker hon göra ett bra jobb som minister men samtidigt visar hon varför det nog hade varit klokt att hålla politiken på armlängds avstånd.

De flesta tror nog att den Anna som trodde på valfrihet och arbetade för mer ordning och bättre kunskaper i skolan var på riktigt. Jag tror det stämmer. Hon kunde inte göra precis som hon ville varken på SACO eller Skolverket men det var ändå uppenbart vad hon såg som viktigt respektive mindre viktigt.

Den soppa hon tillsammans med sitt parti och vänstern i skoldebatten håller på att koka ihop, riskerar att få både valfriheten och arbetet för mer kunskap i skolan att drunkna. Den är en blandning av fördomar, rykten och bristande logik som strider mot väldigt mycket av det Ekström tidigare stod för och försvarade. Ofta kommer det viktiga bort – skolans innehåll och resultatet för de elever som faktiskt går i den.

Bilden kompliceras av att Anna numera har allierade både på Expressens ledarredaktion och på Timbro. Både tidningens kritik mot friskolebranschen och den tidigare MUF-ordförandens angrepp mot en i hans tycke misslyckad friskolepolitik riskerar, så länge inte andra seriösa krafter kan få debatten på rätt köl, att leda till dåliga beslut fattade på lösa grunder. Därmed inte sagt att kritiken är grundlös. Det finns brister som bör rättas till och annat som kan diskuteras. Inte ens Milton Friedmans ursprungliga skolpengsidé innehöll svaret på alla frågor. Han hade nog inte gissat att just Sverige skulle bli hans – tills vidare – mest trogna apostel.

Huvudproblemet är inte konflikten mellan kommunala och fristående skolor. Huvudproblemet är att arbetet i skolan alltför mycket präglas av idéer som mer handlar om politik och ideologi än om vad som fungerar. Betoningen på kunskaper, trygghet och ordning måste öka betydligt. Myten om att de svaga skulle gynnas av lägre krav och lärare utan auktoritet måste avlivas. Som de flesta förstår är det tvärtom. Det är bara de som redan har ett betydande utbildningskapital med sig hemifrån, som kan klara sig hjälpligt igenom en skola som inte fungerar. För de andra blir en dysfunktionell skolmiljö den första stoppklossen på de klassresor som vi så gärna talar om.

Detta grundproblem gäller både kommunala och fristående skolor. En del friskolor vill vara mer progressiva än sina kommunala konkurrenter, vilket inte sällan leder till sämre resultat. Internationella Engelska Skolan har satsat mer på ordning och reda och har långa köer av intresserade elever – samtidigt som verksamheten fått kritik för att inte tillräckligt anpassa sig till de pedagogiska maximer, som styr svensk skola åt fel håll.

Valfriheten mellan bland annat kommunala och fristående skolor är i sig värdefull och kan fungera som säkerhetsventil när en elev kommit i kläm i sin nuvarande skola, men den räcker inte till för att vända hela skutans färd. För det krävs ett trovärdigt betygssystem och en betydligt noggrannare uppföljning av kvaliteten i våra skolor. Alltså inte främst kontroll av den interna byråkratin – som idag – utan en faktisk utvärdering av kunskaper och färdigheter. Dåliga skolor ska förbättras eller läggas ned. Det ska gälla både fristående och kommunala verksamheter.

Intagningssystemet kan diskuteras i sina detaljer. Om det nästan krävs att man ställer sig i kö på BB leder det till orimliga effekter inte bara för de som inte agerar så, utan även för elever som flyttar i ett sent skede. Här borde förändringar kunna ske. Kvotering är ingen lösning. Det skapar dessutom nya motsättningar och kommer att upplevas som ännu mer orättvist än det nuvarande systemet. Skolan ska inte användas för att på ett orimligt sätt kompensera för andra problem i samhället, som bostadssegregation. Obligatoriskt skolval vore en åtgärd som skulle kunna öka chansen för fler att utnyttja valfrihetens möjligheter. Enklare regler för friskolor som vill bygga ut sin verksamhet kan vara en annan.

Skolor i socialt tunga områden får redan idag ofta högre skolpeng än andra skolor. Nivån på denna ersättning kan diskuteras. Samtidigt är det farligt när förväntade resultat styr politiken. Egentligen borde stödet ges tillfälligt och minskas när resultaten blir bättre. Det borde inte få konservera en situation där låga förväntningar leder till låga resultat. Det finns många exempel på skolor som med fungerande pedagogik och rätt ledning, lyckats få även elever med dåliga förutsättningar att klara sina uppgifter alldeles utmärkt. Inte sällan har de här skolorna präglats av ordning och reda, trygghet och av att ledningen fått stor frihet att lösa problemet. Vi behöver många fler sådana exempel – inte bara i våra utanförskapsområden.

Visserligen blockerar Januariöverenskommelsen idag regeringens möjligheter att aktivt driva kampen mot valfriheten i skolan vidare. Den situationen kan dock förändras snabbare än vi tror. Då är det viktigt att vi som tror på en skola där fungerande pedagogik – inte underpresterande lärarutbildningar med fel fokus – tillåts prägla verksamheten, lyckas slå vakt om möjligheten att genomföra fortsatta reformer i rätt riktning. Reformer som vänder utveckligen – inte bara försöker hejda den, som under Jan Björklunds tid som skolminister.

Skolor måste få bygga på olika idéer och organiseras på olika sätt men det kan inte vara en ursäkt, för att inte ge våra elever den utbildning de har rätt till. Motsättningen handlar inte om kommunala eller fristående skolor – den handlar om bra eller dåligt fungerande skolor. Vi har inte råd att låta skolan bli ett offer för politiska demagoger och en tidigare klok utbildningsministers försök att hålla sig kvar på taburetten. Den svenska historien rymmer minst ett exempel på vad överdriven konsumtion av soppa kan leda till. Låt inte Ekströms soppa bli ytterliga ett

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun, och var kommunalråd med ansvar för utbildningsfrågor 1999-2009